Don't step on the wings

Nya tider

2009-12-04T18:31:00.001+01:00

Ja nu är det nya tider. Så jag kommer nog inte att skriva så mycket mer i just den här bloggen. Men, jag tycker fortfarande att man inte ska kliva på vingarna...
Ha det gott, vi ses.

Hej, va kul att träffa dig här, på Twitter ;)! Vad har du på hjärtat månntro?

2009-09-20T23:31:00.012+02:00

Fram till förra veckan har jag bara haft några enstaka, och väldigt lösa tankar om företagsnyttan av att twittra. Och om man twittrar som företag, ska twittret se ut på något särskilt sätt då, för att det faktiskt ska ge både företaget och de som följer, något värde? Jag har tänkt, att det där måste jag nog läsa in mig på. Så att jag sen kan ge något slags råd till de företag som kanske frågar om "det där med Twitter, är det något att ha?" Och även när det kommer direkt från mig - att jag föreslår att de faktiskt skulle kunna börja med det. För hur det än är så får jag känslan av att Twitter är nästa steg för de e-handlare som nu vant sig vid att blogga och vill ha ytterligare ett verktyg för att nå ut till sina kunder (vänner och bekanta?). Twitter är också enkelt, en stor fördel för den som inte har mycket tid och varken vill eller hinner spendera den tiden framför exempelvis Facebook.

I förra veckan blev jag följd av ytterligare ett företag. Det är inte speciellt många företag som följer mig och inte speciellt många enskilda personer heller (om det ska jag nog skriva ett annat inlägg men det passar inte här). Men, i förra veckan blev jag alltså följd av ett, nämligen ett reseföretag som uppenbarligen är ett av alla företag som twittrar. Intressant tänkte jag. Jag höjde glatt mina ögonbryn och gick till deras twittersida och tittade. Det verkade trevligt och harmlöst men den största anledningen till att jag valde att följa dem tillbaka var att jag antog att de kommer att twittra om resor och resande, som ju borde vara ett slags huvudämne för dem. Ja det utgick jag ifrån. Och resor, ja det har varit ett av mina absolut största intressen ända sen jag var 3-4 år och förstod att vi hade grannar, som man kunde leka med. Då höll jag på att tjata ihjäl mamma om att vi kunde väl gå dit och uppleva deras plats i världen. Så fort jag sen blev någorlunda självgående började mitt riktiga resande, nämligen utomlands även om jag tror det "bara" blev Finland till att börja med. Jag har fortfarande många länder och platser kvar att besöka, även inrikes i vårt vackra land. Men, räknar med att det kommer.

Iaf, jag följde dem tillbaka. Lite senare fick jag ett DM från dem och jag tänkte nyfiket, ah undrar vad de skriver. Det var då jag höjde mina ögonbryn igen, fast inte lika glatt denna gång utan mer stirrade/himlande mot skärmen och meddelandet samtidigt som jag gjorde en slags konstig grimas och sa MÄH! För meddelande var: "Thanks for following Travelstart! We hope to inspire other Global Citizens with our tweets. For best offers visit www.travelstart.se".

Överallt i den bransch jag befinner mig i pratas det om sociala medier. Numera tänker många av oss, sociala medier är det fortfarande inne? Jag menar vi har hört det så länge och så mycket så nu väntar man på nästa fluga trots att de nuvarande knappt har hunnit sätta sig hos dem som faktiskt kommer att bli den stora mängden nyttjare. Nämligen alla företagare. Eller huvuddelen av dem. För fortfarande är det långt ifrån alla som finns på exvis Twitter eller Facebook. Och finns de på FB, är det förmodligen snarare som privatpersoner inte som företagare. Men, det ska jag låta vara osagt eftersom jag i skrivandes stund bara har skapat ett sådant konto och loggat in en enda gång. Det har jag också kvar kan man säga.

Men tillbaka till Travelstart. Och till deras kommentar. För hur det än är. Hur social är den? I mina ögon är den faktiskt nästan helt självfixerad. Och den som är självfixerad, nje...den brukar väl inte betraktas som så social. Och det är det intressanta. För av alla företag och amerikanare som jag mottagit DM:s ifrån, så har ett enda varit intressant som jag tyckt. Och ja, vad tror ni att det innehöll. Jo, något så enkelt som ett intresse för mig. (och jag kan avslöja att det var ett amerikanskt företag) Låt vara att det förmodligen var ett standardmeddelande, men meddelandet var; "Thanks for the follow, following you back. Please tell me about yourself. Let's collaborate..."

Hur många gånger har man inte fått höra i olika utvecklingssammanhang att det bästa sättet att verka sympatisk och intressant (ungefär) är helt enkelt att intressera sig och lyssna på, andra människor. Och ja hittills har jag inte sett så många exempel på det på Twitter. Det har till 99% varit antingen tystnad, och ja det förstår jag nästan bättre även om det inte heller är optimalt. För hur socialt är det?? Men det kan handla om tidsbrist, man hoppar hit och dit bland olika människor och fattar ett snabbt beslut om att följa någon. Eller så har det varit, tjat. Just det..Hej, tack för att du följer mig. Kolla in min sida....www..osv. Ja just det, sälj. Mer eller mindre. Och hur socialt är det. Inte ett dugg. Det är direkt avtändande faktiskt.

Varför skriver man "besök www.sidan.se"? När man har den utskriven på sin Twittersida?! Jag vet inte hur du gör. Men när någon följer mig går jag vid tillfälle in och kollar in den personens twittersida. Jag kollar in kommentarerna och om det finns en länk till en webbsida klickar jag mig dit. Sen bestämmer jag mig om det verkar tillräckligt intressant och/eller sympatiskt. Och tycker jag det, ja då klickar jag på follow.

Bla bla bla timmen börjar bli sen och jag behöver sova snart. Ska ju hinna göra matsäck först också. Hmm. Jo, helt kort: jag kan inte säga något annat än att för att du som företag ska bli intressant på twitter: Säg inte det uppenbara i ditt standarddirektmeddelande. Prata inte om bästa erbjudanden på hemsidan. Nej över huvudtaget, börja inte pracka på folk någonting alls. Utan börja med att intressera dig för den som faktiskt klickat på follow dig. Det är inte farligt att intressera sig för någon annan. Du kommer alltså inte att missa några kunder om du inte skriker om att det finns extraerbjudanden på din sajt. Visst, man kan lugnt acceptera den som skriker..Kolla på MIG! Titta på mig!! Snälla, jag är viktig. Men, någonstans kan det bli lite tröttsamt och ibland rent irriterande. Det finns till och med människor som medvetet väljer att ignorera sådana som beter sig så. Och det vill du väl inte att ditt företag ska bli? Ansett som tröttsamt, irriterande och kanske till och med bli ignorerat. Det vore inte bra. Då säljer man inget eller dåligt. Mitt förslag är; Säg hej som vettigt folk och fråga sen hur läget är med den som tydligen vill ha din bekantskap. Kanske kan du till och med klämma ur dig något annat trevligt. Och socialt. ;)

När jag frågar Jocke, en kille med koll, tycker han "att det varierar väldigt mycket. Många är kass, men andra är faktiskt riktigt ok." Det är ju bra det. Det innebär ju att antingen är en del företag genuint intresserade av sina kunder, eller så har de insett att det är den strategin som kommer att ge någonting. För det är ju också ett ord som flugit omkring länge i luften, strategier, och sådana vill man ju självklart ha. Marknadsföringsstrategier också. Bra och medvetna. Jag är faktiskt lite nyfiken på vilka företag som tänker medvetet här. I alla sammanhang. Nu ska man inte överdriva någonting i här i världen. Och ett DM är verkligen inte allt. Men varför inte använda det som ett sätt att närma sig sina kunder, när det nu finns.

Nu tycker jag att Travelstart verkar vara ett sympatiskt och intressant företag att följa. Bara det att de började följa mig säger ju en hel del ;). Det är ju klart sympatiskt. Så om de nu inte blockar mig så fortsätter jag att se vad de skriver om. När det är aktuellt kan jag mycket väl tänka mig att besöka deras sida för att kolla in och boka billiga flyg och hotell.

Spindlar, människor, spindelnät, jag och sånt :D

2009-09-10T12:57:00.005+02:00

Jag står och ser på ett spindelnät...det glittrar i solen, i vinden

jag ser ett spindelnät bredvid det första... oj det är alldeles perfekt...

jag tänker på mitt liv, som det är nu.

Så många helt underbara människor som kommer i min väg

kan jag vara något annat än helt hänförd och lycklig..

nae...hur mycket tacksamhet kan en människa känna?

Hur mycket glädje? Kärlek? Respekt?

Hur mycket som helst...så det svämmar över och

strömmar ut...

Så det böljar fram och tillbaka, genom...spindelnätets fina trådar...

som är starkt och hållbart

Om det kommer en storm och sliter sönder nätet

då bygger jag upp det igen...för jag har ritningen i mig

känner precis hur det ska se ut..

Om jag dör, så kommer jag till spindelhimlen... *blink*

Vad som finns där...ja det vet alla spindlar ;)

// Da spider

Everybody is doing their best and it's beautyful

2009-08-15T13:52:00.015+02:00

Fridays we all in our company work from our homes, we are fortunate to do so. It gives us possibility to sleep an extra hour, go jogging or walking in the morning, or whatever we like to do, without setting the alarm too early or stress away in the morning. It's lovely.

At lunchtime I can also chose to take a walk in our nearby situated wooded area. I did so yesterday - really nice. To just go in my own space, breath and not think. And watch ideas popping up in my head or in my body. That's freedom for me, and happiness. Also to walk exactly as fast or as slow I feel for, in that moment. Stop for a while, admiring insects, butterflies, a nice cloud or the landscape in the different views as it appears in my walk. Let it all be seen, experienced but not neccessarily expressed. It all just passes through me, and leaves me with gratitude and new growing thougths. Sometimes even insightful ones ;).

The walking area is next to a larger courtyard which has been almost abandoned for years and years. Nothing could be done until the owner would die, because that was the condition and clearance for the towns community to start restoring the whole place. So maybe she, the owner, has passed away. Because a lot of excavating machines where in the area and something was going on. Interesting. I will go there for sure, when we citizens are welcome there. Or maybe sooner, who doesn't want to se it in the change as well.

On my way back I was in an even better mood then when I left home. The sun, the fresh air and the walking really did me good. I passed and met som people. A girl slowly walked, seemingly being deep in her thoughts, two older men discussing in, a for me foreign language, an energetic teenager jogging towards me and passing, a woman on her bike, seriously looking at me and then in her horizon.

And I saw how all people, not just them, are really doing their best in their lives as it is, right now. How we all are. My sisters and brothers, my parents, my friends, my children, my fellow workers, my neighbours, everybody in this area of Sweden, in all the towns here, in Scandinavia, in Europe, yeah let's not make the list too long - the whole wide world. And how beautyful it is.

Then I started thinking, hmm - If I tell anybody these thoughts - I will sooner or later be told, what about the rapists, the murderers, the abusers - the people I sometimes puzzled, sometimes sad and scared read about in the news paper. Whatever they are doing. Are they doing their best? It's an almost overwhelming, a bit contradictive, depressing thought. Yes, hard to melt/accept. Didn't they feel that they had a choice to do something else, something better, anything, but not the worst? (I couldn't tell about that). I think they could'nt. Sad to say, in that moment it was their best. But the even more important issue about all actions that we consider as bad, really ugly and evil - what is the best WE can do about it? First, we can definiately condemn their actions. But to stay in that, where does it lead us? Really nowhere or not very far. We need to see, that we cannot condemn the persons even though we consider them as monsters. They are not monsters, even though their actions has become monstrously evil. But still, it's of great importance to see the difference between the human being and the actions.

One person can't save the whole world. But no person is separate from the rest of the world. It can seem like it, but the truth is that we all are connected. We do put criminals behind bars, or fight their crimes and violence with more violence, some solutions more accepted and neccessary than the other, today. But everybody knows, it doesn't mean they, the criminals and their crimes doesn't exist anymore. They do. For sure. Also they will exist until we realize that the life is trying to show us something. Not until we care to see what it is, it will continue to charge and nurish us in destructive ways, personally or collectively, with whatever unpleasant feelings we can get in our days. If we can't start collectively, we can always start personally. And there are a lot of collective great movements, that are growing stronger for each day. I think you feel what is right for you. It differs depending on who you are. What you will contribute with. It can be silent, it can be loud, it can be colorful or in mild nyanses. You know, when you listen inwards - what is right for you - what is the best you want to achieve for yourself and for all today 2009, almost 9 biljons of friends.

Because the best we can do for ourselves is also the best we can do for each other, everybody.

And If we feel that we some days/times are not doing our best, we still are, and we can be honest. And if we're not honest in public it's not that important, the most important is that we are honest, true with ourselves, in our hearts.

Some complementary shower-thoughts ;). We can absolutely think, NO I did NOT do my best, I know I can/should do better and also, THEY could/should do better. Maybe even a lot better. In the back of our heads we can perhaps see or hear some thinking-patterns buzz, from the Jantelaw or earlier mistakes - and they are sometimes confusing us. But did we do better this time? No. We did our best, we always do. But we can always do better than "just" our best. Just realize that it's another thing - and for us - YOU an ME to see and achieve.

I vårens tid

2009-05-17T13:06:00.014+02:00

Den här våren är och har varit lite speciell. Så mycket vackert väder som har gett möjlighet till så många upplevelser, främst ute i naturen på olika ställen. Ganska fint! Jag bloggar ju nästan alltid lite i efterhand om saker och ting och dagens inlägg är inget undantag. Men strunt i det - kolla istället in vilken fin fårtacka på bilden här. Ser du vilka snälla fina ögon. Kloka och vänliga. Vilken glad och go min :D Allting ordnar sig, jag är trygg och nöjd med tillvaron! ;)

Mitt namn är Hitthem 4022 och jag är ett drömmande fint får

Har varit och kollat in 4022 som är ett av min systers alla får. Tillsammans med alla de andra fåren som består av ungefär 25 tackor och dubbelt så många lamm gjorde de fårhuset till en väldigt livlig plats. Lite mer info och några fler färska fårbilder finns på hitthem.se. (web 2.0 vad va det nu igen...? kan man inte se iframes som lite kult...nähä..okej da...)

Körsbärsblommor - det är vår det!

Utanför fårhuset var våren definitivt på ingång! Körsblommorna var i full blom och så även all annan växtlighet som spirade precis överallt. Från små nässlor till förodlad potatis som blommade, dvs kunde tas upp till ett kok. Jaja, vissa ligger före oss andra ;).

Dagen innan var jag hos sis och fick en hel del gjort i trädgårdsväg. Jag har nämligen härbärgerat en hel hög av mina krukor hos henne nu ett par år, då när vi bodde i lägenhet men nu var det dags att ta dem i bruk. Det blev sådd av luktärtor, krasse och små stjärntagetes mm.

Alla njuter av sol och värme - människor, blommor och huggormar

En helt underbar dag med en massa grävande, sådd och plantering. Solen strålade och en huggorm skapade lite spänning i idyllen. Fast det kändes ju inte helt kul med huggorm i en trädgård där barn leker varje dag. Vi upptäckte den när den skulle slingra sig förbi stentrappan, en halvmeter från min systerdotter (som direkt gick och satte på sig gummistövlar klok som hon är). Värmen gjorde ormen väldigt aktiv och snabb. Att få upp den på en pinne och i en hink som jag försökte med var helt omöjligt. Den slingrade sig som en galning och gömde sig snart i en plantering som var uppbyggd med stenar. När den en halvtimme senare var ute på gräsmattan igen och jag gjorde ett nytt försök gömde den sig snart vid rötterna på en stor buske. Jag försökte vänta ut den igen, men fick ge upp. Förhoppningsvis försvinner den från trädgården med hjälp av gräsklippning och lite allmän aktivitet där. Ormar vill ju egentligen inte leva ihop med människor utan vara ifred som de flesta djur. Tror jag.

Valborgsflygning

2009-05-06T23:05:00.008+02:00

Två gånger om året i flera år har en viss Tompa pratat och planerat flygningar som av olika anledningar hittills inte blivit av. Ibland är det vädret som har bråkat och ibland är det flygtorn och flygplatser som stängt på tok för tidigt för att det ska stämma överens med vad som ska beskådas. Och vad är nu det då? Jo, valborgsmässoeldar och fyrverkerier! Och vad gäller det senare, faller ju även nyår in under mörkerflygning med specialeffekter.

Men, i år 2009 stämde det mesta. Eller ja, eftersom det var lite blåsigt var flera eldar inställda men, man kan inte ge upp för det. I lagom tid, ungefär 21.15 intog vi planet och efter en påminnelse från tornet att vi måste landa innan 22.00, så lyfte vi och styrde kosan söderut.

Sjösystemet i Kinda

Innan det mörknade helt kunde vi njuta av en vacker solnedgång. Tyvärr kunde jag inte fånga varken eldar eller fyrverkerier på bild. Men det var en fin mörkerflygning där vi kunde se oranga valborgsmässoeldar på många ställen. Ju mörkare det sen blev desto fler stora och färggranna fyrverkerier poppade upp i när och fjärran.

Här korsar vi banan, ni ser den va?

Så blev det snart dags att flyga hemåt. Linköping var så vackert i sin nattskrud av oräkneliga ljus och lampor av olika slag.

Kort final - inflygning bana 11

Ja det var en kort men fin flygning. Nu är det nyår 2009 som gäller för nästa fyrverkeriflygning.

Tiden går fort, idag är det för övrigt den 6 maj och 21 år sedan min förstfödda H såg dagens ljus. Och imorgon är det 19 år sedan min andra H föddes. Jag är så otroligt stolt över dem båda och så lilla D förstås, som blir 18 senare i år.

Tur och retur Norrköping

2009-04-22T14:47:00.011+02:00

Vackert väder och vår i luften - man blir ju lite sugen på en flygtur efter jobbet. Iallafall efter att Tom släppt idén. Hem ska man ju i allafall och när det är möjligt så är ju fågelvägen ett mer spännande alternativ än pendeln. Patrik bor i Norrköping, en lagom sväng tur och retur lite så där på kvällskvisten efter jobbet. Vi, Patrik, Tom och jag var på.

SE-IUD - foto: Patrik

Väl uppe i luften flyger Patrik som om han aldrig gjort något annat. Vi drar direkt mot Norrköping och Östgötakontroll ger oss tillstånd att göra en sväng på runt 1500 fot över stan, vilket vi inte överstiger i allafall. Norrköping stad är vacker att skåda i kvällsljuset. Patrik fotograferar sin kära hembygd och den ser ut såhär:

Norrköping lite grann från ovan - foto: Patrik

Ännu en vy från Patriks hemtrakt - foto: Patrik

För den som vill se lite mer livliga bilder:

Lite vyer från Norrköping med avslutande landning på Norrköpings flygplats Kungsängen.

Vårkvällen var kylig så när vi lämnat av Patrik hoppade vi raskt in igen och taxade ut. Det blev en fin kvällsflygning. På hemvägen var det min tur att hänga med i spakarna och känna på ett par studsar innan fullstopp.

Mot flygmässan 1

2009-04-13T12:07:00.032+02:00

Förra helgen drog vi oss mot Tyskland, Österrike, Schweiz och Lichtenstein. Anledningen var Europas största mässa för allmänflyg i Friedrichhafen som ligger i Tyskland vid Bodensjön. Eftersom det var strålande väder och ingen större stress när vi bilade från Karlsruhe ner till Friedrichhafen tog vi vägen över Schwartzwald och inte motorvägen (för en gångs skull). Trots att småvägarna kan vara smala och emellanåt trafikerade av galningar föredrar jag dem framför Autobahn. Därför att man ser så väldigt mycket mer av landet.

Ett ganska öde gasthaus i Schwarzwald

En torr men ändå ganska god äpplekaka intogs här, tillsammans med lite svagt kaffe. Ganska gott och framför allt trevligt att sitta ut och låta sig värmas av solens sköna strålar.

Vi kunde sitta precis var vi ville ;)

Solen strålade som sagt och humlorna och bina surrade som som besatta. De brydde sig dock varken om oss eller vår äpplekaka. Hade tyvärr helt fel objektiv för att fota insekter. För det hade varit tacksamt, de brydde sig inte om mycket närgångna människor.

De hade en massa blommande ljungnektar att mumsa på

Surrande från insekterna och brummande från alla polisbilar som åkte förbi var hela skådespelet, annars var det ganska stilla och öde i Schwartzwaldskogarna.

Den tyska polismakten samlas för Natoträff

Stor Natoträff var det denna helg. Barack Obama var ju dessutom i Strasbourg. I vanliga fall skulle man kanske funderat en extra gång på alla poliser men, i sprillans ny hyrbil och farter som gott understeg den tillåtna var det kolugnt. GPS:en visade att vägen över Schwartzwald skulle ta ca 2½ timme, den tog säkert 4½. Men, då tog vi det lugnt i kurvorna och även ett och annat stopp. Det var ju semester.

Vacker kyrka och vinodling vid Bodensjön

Vackra vyer vid Bodensjön. Många vinodlingar och en och annan äppleodling på sydsluttningarna ner mot sjön.

Njutbar utsikt

Vår första anhalt var förstås Friedrichhafen. Eftersom mässan skulle stänga inom en timme gick vi inte in utan strosade omkring och kikade lite utanför. Sen drog vi oss ner mot Bregenz i Österrike, där vi skulle sova. En riktigt mysig och vacker stad vid södra Bodensjön.

Bregenz - vy över Bodensjön

Såhär såg det ut strax nedanför vårt hotell. Ett fint promenadstråk för alla helgstrosare och inlinesåkare. Kanske även en och annan bostadslös. Det såg i allafall ut så (t vä om trädet).

Scen vid vattnet

Ett slags konserthus fanns precis nere vid vattnet. En ganska cool uppbyggnad av en utescen mot vattnet. I sommar, juli och augusti ska här spelas Aida av Verdi. Skulle jag kunna tänka mig att se.

Sjö och sky går ihop

Kvällens sista bild visar en disig men vacker kvällsvy. Tom var supersugen på Casino och roulette, vi vann ju storkovan i Badgastein (jaa...allting är relativt, så även summor benämnda som storkovan). Men, då Casinot i Bregenz var betydligt mer välbesökt än BadGasteins så hölls här stenhårt på dresskoden. Lite ojämnlikt nog endast för killarna, även om jag kanske inte hade kommit in hur som helst klädd. Men, för killarna krävdes (förstås!) kavaj, skjorta och vettiga skor. Svårsmält tyckte Tom. Han älskar inte kavaj. :) Hade vi haft energi och tid kanske ett besök på Österrikes myror varit ett alternativ. Där skulle då ha inhandlats fulast möjliga kavaj och skjorta och kanske skor. Som protest! :D

Nästa dag blev det flygmässa - för heeela slanten. Det blir väl nästa inlägg då förstås.

Acceptance

2009-03-31T18:43:00.000+02:00

When we see, love and accept ourselves as we are, we will be transformed and no longer channel any dark shadows to anyone - a true new golden age will evolve.

I don't say that it's easily done, but with practise we can do it for sure.

Renée Voltaire

2009-03-30T11:10:00.001+02:00

I förra veckan när vi skulle iväg på tomt- och huskollarrunda behövde vi lite mellanmål på vägen. Väldigt trevligt var då att upptäcka att den Ica-affär som vi stannade till vid sålde Renée Voltaires produkter. En massa spännande, goda och nyttiga saker och allt är ekologiskt. Lätt att bli lyrisk. Och det blev vi.
Vi köpte på oss alger, gojibär, goda kex, kryddor och lakritssnurror! Algerna var väl det som inte åts upp med fart. Men, man vill ju testa iallafall. De var lite speciella i smaken, och gick absolut att äta, men gav kanske inte samma mersmak som mycket av det andra. Några dagar senare såg jag samma produkter även på Coop och köpte ytterligare några fler produkter att testa. Det är verkligen jättebra när vanliga butiker erbjuder lite av varje. Vår favoritbutik här i stan är en Konsumbutik som är suveräna på att ta hem kravodlat och ekologiskt. Det är ett rent nöje att handla där.

Stickning & sånt!

2009-03-28T12:09:00.004+01:00

I veckan beställde jag garn, mönster och stickor - till en kofta! Yes! Tror att den kan bli lite småkomplicerad att få till, men desto bättre. Lite svårt ska det vara. Så mycket jag stickat förr om åren, men nästan inget de senaste. Nu ska vi se hur det tar sig.

Tänk er denna modell men i en vårgrön färg istället. Detaljerna är ett ganska enkelt flätmönster med små pluppar och virkade blommor. Virkning är ganska nytt för mig. Visst har jag virkat mormorsrutor för många år sedan, en hel pläd. Men aldrig blommor. Så ser fram emot att få sätta tänderna, händerna menar jag, i en lite ny utmaning.

För övrigt har det varit en lite stillsam vecka. Ligger lite lågt till energimässigt, om det beror på astmaliknande anfall, allergimedicin mot det eller bara vårtrötthet är svårt att säga. Var iaf på Shima i veckan och ska engagera mig lite mer där. Det känns helt rätt och väldigt roligt!

Nu i skrivandes stund stängs belysningen ner i operahuset i Sydney. 20.30 blir det stearinljus och värmeljus då, för hela slanten. Har läst ris och ros om det. Själv tycker jag att det är en fantastisk tanke som nu ska omsättas i handling över hela klotet. Mer sånt!

Och så har det gått ett år till...

2009-03-14T11:40:00.015+01:00

på min vandring mot döden :). För dit ska jag ju. Precis som alla andra. Även om jag inte kunde greppa det för några år sedan och fortfarande knappt kan. Funderar lite på det här med åldern och alla känslor kring det. Och var dessa känslor kommer ifrån. Och hur de påverkar, oss alla. Eller hur vi låter dem påverka oss rättare sagt.

I grunden är det väl en rädsla för att man inte ska räknas längre. Bli en nobody, bara på grund av att åren gått. Jag kan höra alla protester och tänker inte ens skriva ner alla invändningar som brukar komma upp vid diskussionen om människors ålder och allt som inträffar socialt, kroppsligt, mentalt, arbetsmässigt osv. Det är så självklart att vi inte blir en nobody när vi blir äldre (definition på äldre är här medelålders och uppåt), men varför är det då ändå så hysteriskt kring det här med ålder?

Lite konstigt nog kände jag mig äldre när jag var 25 - 26, än vad jag gör idag vid 46. Vid 26 tänkte jag...Oj, jag är _redan_ 26... ska det gå i den här takten är ju livet snart slut...jag kommer aldrig att hinna! Hinna vaddå? Ja, bli någon förstås. ;) Jag var ju redan någon, men det hade jag inte riktigt insett, då. Jag kände bara att det behövde bevisas.

Varför kände jag så starkt att det behövde bevisas då. Jo förmodligen på grund av det jag fått med mig som barn. Du måste bli något, du måste visa vad du kan, att du kan. Titta på den och den - titta vad bra de är, lite outtalat - försök att bli som dem! För då, ja då kommer du också att bli någon. En människa som räknas bland oss andra.

Absolut inget elakt. Mest en frustration hos de som sa det till mig, för de också ville bli någon och bland annat genom att föra sitt arv vidare på ett fruktsamt och ärorikt sätt så skulle de det. Självklart var tanken även god, vem vill inte att ens barn ska få ett bra liv, om möjligt bättre än ens eget.

Kärlek hade man inte riktigt tänkt på. Den fanns, men aldrig uttalad utan mer som en plikt. Den fanns i matlagningen, i tvätten, i skjutsen till olika aktiviteter - men sällan eller aldrig uttalad eller visad. För de hade aldrig fått höra det själva så de visste nog inte hur det skulle sägas. Den djupa kärleken fanns som ett litet veck i hjärtat - men detta veck, vecklade man inte upp i första taget. Det togs liksom för givet att det skulle inte behövas. Dessutom, nästan som ett skydd mot hårda tider - att visa för mycket känslor - det tror jag både var totalt ovant och upplevdes som onaturligt och till och med svagt. Självklart även en generationsfråga, jag har nog gjort tvärtom med mina barn som en slags kompensation, även det en generationsfråga tror jag. Och på kuppen kanske missat andra saker.

Nu, så här i efterhand kan jag se att det ändå vecklades ut ibland och kärleken kom fram. I det goda humöret som alltid fanns, hoppet och förtröstan på att livet alltid är värt att leva, i deras synsätt och förmedlande av vad som är rätt och fel. Även i kärleken till naturen och viljan att visa allt som finns där. Men, som barn förstod man inte alltid det. Som barn behöver man bli sedd och bekräftad för just den man är. En en sak vet jag, och det är att de gjorde sitt allra, allra bästa för oss. Precis som jag gör mitt allra, allra bästa för mina barn, med mina fel och brister inberäknade. Man kan aldrig skylla på sina föräldrar, eller - visst kan man det. Om man vill fastna och stagnera i sitt liv. Kanske projicera allt på dem eller sin omvärld. En del står länge och försöker hitta vägen och svaret där. Men det är en återvändsgränd som inte leder någon annanstans än tillbaka till en själv. Däremot tror jag att alla de människor man möter i livet som väcker olika känslor - dessa människor möter man av en anledning - för att få mer kunskaper - om sig själv. De är ens lärare i livet. Hur irriterande (eller smärtsamt) det än kan upplevas (men det kan förstås även vara ren hänförelse). Så när du möter en människa som lockar fram något riktigt negativt hos dig, känn på den känslan som väcks och vad den bottnar i. Då kan du få se saker och ting - inne i ditt eget hjärta. Det har ingenting med den andra människan att göra, den personen har bara hållit sin livslektion, förmodligen helt omedvetet, och du har varit en elev och kan välja att försöka lära eller inte. Den som vägrar lära sig, får förr eller senare en ny lektion i samma ämne. =)

För livet går bland annat ut på att gå och hitta svaren på sina egna livsgåtor, inne i sitt eget hjärta. Det tycker jag är en otroligt spännande insikt. Som jag inte hade vid 25-26. Så visst har jag blivit lite klokare med åren ;). Det blev visst ett luddigt inlägg som halkade iväg från ämnet ålder. Men det var så tankarna vandrade iväg när jag började fundera på åren som gått och ärligt talat, hur intressant och viktigt är med ens ålder i siffror? Kanske inte jätte. You tell me!

Sportlovsvecka - sol, snö och alper

2009-02-21T17:25:00.019+01:00

Så här fint väder hade vi några dagar, andra dagar var det kraftigt snöfall (foto Tom)

Finfint sportlov har det varit! Här kommer lite bilder från Bad Gastein som har det mesta man kan önska sig - fina backar, mycket snö, vacker utsikt över alperna, god mat, trevlig atmosfär.

Alperna på panoramabild (Foto Tom)

Här finns många och långa backar för alla - blå, röda och svarta. På vissa ställen var det för stupande, dvs för mig. Det var oftast inte själva backen som var för brant utan stupet bredvid backen, ibland på båda sidor om backen. De icke-höjdrädda kom åkande i säkert 70-80 km/timmen rakt mot stupet för att sen avsluta med en rejäl sväng utmed kanten, och sen, ja då fortsatte de som ingenting hänt. Själv stod jag där och funderade över min existens och försökte intala mig att det fanns gott om plats att åka på innan stupet faktiskt tar vid. Som tur var fanns det även en massa backar där denna stupkänsla inte fanns.

Härlig backe och härliga alper utan stupkänsla (Foto Tom)

Sonen och kusinerna åkte snowboard, utom en som gillar skidor. Jag försökte hänga med ibland när de kom och åkte om oss, men det handlade bara om en lång sväng så var de borta. :) Men huvudsaken att alla trivs och det var det lätt att göra.

På väg in till lunchen som oftast blev Gulaschsoppa

Ja, som synes: Gulaschsoppa und kleines bier

Vi hann med de flesta backarna under veckan, Stubnerkogel i Badgastein som är riktigt fin (utom sista mittdelen som bara är en enda lång transportsträcka), SportGastein med väldigt fina backar (som sen var stängt resten av veckan), Angertal och Schlossalm med hur många backar som helst (jag åkte bara en bråkdel av dem, de yngre förmodligen alla och flera gånger om) och DorfGastein där vi hade yrsnö hela dagen. Mina favoriter var SportGastein och Stubnerkogel.

Jag och brorson E chillar i backen (Foto Tomas)

Förutom skidåkning kan man även göra en massa annat i BadGastein. Staden är större än man tror. Eftersom den är byggd i en bergssluttning är det svårt att ha lite överblick över hela, utom möjligen längst nerifrån dalen. När man vandrar omkring på gatorna känns det som en labyrint. Beroende på vilken väg man väljer kan man komma precis var som helst. Ja så är det ju även i vanliga, mer platta städer. Men här tror man sig ibland komma i en viss riktning men vips har man kommit till en höjdnivå och i en riktning dit man inte tänkt sig. Så ibland fick man gå i hårnålskurvsstil för att komma dit man egentligen tänkt sig. Förutom att äta gott på byns olika Stuberln kan man besöka FelsenThermen som är ett badhus där man simmar/badar utomhus och bara njuter av sol och alper från bassängen. Jätteskönt efter några dagar i backen. 34 grader varmt och så avkopplande. Så finns det ett Casino, där vissa var en smula tursamma, och andra inte. Maffig byggnad var det i allafall. Både inuti och utanpå. Kristallkronorna var inte så pjåkiga de heller.

Hotell Gisela

Här tillbringade vi stor del av vintern 86-87. Numera totalrenoverat. Vi var inne en kortis och tänkte ta en kleines bier, men baren var bara för boende, så det blev inget med det. Kunde iallafall konstatera att lite av den där genuina känslan av gammalt hotell var borta. Det var snyggt och fräscht men inte alls samma känsla. Men, vad hade jag förväntat mig. Det är säkert ett helt ok hotell att bo på.

Sonen D i förgrunden. Vårt hotell till vänster och Haus Trude där jag också jobbade för länge sedan.

Utsikt över dalen lite nerifrån. Den imponerande gula byggnaden är Casinot där vi gick med vinst. Jo, faktiskt ;)

En härlig vecka var det som sagt. BadGastein var ännu bättre än jag mindes det. Buss fram och tillbaka fungerade. Det var jobbigast på ditvägen med många stopp och knökfullt på alla rastplatser. Hemvägen kändes mycket smidigare och snabbare. Veckan gick snabbt den också. Så snabbt så jag hann inte skriva klart detta inlägg förrän jag kom hem =)

Indisk kultur kontra svensk

2009-01-27T21:16:00.011+01:00

Intressant att läsa att Ericsson förlägger allt mer av verksamheten till Indien och att den svenska personalen skickas på kurs i Chennai för att lära sig kulturskillnader i värderingar, kommunikation och beteenden. Nyss hemkommen därifrån förstår jag mycket väl att när det gäller företagsamhet och effektivitet kan det blir kostsamma kulturkrockar. Och som det också står i artikeln har det inte alltid varit lätt att samarbeta över kulturgränserna. Förvisso behöver man inte åka så långt som till Indien för att det ska bli kulturkrockar. Sådana kan ske även över andra gränser som ålder, kön, mognad, stressfaktorer, värderingar och andra saker som påverkar vår kommunikation även bland oss svenskar. Men, lite roligt är det att läsa om just samarbeten och kommunikation mellan svenskar och indier.

Det kan t ex vara osäkert vad en indier menar när han säger ja. Det är långt ifrån säkert att det betyder; Ja, jag kommer att utföra uppgiften och leverera, det kan istället betyda - Ja, jag ska göra mitt bästa. Jag skulle tippa på det senare. Inte negativt utan det bara är så, och bra att veta och ta hänsyn till beroende på vad man vill ha utfört.

Peter Patmonella som är chef för Ericsson i Karlskrona säger att vi västerlänningar värderar resultat väldigt högt medan indier värderar relationer högt. Klockrena situationer där vi borde kunna lära av varann och kanske vi mest av indierna. För vad är livet i stort med bra resultat och dåliga relationer? Förmodligen något som vi ångrar när det är dags att kila vidare om inte förr.

Mariko i Guesthousets kök

Vi träffade Mariko, en japansk tjej i Indien. Hon arbetade som tolk mellan japanska och indiska IT-företag och hon berättade just om att hon ofta stod mellan japaner och indier som hade mycket svårt att kommunicera och ofta var inbegripna i, som vi förstod ganska hetsiga meningsutbyten om deadlines och förväntningar på arbetsresultat. Och vi svenskar brukar ju ibland liknas vid japaner så det var intressant att höra hennes erfarenheter som bekräftade dessa likheter. Parentes; När hon inte jobbade som tolk hjälpte hon till i Guesthousets kök eftersom hon var tillsammans med Deeva som ägde restaurangen där. Deeva var en gladlynt gammal (nånstans mellan 25 och 42 enligt egen utsago) hippie som fortfarande verkade röka på kvällstid och blev då näst intill omöjlig att förstå. Men det var nog alltså mer gräsets fel och inte hans indiska rötter och liv. Slut parentes.

Iallafall. Det är nog väldigt klokt av Ericsson att skicka sina anställda på kurs för bättre kommunikation. Det är ju faktiskt A och O för att saker och ting ska fungera mellan människor och kan nästan alltid bättras på.

Indien

2009-01-25T18:41:00.019+01:00

Att få med alla märkliga och fantastiska upplevelser från Indien känns nästan omöjligt. Så många speciella grejer hände och så många häftiga, fina men också helgalna saker har vi sett. Indien är extremt på många sätt (iaf med svenska mått mätt). Och då var vi bara i ett par delstater (Tamil Nadu och Andra Pradesh), dvs det finns med största säkerhet mängder med helt andra intryck att få t ex i norra Indien eller nere i de södra delarna på västkusten. Väldigt spännande alltså och lite hektiskt kanske är ordet.

Kåkstaden som utgjorde utsikten från hotellrummet i Chennai

Och då var det ändå inte den riktiga slummen, den var inte riktigt där. Men, den kändes inte långt borta. För en svensk kan det nästan bli lite utmattande att befinna sig i händelsernas centrum hela tiden. Så många människor, precis överallt.

Ont om plats var det jämt gott om

Nu förstår jag som sagt att Indien skiljer sig ganska mycket, beroende på var i Indien man är. Men många indier med allt vad det innebär är det i nästan hela landet. Förutom i Himalaya, där verkar det faktiskt vara mer natur än människor. Helt klart en plats som jag skulle vilja uppleva, förhoppningsvis på nästa indienresa.

Oneness-templet i Golden City

Den här bilden på Oneness temple får symbolisera min första vecka. En helt fantastisk vecka, 7 dagar fyllda med upptäckter om egentligen helt självklara saker i livet. Men, det är en sak att förstå det med hjärnan, en helt annan att uppleva det. Verkligen uppleva det. Jag är så otroligt glad att jag fick göra det och kommer aldrig att glömma det. Det har förändrat mig en smula. Jag som tyckte att det fanns inte så mycket mer att hetsa upp sig för här i livet. Men, nu fick jag smaka på lite häftiga upplevelser. Uttrycket från klarhet till klarhet fick en verklig innebörd. För det var precis så det kändes. En mängd pusselbitar föll på plats och det är svårt att uttrycka i ord hur det känns. När det bara blir enstaka fragment av allt som hände låter det nästan lite platt. Och må så vara. Förvisso vill jag gärna förmedla det som hände och även dela med mig av det jag fått. Men det handlar ju också om mottagaren. Det är ändå ingenting som man prackar på folk. Det är helt frivilligt att vilja veta. Och låter jag lite nyfrälst så är det ok, jag står för det till 100% :).

Sista dagen, den åttonde besökte vi templet igen. Denna gång var det Tom och jag själva som åkte dit. En speciell händelse. Vi mediterade inne i templet och efter en stund gick vi ut precis utanför den stora salen. Där gav jag Tom deeksha som vi kommit överens om. Jag hörde människor hyssja försiktigt, men tänkte inte så mycket på dem. När jag öppnade ögonen satt flera människor precis vid oss, i meditationsställning och tittade bedjande på mig. Jag som velat öva mig. Nu fick jag det. 13-14 personer satt där och det kändes stort. Att de ville att jag skulle ge dem deeksha. I templet. Från småflickor och pojkar till tonåringar, mammor, pappor och morföräldrar/farföräldrar. Alla tackade efteråt och det kändes högtidligt. Jag fick ett smycke av en familj och många glada leenden.

De sista dagarna tillbringade vi i Mammalapuram, en liten stad som ligger vid havet på östkusten. Ganska mysigt och fint. Om man bortser från en och annan fruktansvärt envis försäljare, oftast barn som aldrig gav sig. Eftersom vi inte ville komma hem med resväskan fylld med smycken i olika former var total ignorering det enda medlet att få dem att motvilligt ge upp.

När man klev ut genom dörren från vårt Guesthouse såg det ut så här.

Ganska så mysigt, förutom tankarna första natten på Tsunamin för 4 år sedan. Guesthouset hade varit färdigbyggt bara två dagar innan den kom och blev väldigt förstört. Nu höll de på och byggde sakta upp det igen. I människoliv blev de dock väldigt förskonade. Endast en människa dog på denna ort, medan bara någon kilometer norrut var det väldigt många.

Kossorna gick omkring precis överallt. Och om någon händelsevis råkat missa det så är de iallafall heliga i Indien.

Kossor och kommers går alldeles utmärkt ihop

Vet inte hur tydligt det syns men det är alltså tre fyra kossor eller kvigor, för just de här var rätt små, som spankulerar omkring och kollar efter något ätbart precis överallt. De tillhörde den normala gatubilden och fick förstås vara helt ifred. Kobajset plockas upp i metallkärl och samlas ihop, torkas och används som miljövänligt bränsle. Såg hur en kvinna satt och liksom plattade ut dem till en stor fyrkant, för att sen låta den torkas.

Det blir nog ett inlägg till om Indien, för annars blir detta inlägg minst dubbelt så långt och ja, kanske blir lite mastigt att läsa. Så på återhörande i ämnet.

Golden gate

2008-12-27T12:58:00.014+01:00

På National Geographic visas nästan alltid intressanta program. Man lär sig nya saker och påminns om sådant man lärt sig för länge sedan eller bara hört talas om. Härom natten tittade vi på ett program som beskrev bygget av Golden Gate bron och även handlade om den restaurering som idag ständigt pågår av bron. Mycket intressant. Bron har fått sitt namn efter just namnet på sundet från Stilla Havet in till San Francisco Bay. Att det hittades guld i San Fransisco i mitten på 1800-talet kan också mer ursprungligen ha påverkat namngivningen.

Huvudansvarig för brobygget som påbörjades 1933 och var färdigt 1937 var brobyggaren Johan Strauss. Till sin hjälp hade han förstås olika medhjälpare - ingenjörer, professorer och geologer. Fram till 1964 var det världens längsta hängbro, men nu finns det flera som är längre. Bland annat svenska Högakustenbron som är en 1867 meter lång hängbro över Ångermanälven. Världens längsta hängbro finns i Japan, mellan Kobe och Awaji och den är 3911 meter lång.

Men för att återgå till San Fransisco och Golden gate. Starka strömmar, tidvatten och stormar med hårda vindar och vågor var besvärliga redan för de färjor som fram till 1937 fraktade folk och fä över San Fransisco-bukten. Dessa naturens makter blev också en stor utmaning för alla de män som byggde bron. Imponerande arbetsmoment var dels varje brofäste och dels de två tornen. Ett torn vid norra sidan och ett torn i mitten som skulle hålla enormt tjocka kablar, i vilka vertikala kablar sedan hängdes och fästes i körbanan.

En intressant aspekt av brobygget var Johan Strauss på den tiden lite ovanliga omsorg om säkerheten för alla de som byggde bron. Allt ifrån nykterhetskontroller, säkerhetsselar och hjälmar till ett stort säkerhetsnät under bron som fångade upp flera byggare som råkade ramla ner. Det minimerade antalet omkomna i samband med bygget anmärkningsvärt jämfört med andra stora byggen. Tyvärr ramlade en stor balk ner på nätet som då inte höll och 12 brobyggare föll ner i det iskalla Stilla havet och omkom.

Brons oranga färg som benämns som international orange valdes både för att den smälte väl in i naturen och omgivningarna runt omkring och för att den skulle göra bron mesta möjliga synlig i den dimma som snabbt kan komma in och täcka in bron till näst intill osynlighet. Trots att färgen ska skydda mot väder och vind bryts stålet ständigt ned av saltet i dimman och vindarna från havet. Hela bron är i dag utbytt flera gånger om sedan den ursprungliga bron byggdes, utom de tjocka kablarna som ska vara lika starka idag som för snart hundra år sedan.

I programmet berättades att en större jordbävning kan inträffa vilken dag som helst och därför kan man bara lossa och byta två skruvar åt gången i brofästet. Om fler lossas och byts ut är risken för stor att bron inte kommer att ha en chans att klara en jordbävning. 1906 inträffade en mycket stor jordbävning som ödelade större delen av San Fransisko. 1989 kom ytterligare en, Loma Prieta också den vid San Fransisco-området med en kraft på 6,9 på Richterskalan. Den orsakade lättare skador på Golden Gate. En jordbävning med en kraft på 8,3 på Richterskalan anses vara det värsta som Golden Gate ska kunna klara. En jordbävning över det är enligt en geolog i filmen, inte så mycket att oroa sig för, eftersom då skulle skadorna vara så ofantligt enorma och bron isåfall bara en del av all förstörelse. Med andra ord, de flesta av oss skulle då vara döa.

Imponerande och tankeväckande är det i allafall att människor ständigt arbetar på att bemästra och övervinna naturen på olika sätt. Förvisso har miljöförstöringen bara ökat på grund av denna bro med den ökade biltrafik som den inneburit och även från den giftiga färg som flagnar ner i havet. Men, om man jämför byggen som denna bro med atombomber och missiler så känns det förstås mer naturligt, konstruktivt och livsbejakade med avancerade brokonstruktioner.

Här ser man lite snabba glimtar från Golden Gate och omgivningarna däromkring, vid Red Bull Air Race San Francisco 2006.

Remember - keep it sheep

2008-12-05T19:48:00.003+01:00

Andra får, precis lika fina fast vita (beige-gulaktiga)!

Och kom ihåg, får får inte får, får får lamm, okej.

Min första artikel

2008-12-03T00:13:00.006+01:00

i tryck, i papperstidning alltså! :D Å den handlade inte om bästa sättet att optimera en webbutik för en gångs skull ;), utan om en gammel, gammel flygplats, Tempelhof City Airport, som inte längre fungerar som det. Ruolit, roligt med artikeln, men tråkigt med stängningen. Det är ju historiens gång och saker förändras hela tiden men, gamla byggnader och gamla platser, det är något speciellt och värdefullt. För det ger perspektiv på ens eget liv och leverne. Och dessutom inspiration. Så jag hoppas att åtminstone byggnaderna får vara kvar. Sen om det tillkommer ett gäng andra, det är nog ofrånkomligt. Berlinarna är väl som andra stadsbor, de vill bo centralt.

Iaf, det ska straxens komma en webbversion av artikeln på pilotmagazinet. Ska bara flänga in fler bilder. Så att man bättre ser storheten i denna ärorika plats. Men, nu - efter mycket om och men ligger den här.

Gamla människor

2008-11-28T23:56:00.002+01:00

När jag ser en gammal människa, så har jag så länge jag kan minnas nästan alltid automatiskt börjat fundera på vem han eller hon har varit och kanske råkat ut för i livet. Lika automatiskt försöker jag se spår av hur han eller hon var när de var barn, tonåringar och unga. Det går nästan alltid jättelätt. Man tittar bara noga efter deras ansiktsuttryck och liksom tränger bortom det och ser personen i en annan slags tid. Då framträder snart bilden av en annan människa, en aktivare och yngre sort som rör sig kvickare och kanske till och med skrattar och leker. Ju mer man tittar ju yngre kan de bli =)

En del som ser extra bistra och förvärkta ut har kanske haft ett liv med motgångar och kämpat på i ständig motvind. En del utstrålar, kanske genom den klokhet som bara kan erhållas genom ett långt och innehållsrikt liv, lugn och stabilitet. De har kanske bestämt sig för att det är bättre att acceptera och hitta det ljusa i tillvaron och inte försöka förändra precis allting. Men alla är förstås inte positiva. En del ger intrycket av att nästan trivas med att ständigt beklaga och oja sig över allt som händer, eller rättare sagt - de väljer alltid ut det värsta och det sämsta. Roliga saker och myspys ja det renderar en fnysning eller en tydlig ignorering. Sådana gamlingar lusläser ofta nyheterna och skapar en slags mysko trivselotrivsel genom att fördjupa sig i eländet. Hur det än är så är det lite fascinerande. Ett slags tvångsmässigt sökande efter allt som är dåligt. :D Man måste ändå ge dem en eloge för att de inte ger upp i sin jakt på förskräckligheter. Och hittar de inga, ja då verkar de ha ett eget minneslager där vissa saker cachelagrats, så hur senila de än börjar bli så kan de snabbt hitta något att förgrymma sig över eller reta sig på.

Det finns gott om gamla människor var man än är. De rör sig nästan alltid långsamt, går över gatan sakta, sakta med käppar eller rullatorer och ibland står de still. Oftast är de tysta, det är som om all energi går åt till att röra sig. Nu ska man ju för den delen inte missta sig och tro att de är helt harmlösa. Pensionärer ska man passa sig för och visa tillbörlig respekt. ;) Ja, även de som är hungriga och knuffas och kanske beter sig illa. Ett helt liv har format dem och de kanske inte har fått så mycket mat eller kärlek i livet och behöver få lite extra av den varan nu. Vad vet vi andra om det? Inget, om vi inte pratar med dem och frågar dem. Och hur det än är, det gör man oftast inte. Det händer, men det är inte alltid andra, yngre människor har tid att lyssna och om de lyssnar så verkar de nästan räkna bort gamlingens ord, just för att det är en gamlings. Vad vet väl en sådan? Jovisst, ibland räknas det ju, vid vissa speciella tillfällen, men även då blir det nästan lite fånigt och speciellt. Fast, vi gör ju alla så gott vi kan och vi menar i alla fall väl. Men just konsten att lyssna, den behöver vi alla slipa lite på tror jag.

Ibland tänker jag på det jag fick lära mig på en utbildning för länge sen. Att det enda gamlingar har att förhandla med, det är sin smidighet. Ju tystare och smidigare en gamling är desto bättre gamling. Att det förhållnings- och synsättet faktiskt existerar och lever, ja det hade någon doktorand forskat fram. Bättre gamling - för vem undrar man ju då direkt. Jo rent generellt var det en allmän inställning hos många som arbetade på vårdhem, äldreboenden och ålderdomshem och liknande. Självklart är det inte något som uttalas i en vårdplan eller ens vid elvakaffet på ett ålderdomshem. Nej, det här kan man inte säga, det vore ju ett hemskt uttalande. Men slutsatsen som doktoranden ändå dragit var att genom sin förmåga att förhandla med sin smidighet kunde (kan?) en gamling bli bättre eller sämre behandlad. Den som är gnällig och krävande blev sämre behandlad och ibland till och med ignorerad medan den som var tyst och snäll blev ansedd som en mysig tant eller farbror. Det kan ju göra vem som helst beklämd och bekymrad. Precis som om alla utom gamlingarna inte åldras. Nu vet jag, att som tur ser ju inte verkligheten ut så överallt, det finns vårdpersonal som är helt fantastiska. Mina egna goda minnen av dem som arbetskamrater kommer jag alltid att bära med mig som förebilder av bra människor. Men jag har definitivt också sett exempel på de som vill att de gamla helst bara ska vara helt tysta. Tiga på dagen och sova på natten. Aldrig vakna till, för det är jobbigt och tidskrävande. Det existerar med största säkerhet på många ställen i Sverige fortfarande. Det är jag ganska säker på.

Såg nu i veckan, de sista fem minutrarna i en debatt om just åldringars liv och hur de behandlas. Debatten var ledd av Janne Josefsson. Vissa tyckte att Media blåste upp det hela och Bobbo Krull som var med hävdade att pensionärer i Sverige har det riktigt bra. Men, är nog benägen att hålla med tanten som satt bredvid honom om att visst, pensionärer mellan ca 62 och 75 kanske upp till och med 80 år har det säkert relativt bra. Iallafall de som fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk, men de som inte är det och de som lever längre än så. Ja där är nog andelen betydligt större som inte längre har det så roligt eller ens ett värdigt liv.

För ett par år sedan såg jag en amerikansk dokumentär om att man undersökt vad som pågår i hjärnan på riktigt gamla människor som i princip bara kan sitta och vagga fram och tillbaka i en rullstol vid ett matbord, eller är placerade framför en tv-apparat med Magnus Uggla på högsta volym. Den undersökningen slog fast att gamla människor stänger av den yttre verkligheten och går in i en inre verklighet som bygger på gamla, fina minnen. Man lever igenom sin ungdom och sitt liv igen, men nu i ett mer rosaskimrande perspektiv. Man kunde t ex göra om vissa minnen så att gamla konflikter nu fiktivt löstes och allt blev äntligen frid och fröjd. Jag minns att jag kände en blandning mellan hopp och tvivel när jag såg programmet. Det verkade seriöst och visst vore det bra om det var så. Samtidigt verkar det ju ganska märkligt och nästan som en passande sanning för att alla, fortfarande mer eller mindre unga människor inte ska dras med något dåligt samvete och skattepengarna inte överdrivet mycket ska gå till äldrevården, för ”de känner ju ändå ingenting i sin rosaskimrande tankebubbla”. Jag vet ju att den mänskliga hjärnan är grym, jag menar alltså helt fantastisk, men jag är ändå väldigt skeptisk.

Jag menar, kan verkligen någonting ersätta tid, en mänsklig kontakt, att få hålla någon i handen och känna att man finns och fortfarande betyder något. Nej jag kan inte tro det faktiskt.

Sen, för att återgå till alla människor som passerar mina ögon, tänker jag tvärtom ibland också. Ser hur riktigt unga människor förmodligen kommer att se ut och bete sig när de är bortåt 80-90. Det brukar också gå ganska lätt. Det är också lite kul för jag kan hämta bilder från ett inre sammelsuriumregister av alla gamlingar jag mött i min dag. Och det är ett antal. Det går ganska lätt att se hur ungdomar och medelålders med stor sannolikhet kommer att bli just en viss sorts pensionär. ;) Och vissa yngre ser faktiskt gamla ut när de är just unga. Kanske kommer de att se yngre ut när de blir äldre. Det händer också. =)

Vinterkängor på!

2008-11-23T23:49:00.007+01:00

Kallt och bitande har det varit idag. Riktigt bistert. Mina supervarma, om än inte så snygga vinterkängor kom fram och värmde min dag. På eftermiddagen skulle vi ut på promenad men efter tjugo meter vände vi och gick hem och satte på oss mössor. Sen gick vi ut igen en timme, och när vi väl fått upp värmen var det riktigt skönt. I helgen träffade jag annars en massa folk varav en klädde sig i underbart sköna Graninge skor! Är uppvuxen med Graninge skor, kängor och stövlar i olika varianter, alltid fanns det några tillhands när jag var frusen om fötterna och behövde något extra varmt. En del Graningeskor var lagom stora medan andra par behövde både två och tre par ullstrumpor för att fylla ut skorna.

Annars har vi mest städat och plockat denna helg. Något som också snart måste på är vinterdäcken. Just nu är det orkanvindar och storm på östkusten och snön kommer in framåt småtimmarna sa de på väderrapporten. Kyligt.

Tävling

2008-11-20T23:17:00.003+01:00

Nu är jag med i en tävling. Det händer inte ofta men chansen finns att jag vinner! :D Tänk om jag gör det!

Ett steg närmare Indien

2008-11-17T22:36:00.004+01:00

Efter många små turer hit och dit är nu äntligen våra visumansökningar inskickade. Det är inte så svårt, men ibland när man vet att det är gott om tid är det lätt att förhala saker och ting och så helt plötsligt insåg vi att nej, nu får vi skärpa oss om det inte ska bli stressigt sen.

Så vi har nu kommit ett steg närmare en spännande resa. Jag är så himla nyfiken på hur det ska bli!

Vad glad jag blev

2008-11-13T09:23:00.004+01:00

Igår, när jag bad om en liten grej, en tjänst och fick jag flerdubbelt tillbaka!! Wow, det är ju stort och sånt som man blir glad av i långeliga tider framöver! Ta en titt två generous people, Jimmy och Mia, en passionerad webbdesigner och en passionerad konstnär. Hoppas de förstår vilka coolt schyssta människor och artister de är! :D Men det tror jag väl! ;)

Och vips

2008-11-12T23:36:00.005+01:00

så var en resa till Badgastein beställd. Åter ska jag skåda denna vackra plats på jorden, gå omkring på Badgasteins gator, äta superduper goda glassrätter på specialcaféet, kanske vandra längst ner i dalen, gå på nattklubben där vi blev portförbjudna en orolig kväll, och så inte minst ta gondolliften upp till toppen och susa (susa??) ner för backarna. Nä numera susar jag inte, jag hasar mig ner, men det funkar det också. Det var iallafall inte igår jag var där, det var typ 25 år sen. På den tiden då man var ett litet sorglöst skibum. :D

Iallafall, denna gång blir det med några nära och kära. Det blir nog trevligt! =)

Chuhuh

2008-11-11T21:31:00.006+01:00

eller hur det stavas. Den som är stor och stark måste också vara väldigt snäll! :) Om man inte är en öl, då räcker det med att vara iskall!

Fars dag

2008-11-09T11:13:00.010+01:00

En fars betydelse för ett barn är viktigare än de flesta fäder inser. Skrämmande? Ja, lite.

När pappor kan bekräfta sin dotter/sina döttrar att de är bra och duger perfekt slipper de fundera så mycket på det. När de känner att de är bra kan de tryggt förvissade om det, gå ut i livet och ägna det åt att vara just bra. När pappor av någon anledning inte kunnat göra det, får döttrarna, och det är många i bara i det här landet, komma på det själva och också själva ta hela uppgiften med att åtgärda bristen på bekräftelse. Det går det också, det tar bara väldigt mycket längre tid. Ibland ett helt liv, ibland ett halvt, ibland kanske aldrig känslan av värde infinner sig och man dör med den falska insikten av att man aldrig dugt. För det kan aldrig stämma att man inte duger. Alla duger just fine, det är bara lättare eller svårare att känna det, beroende på vad man fått lära sig. Och, det är också knuten, att var och en måste känna det. Det hjälper inte med tusen goda råd och glada tillrop. Man måste hitta nyckeln själv och låsa upp den platsen i sitt eget hjärta. Från början har varje förälder den nyckeln, men det är när de tappar den på vägen som det blir besvärligt. Värst är det när den verkar vara spårlöst borta.

När en far är en bra och närvarande förebild för sin son/sina söner underlättar det också. Sönerna behöver inte sakna den förebilden och inte heller planlöst söka efter andra förebilder i tider när det är just en fars eller god vuxen mans förebild som är den viktigaste.

Nu kan ett dotter bli bekräftad av, och en son ha andra förebilder än, just en far. Som tur är. Men, senast i veckan, när jag pratade med en god vän, så är det ändå lite beklämmande hur många kvinnor som söker bekräftelse på sitt eget värde, långt upp i vuxen ålder. Mycket på grund av en frånvarande far.

Att inte veta sitt eget värde, att inte känna det i grunden orsakar och ökar i sin tur risken för felbedömningar av olika slag. För många kan det bli till en mer eller mindre medveten drivkraft genom nästan hela livet. Man kan med hjärnans hjälp ta sig långt och högt upp karriär- och prestigemässigt. Man hittar ett slags pseudovärde som person, som man kan luta sig emot ett tag, men som någonstans ändå inte håller fullt ut. Emellanåt kommer en tärande känsla att det inte finns någonting, inte egentligen. Sådant kan göra människor sjuka till slut, tror jag. Excellent hjärnkapacitet och excellenta handlingar kan aldrig kompensera för en förbryllande brist på självkänsla.

Lika beklämmande är det förstås, hur många tonårskillar och vuxna män som med mycket möda och besvär ska bygga upp en egen förebild av hur en bra man, och även en bra far är. Ja, vad en bra, god och fri människa innebär. Att behöva lägga många timmar i livet på ett sökande och funderande på vad som fungerar. Omedvetet eller medvetet. Risken är stor att man (eller kvinna) tröttnar och helt enkelt skiter i det. Man kör på i gamla hjulspår och enligt de förebilder man fått. Och intalar sig att man har minnsann inte tagit skada av sin tuffa uppväxt. Det har lärt en att bli tuff själv och man har fått en beredskap att att klara sig i ett hårt och orättvist liv. Så orkar man inte med en massa grubblande och genom ord och handling bekräftar man sig själv och sina närstående hur livet fungerar. För chansen eller risken är också väldigt stor att dessa män själva blir fäder och själva ska förstå eller inte förstå att bekräfta sina döttrar på ett bra sätt, och vara mer eller mindre bra förebilder för sina söner.

Det är en arvssynd. Det går förstås att vända på det som inte fungerar och göra det fungerande. Men det tar ibland sorgligt lång tid. Man kan inte ge upp, det är ju en av de saker vi människor behöver utveckla och se, det tror iallafall jag. Det viktigaste är just att se det. Inte skyffla det under mattan. Det går inte att lösa ett problem om man inte kan eller vill se det. Om man inte kan eller vill se det, ja då finns det inte så mycket hopp. Då förblir man omedveten som människa. Då lever arvssynden vidare och orsakar mer lidande.

För det vi emellanåt, kanske lite uppgivet, kallar livet och verkligheten kan förändras och se ut som vi vill och önskar, även här på jorden. Om vi vill det och om vi önskar det. Självklart är många generationers arvssynd en riktig hård nöt att knäcka men om man ser det i ett större och längre perspektiv. Visst går det framåt. Det är fler som vill se, se sitt eget värde och ansvar både som far och mor. Det hoppas jag iallafall. För oavsett om man inser sitt beteende eller inte, bra eller dåligt, så vill de allra flesta föräldrar sina barns bästa. Man förmår bara så mycket mer om man själv vet om sitt värde och sin betydelse. Man slipper lägga energi på att fundera på det och kan istället lägga energin på att leva.

Ge och ta

2008-11-08T12:05:00.006+01:00

Livet handlar om att ge och ta, på olika sätt. Ibland får man ta emot mycket och ibland får man ge mycket. Inte nödvändighetsvis från och till en och samma person. Ibland får man ge, fast man inte upplever sig ha så mycket, men det kan kännas viktigt och vara något man tror på. Ibland är det man får tillbaka en erfarenhet. :) Och i ett större sammanhang, nog så viktigt. Ibland är det svårt att se vad någonting gett. Men när tiden går kan det komma en plötslig insikt om hur någonting utvecklat sig, tack vare någonting annat.

Det som är lite bekymmersamt att se, det är när människor som både har och får mycket, inte själva ser det. När de konstant uppmärksammar allt de inte har och får. De ser mest begränsningar och brister och påtalar dem ofta och gärna. Det kan bli som en dålig vana och nästan som en trygghet att vara konstant missnöjd med något. Då vet man ju iallafall det, att livet suger ;). Man håller iallafall inte på och förhäver sig eller riskerar att misslyckas när man redan vet att allt är ganska dåligt. ;)

Visst, det kan till synes vara lätt att vara glad och positiv när man verkar ha sitt på det torra. Men, egentligen, vad vet vi om den där ständigt glada människan? Har han det så bra egentligen om man skulle jämföra plågor och bekymmer. Kanske bär han på sorger och jobbiga upplevelser i mängd. Så kan det faktiskt vara, och just därför har han bestämt sig för att det blir inte ett dugg bättre eller enklare om man ständigt klagar över sina begränsningar och de besvärliga saker som trots allt inträffat och kanske kommer att inträffa även framöver.

Jag tänker inte på ett påtvingat positivt synsätt, att man inte vågar se det svarta och svåra utan mer ett förhållningssätt och en attityd till sig själv, sin omvärld och vad som händer i livet.

Jag tror, att de flesta människor är så otroligt mycket starkare än de själva tror. Att vi tankemässigt nästan skrämmande mycket kan begränsa oss och "bestämma" vad vi klarar och inte klarar. Nu tänker jag inte på en jargong-mässig machostil där man kaxigt slår sig på bröstet och ständigt högt och ljudligt uttalar sig om hur saker och ting ligger till. Verklig styrka är nog oftare lite mer lågmäld och visar sig i form av äkta empati och modiga, självständiga åsikter och handlingar. Åsikter och handlingar som kanske inte syns och märks förrän långt efteråt.

Det är lite beklämmande att vi i generationer har fått "lära" oss att det finns minnsann gränser för saker och ting. Och än mer beklämmande är det när man upp i vuxen ålder upptäcker hur många människor som vill föra över sina egna begränsande tankesätt och förhållningssätt även på andra. Med andra ord, det är alltid läge att fundera på: Varför då? I allafall när magkänslan gör sig påmind och vill säga något. Då kan det vara, antingen man själv eller någon annan som vill begränsa något som mycket väl skulle kunna fungera, kanske direkt eller med lite justeringar och stöttning i någon form.

Så, kan nog vara viktigt och lärorikt att uppmärksamma sig själv på hur man ger och tar i livet. När man dömer någon på något sätt, positivt eller negativt, dömer man ju egentligen på samma gång även sig själv.

Med risk för att låta klämkäck - det är alltid läge att känna tacksamhet och säga tack, om inte högt och tydligt så tyst inne i sitt hjärta. För man får alltid någonting - det kan man vara helt säker på.

Nu är Tempelhof slutgiltigt stängd

2008-11-02T13:12:00.004+01:00

Tempelhof, Berlins centrala flygplats är nu, from den 31 oktober slutgiltigt stängd.

Det här örnhuvudet är vad som återstår av den örn som inklusive kropp fanns på terminalbyggnaden från 1940 - 1962. 1962 flyttades den för att ge plats åt radarutrustning. Örnhuvudet gavs därefter till Museum of United States Military Academy. Men återlämnades av USA:s flygvapen 1985 till Berlins innevånare.

Fortfarande in i sista stund hoppades flygintresserade Berlinare och andra engagerade att Tempelhof ändå inte skulle stängas. Stängningsbeslutet har skjutits upp under flera år och det är förmodligen det som hoppet fortfarande ställts till. Snälla, bara ett år till i allafall. Det var faktiskt en folkomröstning om flygplatsens vardande eller icke, i april i år. Men det var för få röstande så även om majoriteten av de som röstade ville ha flygplatsen kvar blev den ogiltigförklarad.

När vi besöker flygplatsen bara några dagar innan den planerade stängningen är stämningen förtätad med ett stråk av vemod blandat med aktning och respekt. Respekt för byggnaden, tiden och historien kring allt som Tempelhof har stått för. Fortfarande lever också de generationer som själva minns vad flygplatsen har betytt genom åren. Överallt går människor omkring och fotar och när man möter blicken hos någon - anställda som turister - finns det som en slags gemensam känsla av "att vi är här och vi inser storheten" i Tempelhof och dess historia.

Vi flyger in över Berlin från en mindre flygplats strax utanför, Schönhagen. Tom flyger i vänstersits och jag filmar den stora händelsen :). Vädret är precis på minima för en lokalflygning och det känns ganska speciellt att den faktiskt blir av.

Tempelhof är en mäktig byggnad. Eller byggnader, för det är ovanligt mycket bebyggelse för att vara en flygplats. Flygplatsbyggnaderna uppfördes från 1920-talet och tio år framåt och rymmer 49 byggnader, 7 hangarer och 9000 kontor. Stilen är klassiscistisk och vacker på ett lite stelt men pampigt sätt. Flygelbyggnaderna vid båda sidorna om entrén är formade som i två bågar och från luften sett har den formen av den då överallt förekommande naziörnen.

Det har varit en Internationell flygplats även om det mestadels varit inrikesflyg det sista årtiondet. Det tyska flygbolaget Lufthansa grundades där 1926. Här ett gäng små privatplan och man kan skönja den vingformade arkitekturen i bakgrunden.

Den officiella anledningen till att Tempelhof stängs är för att den inte varit i lika flitig användning som de två andra flygplatserna och för att flygplatsen ses som en säkerhetsrisk på grund av sitt läge mitt i staden. Wolfgang som är boende i Berlin, säger dock att Tempelhof anses av Berlins stad behövas för nya bostäder till välsuttna berlinare. Han har stannat oss med en fråga om vi ska flyga från Tempelhof, vilket ju stämmer. Han vill gärna följa med oss, bara för att få vara med om en start så här i elfte timmen. Gripna som vi är av stundens andäktighet ;) säger vi självklart ja, och Thomas ser direkt chansen till några extra euro. När Wolfgang blir stannad i säkerhetskontrollen och röntgenbilden visar något märkligt blir vi dock lite frågande till vad det är för en kille. Ur ryggsäckan drar han upp en präktig trädgårdssax och eftersom vi då inte vet om att han faktiskt arbetar som trädgårdsmästare tänker vi hmmm. Men, han verkar ändå OK, ivrigt fotande och pratande. Vi går mot planet och han hänger med. Det har hunnit bli skymning när vi taxar ut och startar. Vi flyger över ett vackert Berlin där ljus i alla regnbågens färger ger en häftig stadsbild. Det var första och sista gången vi landade och startade på Tempelhof och lite av den andäktiga stämningen finns fortfarande kvar.

Tillbaka i Schönhagen tog vi adjö av Thomas och knappade in Wolfgangs hemadress i GPS:en. På färden in till Berlin fick vi veta att han arbetade som trädgårdsmästare tillika alternativhälsovårdare, bugginstruktör och även var segelflygare sen flera år tillbaka. På torsdag den 30 oktober, dagen innan den planerade stängningen tänkte han vara på Tempelhof igen för att demonstrera mot nedläggningen.

Zentral Flughafen Berlin Tempelhof även kallad City Airport

Hela Tempelhof är kulturmärkesskyddat och får inte rivas, så självklart ska det bli intressant att se vad som händer med denna plats i framtiden. Berlin är en cool stad och vi har bara sett en bråkdel än så länge. Självklart kommer vi att återvända.

Känsla

2008-11-01T14:34:00.006+01:00

Tom! Det var den här jag menade :)

Fast äsch, det gick inte att bädda in den, klicka här istället.
(Radio announcer's voice)
Was die Attentäter betrifft, die in Berlin den Anschlag auf die Deutsch-Arabische Gesellschaft verübt haben, ist die Polizei einen Schritt weiter gekommen. Die jetzt nach dem Anschlag...

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within
I'm coming now, I'm coming to reward them
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'm guided by a signal in the heavens
I'm guided by this birthmark on my skin
I'm guided by the beauty of our weapons
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby
I love your body and your spirit and your clothes
But you see that line there moving through the station?
I told you, I told you, told you, I was one of those

Ah you loved me as a loser, but now you're worried that I just might win
You know the way to stop me, but you don't have the discipline
How many nights I prayed for this, to let my work begin
First we take Manhattan, then we take Berlin

I don't like your fashion business mister
And I don't like these drugs that keep you thin
I don't like what happened to my sister
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby ...

And I thank you for those items that you sent me
The monkey and the plywood violin
I practiced every night, now I'm ready
First we take Manhattan, then we take Berlin

I am guided

Ah remember me, I used to live for music
Remember me, I brought your groceries in
Well it's Father's Day and everybody's wounded
First we take Manhattan, then we take Berlin

Vi tar en till...

inte den där heller funkade att köra direkt. Här fungerar den iaf.

När jag ändå är på gång och hittar grejer på jutub, ett annat geni:

Puss!

Mera mänskligt och två rim på raken

2008-10-31T00:38:00.011+01:00

Som vi pratade om idag på jobbet. Tänk om man skulle ha alla misstag man redan gjort framför sig... fortfarande. Det skulle vara jobbigt. Nu gällde pratet förvisso alla timmar man lagt ner på program som Word, Excel, programmering, olika bild- och fotoredigeringsprogram och för övrigt olika kunskaper som man tvingats lära sig den hårda vägen i datorns värld. Genom att först göra fel och till slut, efter ibland mycket klurande, lära sig tekniken och behärska ytterligare en liten knapp eller funktion. Nu har man en hel del bakom sig och har lärt sig en massa på kuppen, vilket även kan gälla för det mer verkliga livet. Det är ju svinbra och precis som det ska vara. Lite roligt dock att verkligen tänka i det perspektivet, för man brukar ju emellanåt hurtig säga att det är genom sina misstag man lär sig och samtidigt tänker åtminstone jag; hoppas att jag aldrig gör några större riktigt fatala, utan är smart nog att i tid se vart det barkar hän. Iallafall, idag lärde jag mig en sak till eller två, ganska smärtfritt ändå.

Täck och hej leverpastej.

Seo- och arbetstankar i just mitt huvud

2008-10-16T11:51:00.010+02:00

I min bransch, seo-branschen finns det en ständigt pågående diskussion om vad som är whitehat, greyhat och fortfarande, tro det eller ej, riktig blackhat-optimering. Jag menar, man skulle ju kunna tro att så gör man inte längre. Det var förr, innan man förstod bättre, innan man förstod att branschen måste bli seriös. Men, naj så länge det finns människor som vill ta genvägar så kommer nog alltid blackhat att existera. Och speciellt så länge det inte ens är olagligt utan bara oetiskt. Den som är smart, har kunskapen om hur man faktiskt kan lura sökmotorerna och är totalt ointresserad av seriösa kundrelationer ser det förmodligen bara som en enda stor lönsam möjlighet.

Det är intressant att följa diskussioner i forum som seo-forum.se om vad som dyker upp och resoneras kring. Plus alla otaliga seo-bloggar som finns. Allt ifrån Matt Cutts till Nikke Lindqvist. I början, och fortfarande kan jag inte alltid ta allting på 100% seriöst allvar. Jo, jo seriösa inlägg som man direkt kan ta till sig och lära sig något av, självklart är det intressant. Men emellanåt blir det lite av en ankdamm eller platser för inbördes beundran där man aldrig kan sluta klappa varandras ryggar. Men, visst - så är det ju överallt. Man måste ge sig in i leken för att vara med. Inte stå utanför och bedöma bara. ;) För det blir ju liksom lite för lätt.

Emellanåt kan man ju börja fundera på vad det finns mer att göra i livet, jag menar jobbmässigt och mer än att jobba med seo ;) För ett tag sen visste jag inte riktigt om det var dags att byta och förändra men det jag kom fram till då var att jag ville ha ett roligt jobb, ett utmanade jobb och, kanske lite klichéartat uttryckt, se att bra idéer faktiskt kunde förverkligas. När man har en glöd och det enda man vill, är att börja brinna för det man tror på - då är det viktigt att man själv lägger på några kol så att det kommer igång. Men när man finns i ett företag är det också viktigt att andra ger lite bränsle, till varandra. (ja men visst är det väl bra metaforer ;). Men allra viktigast är att fundera på sin egen inställning, sitt eget ansvar. Varför finns man på den plats man finns. Till syvende och sist är det aldrig någon som tvingar en att vara där. Och som väl alla vet, när man verkligen vill något, ja då blir det nästan alltid så. Den som verkligen vill ha det roligt och utmanade, ja den får också det. =)

Det som är lite knivigt och som jag har full respekt för, det är att bedöma vilka idéer som passar och när de ska förverkligas. Det är spännande att ta del av och få vara med när ett företag växer. Att se vilka idéer som tar fart och leder till ännu fler bra idéer. På varje bra idé går det förstås en mängd både bra och dåliga, som inte förverkligas. Det är en slags ständigt pågående utveckling.

För att återkomma till just det jag jobbar med, SEO, search engine optimization, på svenska sökmotoroptimering, det vill säga, att optimera webbplatser för sökmotorerna (inte optimera sökmotorerna :). Ju mer kunskap jag fått genom åren, både den hårda vägen genom egen erfarenhet och genom olika forum och bra diskussioner med andra, som också arbetar seriöst med sökmotoroptimering - ju mer har jag kommit fram till att det arbetssätt som är 100% tillfredställande att jobba efter är att alltid vara 100% transparent i det jag gör. Dvs, alla mina arbetsmetoder kan jag öppet berätta om, både för andra optimerare och alla våra kunder. Självklart är inte alla intresserade och alla kommer inte heller ha tid att sätta sig in i alla detaljer som sökmotoroptimeringsarbete innebär. För det är väldigt många detaljer och vissa kan tyckas vara mer än lovligt luddiga och ogripbara. Men det är inte några konstigheter eller trollformler heller. Bara hårt arbete som jag brukar säga och många optimerare med mig.

Nu kanske någon undrar, vad menar du med 100% seriös och kanske somliga också börjar hetsa upp sig och tror att jag klappar mig själv på bröstet och kanske tycker att jag inbillar mig vara felfri pch därmed äckligt självgod osv. Det är faktiskt inte så att jag tror att jag är felfri ;). Nej 100% seriös för mig handlar mer om att kunna arbeta på det sätt jag själv tror på. Att ibland välja att arbeta lite mer, att inte ta genvägar, men även att bra nog också får duga. Att vara ärlig och ödmjuk. Ingen kan allt och ofta måste man ta reda på något nytt som hänt och som påverkar ens arbete. Att vara generös med mina erfarenheter och ge tips till både kunder och andra intresserade. Att vara reko helt enkelt. Lite själviskt är det också att jobba så eftersom det gör arbetet mycket roligare och jag har det kul på jobbet! Jag menar, vem vill inte ha det kul på jobbet ;)

Vartefter sökmotorerna ändrar algoritmer och riktlinjer kan metoder som använts i flera år förändras. Ibland över en natt och ibland sker förändringarna mer smygande och ger upphov till många funderingar om vad som är på gång nu. Men, det är nästan alltid en logisk utveckling. Många, däribland jag, blir ibland förbryllade över vissa sökmotorers beteende. Den största sökmotorn för tillfället, är dock nästan, alltid fullständigt logisk. Jag säger inte att det är bra med total, absolut monarki, men ibland är det bara att gilla läget och utgå ifrån det. Bättre än att klaga och förbittra sig, det leder inte till någonting. Eller rättare sagt, de flesta behöver emellanåt klaga lite och lufta frustration och stress. Det ger nästan alltid lite nytt perspektiv på tillvaron så att man sen kan fortsätta med ny energi. Men att gång på gång bara gnälla, det är tröttsamt att lyssna till och säkert jättetrist även för den som gnäller.

Oj, ser nu att det blev lite långt det här. Vilken tur att det är min egen blogg, där jag skriver vilka romaner jag vill. =) Nu ska jag äntligen försöka knyta ihop inlägget på något sätt. Jo, det jag vill komma fram till, är att ärlighet varar faktiskt längst och ger bäst känsla i magen. Om jag alltid gör mitt bästa och med ett gott uppsåt blir det nästan alltid bra. När det inte blir så, ja då är det bara att göra som Ingvar Kamprad säger "gör om, gör rätt". Nästan inget är värre än att det inte går att rätta till. Vi lever i den bästa av världar ;)

Tom flyger L39

2008-09-24T16:13:00.008+02:00

På landsbygden, strax utanför Plzen i Tjeckien ligger en gammal militärflygplats, modell ruffig och skruffig. Trasiga byggnader, sönderslagna fönster och lite allmänt slitet.

När man tagit sig ända fram till flygplatsen fortsätter man över taxibanan och in på en liten väg, även den kantad med murkiga gamla hus och hangarer. Nästan längst in på vägen finns där en helt gräsöverväxt hangar, säkert från andra världkriget om inte första.

Lite extra speciellt är, att när man stiger in i byggnaden är det fräscht. Fräschare än på någon svensk flygklubb och minst lika fräscht som på en storflygplats. Men i mindre skala förstås. Att notera är den nybyggda swimmingpoolen samt nya fina toaletter, en för damerna och en för herrarna. Jag undrar vart jag har hamnat, i en slags speciell flygheaven? Har inte stött på något sådant i flygsammanhang någonsin förut. Är det månne maffiafinansierat. Vad vet jag. Inget.

Planet gick i stil med hangarsköteln, det var skinande putsat och flygturen gick enligt piloterna bra och gav mersmak! Det är ju ett sådant otroligt billigt gammalt stridsflygplan, L39. Billigare än exempelvis radhuset hemma, men något dyrare i drift. Coolt är det i vilket fall, coolare än ett gammalt radhus från 70-talet förstås.

Oneness day

2008-09-06T17:02:00.000+02:00

6 september 2008 En oförglömlig dag i Hannover. En dag som påminde mig om hur enkelt allting faktiskt är och hur otroligt mänskliga vi människor är. Människan har genom tiderna ihärdigt och systematiskt införlivat ett synsätt som komplicerar livet något alldeles fruktansvärt mycket. :) Men livet är egentligen enkelt. Jag säger inte att det är lätt, men det är heller inte komplicerat. Det är bara vi människor som tror att det ska vara det. Vad skönt att det inte är så ;)

Att rekrytera folk

2008-07-29T10:28:00.006+02:00

Ny upplevelse som ger ett nytt perspektiv. Mycket intressant att se att flera inte svarar på specifik annons utan istället huvudsakligen berättar om deras ypperliga ledaregenskaper och chefskvaliteter. Får lite intrycket av att det ligger i tiden. Eller, det har väl kanske alltid varit eftersträvansvärt att vara den som bossar ;)

Men, eftersom vi för detta jobb inte söker en ledare, utan kanske snarare tvärtom, någon som tycker det är OK att följa instruktioner, och att fungera som en del av en verksamhet blir den som kan uttrycka just det, mycket intressant att se en fortsättning med. Och en stjärna har inkommit hittills. Ser fram emot en rolig höst!

Ensam hemma

2008-07-18T18:21:00.008+02:00

Det som är bäst med att vara helt ensam hemma är att det är helt tyst, (iallafall innan jag kommer på att jag har ju också musik att spela), men den initiala tystnaden och vetskapen om att jag kan bestämma precis allt helt själv, allt ifrån val av musik och tv-program till vad jag ska äta och när och inte minst vad jag ska göra. Det är en skön känsla att gå och klura helt själv på saker och ting och inte bli avbruten av någonting, tänka alla tankar till slut och inte ta hänsyn till någon. Nu ska jag visserligen bort på födelsedagsfest imorgon kväll, men annars kan jag börja fundera ut lite projekt som jag ska göra. Känns kul!

Några av de här människorna kommer jag med stor sannolikhet att träffa på mycket snart. Det är ju goda människor. :D Och på söndag träffar jag Tomji igen. :)

Paris by air and by night

2008-06-26T08:13:00.010+02:00

En tur runt Paris tar en stund. Eftersom man numera (efter 9/11) inte får flyga i och över stadens direkta närhet blir svängen ganska vid och eiffeltornet kan med luftföroreningar och dis med näppe urskönjas på avstånd. Men vad gör väl det. Turen gick över Paris ytterområden, industriområden, Seine i olika slingringar och oräkneliga broar, lantgårdar med sina mer eller mindre välskötta fält, Disney World med sin tillhörande stora parkering, motorvägar och avfarter och sist men inte minst alla vackra slott i olika storlekar, där Versailles tronade med sin storhet, även från luften.

Runt och i Paris finns en mängd olika flygplatser så det var ett sjå för piloten att hänga med i alla frekvensbyten och anrop, samt att se var överflygning var tillåten och var den inte var det. Lärorikt sa han glatt efter avslutad flygfärd! Respekt tänkte jag. :)

Efter adjö till medresenärerna Nathalie och Yan tillika piloter på Club Air Pilot, flygskola Lognes strax utanför Paris som också flygturen utgått ifrån, bestämde vi oss för att äta inne i Paris centrum. Vi körde därför inåt stan medan rusningstrafiken gick i motsatt riktning. Men all trafik tätnade förstås när vi började närma oss stadskärnan. Värst var dock inte bilarna, utan alla motorcyklar som körde som galningar, som bin i svärmar tråcklade de sig fram hela tiden. Rödljus och bilar var inget hinder för att hela tiden ösa på i högsta möjliga hastighet. Mina egna tankar behandlade en önskan om att vi inte skulle bli inblandade i en påkörning på en av dessa surrande bin. Noterat var även alla stilar på dessa fordon. Allt ifrån t-shirt till kostymnissarna pendlade på olika tvåhjulingar och alla i samma lite småfräcka stil. Jaja...vi lantisar vi var nöjda med att till slut hitta en parkeringsplats i allt småkaos och slängde oss därefter nöjda ner på första bästa restaurang. Inte mycket var förändrat sen jag var där sist (drygt 25 år sen), även i gatu- och cafélivet fanns alla stilar representerade och gemensamt för dem alla var ett ivrigt gestikulerande och babblande på främst franska även om servitörerna direkt började snacka engelska med oss. Konstigt va, såg vi inte franska ut? Det förstår jag inte. =) Lite småkul var också att efter vi beställt och jag nödd och tvungen klev in i innedelen av restaurangen nickade genast en av servitörerna med ett pokerfejs, mot en hörnet av restaurangen och när min hjärna började fundera om det möjligtvis var toaletten som låg i den riktningen stämde det förstås. :) Det kallar jag uppmärksamhet. Kanske inte så märkvärdigt, men ändå. Man ler lite inom sig och tänker på hur många olika människor de träffar på, bara under en enda kväll.

Efter maten, som var ganska god, även om kanske inte motsvarade priset (Tom passade på att prova Sevruga-kaviaren som var gaaanska kostsam, eller allt är relativt, men jämfört med min vanliga mat bestående av Carpaccio till normalpris), ja alltså efter denna måltid, då vandrade vi i sakta mak i kvällssolen, mot Seine och alla vackra broar där. Vi passerade över en bred bro där en massa människor satt och picknickade och gick sen förbi Louvren, Tuillerierna och fram mot Champs Elysseé. Det var en härlig kväll och fullt med människor överallt. Vi vandrade upp mot triumfbågen och fotade förstås lite. Kortet ovan blev det bästa av dem alla. Tyvärr missade jag att fota mannen som cyklade på minicykel, mitt i trafiken där som gick runt triumfbågen. Den bedriften fick oss iallafall att gapa och le lite.

Sen gick promenaden rakt ner mot Eiffeltornet. Visst är det imponerande. Upplyst mot kvällshimlen. Även där mängder med människor, mest turister förstås. Blev riktigt nöjd med mina två kort här ovan, helt oredigerade tycker jag att min kompis Canon är riktigt duktig.

Avslutar med ett GRATTIS till Tomsing, som är ett födelsedagsbarn idag! Ja må han leva och vara riktigt stolt och glad över sin tid på jorden! :)

Om man verkligen, verkligen vill någonting...

2008-06-16T15:41:00.004+02:00

Ja då genomför man det! Förr eller senare. Ju högre mål man sätter desto tuffare utmaningar kan det bli på vägen till målet. Men om bara viljan finns, tillsammans med en stor portion självdisciplin och en hel del eget driv. Ja, då kan det bli något riktigt bra.

Kul och inspirerande är iallafall att läsa om bröderna, Tim och Tom Svensson från Trosa, som på 10 år byggt upp sin verksamhet som innebär att vara Sveriges främsta leverantör av e-handelssystem. Från scratch. Det är bra gjort! Och vill du läsa lite mer detaljer om det hela så surfa vidare till IDG:s artikel här.

Vill du ta en titt på E-butiks webbplats kan du surfa in på denna välriktade länk; När du vill starta din egen webbutik!

Roligt, konstigt, mänskligt, omänskligt

2008-06-12T23:30:00.000+02:00

Det är roligt och häftigt att se när människor lyckas och växer. Jag kan heller inte låta bli att ge en komplimang när jag ser det hända i min närhet. Tycker att det så himla kul att se när det stämmer till 100% för någon och ett lyckligt leende tittar fram. Leendet har förmodligen inte så mycket med min uppskattning att göra, utan just för att personen just lyckats med något, vad det än är. Kanske har ett mål uppnåtts eller så har något gått överraskande bra.

Sen är det dock näst intill sjukligt avsmakligt när vuxna människor fortfarande verkar ha ett totalt omoget behov av att bli sedda speciellt av vissa människor men tar andra fullständigt för givna. Liksom rangordnar människors vänlighet. Men nu kanske jag drömmer om den perfekta världen och det är dags att vakna upp och leva i verkligheten. Men jag vill inte bli sådan iallafall. Jag vill tänka att alla är lika viktiga. Att alla ändå är värda respekt.

Det värsta jag vet är dock ännu värre än ovanstående. Det är de som går ett steg längre. Det är förvisso riktigt svaga och osäkra människor, men inte desto mindre otrevliga. För i sin desperation tar de tar ofta till maktmissbrukande beteenden och ageranden. Vad är det då för människor, jo det är de som inte vet vad respekt är. Först och främst har de inte den blekaste om vad självrespekt är. Samma människor brukar också trampa på alla som de tror att de kan trampa ostraffat på. Det är typen som slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är värsta sortens människor enligt mig. Men nu ska jag inte ta mer i detta ämne, för sådana människor träffar jag sällan nu förtiden, men jag har sett att de finns. Nu ska jag istället glädja mig åt alla bra människor som jag träffat bara idag! :)

Överhuvudtaget händer det nästan bara bra saker just nu. Kanske en mer öppet uppskattande *** skulle vara önskvärt. Men det kommer nog det också, med tiden ;) ... alla kan ju inte mogna just när jag vill det. *fniss*

Det är bara att lämna det och gå vidare. OhYäh För övrigt kan man bara ändra sig själv aldrig någon annan idiot :D

Inte en sol, så långt ögat kan nå

2008-06-10T10:03:00.002+02:00

...och träden blåser så de står dubbelvikta. Det går åt rätt håll med jobb och kalasbestyr och andra saker i livet som pågår just nu. En sak är säker, jag längtar efter semester nu. Jag behöver det. Alla planer och strategier för ännu bättre lönsamhet behöver vila till sig några veckor. Eller, det är väl hjärnan bakom behöver det.

Morsning!

Kvinnofälla

2008-06-09T10:41:00.008+02:00

Ramlade över en ledarartikel på Världen idag. Lite småintressant, absolut inget nytt men ändå värt att notera. Artikeln handlar om kvinnofällan. Att det i vår upplysta tid betraktas som bättre att ta hand om, vårda och känna ansvar för andras barn och sjuka eller åldrande anhöriga. Kvinnofällan innebär enligt författaren Ruben Agnarsson, att kvinnor numera vårdar inom den offentliga sektorn och utför i princip exakt samma uppgifter som de tidigare utfört i hemmet men som de, som tur är numera i denna moderna tid, "frigjorts" ifrån. Hmm, ja det finns mycket att säga i denna fråga. Jag tror att lite beroende på vilken period man befinner sig i, i livet - dvs om man t ex är ung, småbarnsförälder, helt utan barn, ensamstående, medelålders osv så kan det vara inspirerande och nödvändigt att arbeta utanför hemmet i olika antal timmar. Vissa perioder inte alls och vissa perioder mer. Verklig frigörelse, för både män och kvinnor är förstås att kunna välja helt utifrån sitt eget hjärta. Jag tror också att man kan välja lite mer än man anser sig kunna. Fler och fler bestämmer sig för att downshifta och leva sitt eget liv lite mer. Inte springa på i ekorrhjulet. När jag skriver att det är nödvändigt att arbeta utanför hemmet, tänker jag på att vi, alla männsikor, lever ju i ett samhälle och om vi vill existera där och ta del av olika förmåner blir det också nödvändigt att ge tillbaka. I form av sin egen arbetskraft och sitt engagemang.

Det finns alltid undantag och jag tror inte på att det måste se ut på bara ett sätt. Det jag tror på är att när man tänker själv och väljer själv blir det oftast bra för både en själv som individ och för samhället. Visst påverkas vi av den politik som förs i vårt land, och i detta fall, familjepolitiken. Men, jag blir ändå lite fundersam över Ruben Agnarssons åsikt att alla är förlorare på den familjepolitik som förts i Sverige under flera decennier. Det är lätt att tycka, men jag undrar lite över hur han rent praktiskt tänker sig en finansiering av ett betalt hemmaliv. Jo, jag inser att stor mängd skattepengar kan omfördelas, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till att om man vill leva i ett sammanhang, måste man göra sin del. Man väljer den del som passar bäst och utför den. Det betyder inte att man ska känna sig som en slav under ett helt liv, utan att man gör det man kan, när man är frisk och arbetsför.

Man kan välja att se det som förluster och problem eller som aktiva handlingar för det liv man själv verkligen vill leva. För vem tvingar oss, egentligen? Det största tvånget finns väl hos individen själv och det är bara varje individ som kan förändra sitt liv och sin attityd.

För övrigt, dagens tankenöt; en man som arbetar heltid som undersköterska ett helt liv - vilken fälla har han hamnat i? Eller är män mer kapabla till, och har större möjlighet att välja själva? Klurigt! Not!

EAAs årliga fly-in på Barkarby - för sista gången?

2008-06-07T08:41:00.010+02:00

Upp tidigt vid 7, tidigt för att vara mig, en lördag. Dusch och frukost och sen ett ombeslut som innebär bil istället för flyg. Det är nog inte helt fel. Ingen stress utan allt i vår egen takt. Plus att mormor fyller ju år också. Ja, Toms mormor alltså.
Barkarby here vi kommer. Eftersom Barkarby ska stängas i höst, blir det kanske sista gången som detta årliga fly-in hålls, iallafall på Barkarby. Nu kan man ju undra varför man ska stänga denna gamla och centrala flygplats. Jo, den ska bli plats för bostäder för stockholmare.

Uppdatering vid hemkomst; Strålande sommarväder - flygplan i mängder - inga flygfän men mycket flygfolk! En riktig flygdag med andra ord! :) Lite roligt var det med alla gamla (och säkert en hög med unga också för den delen) flygspottare. Gamla farbröder med käpp och anteckningsblock, och så kamera förstås. Riktiga entusiaster.

Räkmacka på Åda Golfklubb utanför Trosa och så besök hos Toms mormor som pratade gamla minnen och på det hela taget var ganska pigg. Det var trevligt att få höra om hennes liv. Hon har nog inte alltid haft det så lätt, men är ändå en ljus och lite plirig person som man inte kan låta bli att tycka om. =) Det är nog svårt att bli gammal på många sätt, men vissa saker förändras inte. Tid och omtanke är lika viktigt att få, om man sen är ung eller gammal, frisk eller lite svag och sjuk. Icke självvald ensamhet, förvirrande glömska och allmän skröpplighet är väl aldrig en höjdare.

Nationaldagen

2008-06-06T12:37:00.004+02:00

Skönt med en ledig dag

Trevligt med en ledig dag

Fira nationaldagen? Vi får se. Dagen är ju inte slut än. Vädret är strålande och inbjuder ju till något trevligt. Förra året var vi i Vadstena. Det var också en vädermässigt helt strålande dag. Vi lyssnade till ett par tal och såg folkdansare dansa. Sen vandrade vi sakta utmed Vätterns strand i härlig försommargrönska bland alla lediga avslappnade människor. Vi tog en fika vid café precis vid vattnet och sen gick vi och satte oss på en liten brygga och bara slappade. Fotade fiskmåsar och änder. Tröttnar aldrig på att fota fåglar. Att fotografera fåglar är helt speciellt. Jag vet inte om fotona sen uppfattas som speciella av någon annan, men det är kul att fånga flygande objekt på bild.

Mer än sekundsnabb