Mot flygmässan 1

Förra helgen drog vi oss mot Tyskland, Österrike, Schweiz och Lichtenstein. Anledningen var Europas största mässa för allmänflyg i Friedrichhafen som ligger i Tyskland vid Bodensjön. Eftersom det var strålande väder och ingen större stress när vi bilade från Karlsruhe ner till Friedrichhafen tog vi vägen över Schwartzwald och inte motorvägen (för en gångs skull). Trots att småvägarna kan vara smala och emellanåt trafikerade av galningar föredrar jag dem framför Autobahn. Därför att man ser så väldigt mycket mer av landet.

Ett ganska öde gasthaus i Schwarzwald

En torr men ändå ganska god äpplekaka intogs här, tillsammans med lite svagt kaffe. Ganska gott och framför allt trevligt att sitta ut och låta sig värmas av solens sköna strålar.

Vi kunde sitta precis var vi ville ;)

Solen strålade som sagt och humlorna och bina surrade som som besatta. De brydde sig dock varken om oss eller vår äpplekaka. Hade tyvärr helt fel objektiv för att fota insekter. För det hade varit tacksamt, de brydde sig inte om mycket närgångna människor.

De hade en massa blommande ljungnektar att mumsa på

Surrande från insekterna och brummande från alla polisbilar som åkte förbi var hela skådespelet, annars var det ganska stilla och öde i Schwartzwaldskogarna.

Den tyska polismakten samlas för Natoträff

Stor Natoträff var det denna helg. Barack Obama var ju dessutom i Strasbourg. I vanliga fall skulle man kanske funderat en extra gång på alla poliser men, i sprillans ny hyrbil och farter som gott understeg den tillåtna var det kolugnt. GPS:en visade att vägen över Schwartzwald skulle ta ca 2½ timme, den tog säkert 4½. Men, då tog vi det lugnt i kurvorna och även ett och annat stopp. Det var ju semester.

Vacker kyrka och vinodling vid Bodensjön

Vackra vyer vid Bodensjön. Många vinodlingar och en och annan äppleodling på sydsluttningarna ner mot sjön.

Njutbar utsikt

Vår första anhalt var förstås Friedrichhafen. Eftersom mässan skulle stänga inom en timme gick vi inte in utan strosade omkring och kikade lite utanför. Sen drog vi oss ner mot Bregenz i Österrike, där vi skulle sova. En riktigt mysig och vacker stad vid södra Bodensjön.

Bregenz - vy över Bodensjön

Såhär såg det ut strax nedanför vårt hotell. Ett fint promenadstråk för alla helgstrosare och inlinesåkare. Kanske även en och annan bostadslös. Det såg i allafall ut så (t vä om trädet).

Scen vid vattnet

Ett slags konserthus fanns precis nere vid vattnet. En ganska cool uppbyggnad av en utescen mot vattnet. I sommar, juli och augusti ska här spelas Aida av Verdi. Skulle jag kunna tänka mig att se.

Sjö och sky går ihop

Kvällens sista bild visar en disig men vacker kvällsvy. Tom var supersugen på Casino och roulette, vi vann ju storkovan i Badgastein (jaa...allting är relativt, så även summor benämnda som storkovan). Men, då Casinot i Bregenz var betydligt mer välbesökt än BadGasteins så hölls här stenhårt på dresskoden. Lite ojämnlikt nog endast för killarna, även om jag kanske inte hade kommit in hur som helst klädd. Men, för killarna krävdes (förstås!) kavaj, skjorta och vettiga skor. Svårsmält tyckte Tom. Han älskar inte kavaj. :) Hade vi haft energi och tid kanske ett besök på Österrikes myror varit ett alternativ. Där skulle då ha inhandlats fulast möjliga kavaj och skjorta och kanske skor. Som protest! :D

Nästa dag blev det flygmässa - för heeela slanten. Det blir väl nästa inlägg då förstås.

Acceptance

When we see, love and accept ourselves as we are, we will be transformed and no longer channel any dark shadows to anyone - a true new golden age will evolve.

I don't say that it's easily done, but with practise we can do it for sure.

Renée Voltaire

I förra veckan när vi skulle iväg på tomt- och huskollarrunda behövde vi lite mellanmål på vägen. Väldigt trevligt var då att upptäcka att den Ica-affär som vi stannade till vid sålde Renée Voltaires produkter. En massa spännande, goda och nyttiga saker och allt är ekologiskt. Lätt att bli lyrisk. Och det blev vi.
Vi köpte på oss alger, gojibär, goda kex, kryddor och lakritssnurror! Algerna var väl det som inte åts upp med fart. Men, man vill ju testa iallafall. De var lite speciella i smaken, och gick absolut att äta, men gav kanske inte samma mersmak som mycket av det andra. Några dagar senare såg jag samma produkter även på Coop och köpte ytterligare några fler produkter att testa. Det är verkligen jättebra när vanliga butiker erbjuder lite av varje. Vår favoritbutik här i stan är en Konsumbutik som är suveräna på att ta hem kravodlat och ekologiskt. Det är ett rent nöje att handla där.

Stickning & sånt!

I veckan beställde jag garn, mönster och stickor - till en kofta! Yes! Tror att den kan bli lite småkomplicerad att få till, men desto bättre. Lite svårt ska det vara. Så mycket jag stickat förr om åren, men nästan inget de senaste. Nu ska vi se hur det tar sig.


Tänk er denna modell men i en vårgrön färg istället. Detaljerna är ett ganska enkelt flätmönster med små pluppar och virkade blommor. Virkning är ganska nytt för mig. Visst har jag virkat mormorsrutor för många år sedan, en hel pläd. Men aldrig blommor. Så ser fram emot att få sätta tänderna, händerna menar jag, i en lite ny utmaning.

För övrigt har det varit en lite stillsam vecka. Ligger lite lågt till energimässigt, om det beror på astmaliknande anfall, allergimedicin mot det eller bara vårtrötthet är svårt att säga. Var iaf på Shima i veckan och ska engagera mig lite mer där. Det känns helt rätt och väldigt roligt!

Nu i skrivandes stund stängs belysningen ner i operahuset i Sydney. 20.30 blir det stearinljus och värmeljus då, för hela slanten. Har läst ris och ros om det. Själv tycker jag att det är en fantastisk tanke som nu ska omsättas i handling över hela klotet. Mer sånt!

Och så har det gått ett år till...

på min vandring mot döden :). För dit ska jag ju. Precis som alla andra. Även om jag inte kunde greppa det för några år sedan och fortfarande knappt kan. Funderar lite på det här med åldern och alla känslor kring det. Och var dessa känslor kommer ifrån. Och hur de påverkar, oss alla. Eller hur vi låter dem påverka oss rättare sagt.

I grunden är det väl en rädsla för att man inte ska räknas längre. Bli en nobody, bara på grund av att åren gått. Jag kan höra alla protester och tänker inte ens skriva ner alla invändningar som brukar komma upp vid diskussionen om människors ålder och allt som inträffar socialt, kroppsligt, mentalt, arbetsmässigt osv. Det är så självklart att vi inte blir en nobody när vi blir äldre (definition på äldre är här medelålders och uppåt), men varför är det då ändå så hysteriskt kring det här med ålder?

Lite konstigt nog kände jag mig äldre när jag var 25 - 26, än vad jag gör idag vid 46. Vid 26 tänkte jag...Oj, jag är _redan_ 26... ska det gå i den här takten är ju livet snart slut...jag kommer aldrig att hinna! Hinna vaddå? Ja, bli någon förstås. ;) Jag var ju redan någon, men det hade jag inte riktigt insett, då. Jag kände bara att det behövde bevisas.

Varför kände jag så starkt att det behövde bevisas då. Jo förmodligen på grund av det jag fått med mig som barn. Du måste bli något, du måste visa vad du kan, att du kan. Titta på den och den - titta vad bra de är, lite outtalat - försök att bli som dem! För då, ja då kommer du också att bli någon. En människa som räknas bland oss andra.

Absolut inget elakt. Mest en frustration hos de som sa det till mig, för de också ville bli någon och bland annat genom att föra sitt arv vidare på ett fruktsamt och ärorikt sätt så skulle de det. Självklart var tanken även god, vem vill inte att ens barn ska få ett bra liv, om möjligt bättre än ens eget.

Kärlek hade man inte riktigt tänkt på. Den fanns, men aldrig uttalad utan mer som en plikt. Den fanns i matlagningen, i tvätten, i skjutsen till olika aktiviteter - men sällan eller aldrig uttalad eller visad. För de hade aldrig fått höra det själva så de visste nog inte hur det skulle sägas. Den djupa kärleken fanns som ett litet veck i hjärtat - men detta veck, vecklade man inte upp i första taget. Det togs liksom för givet att det skulle inte behövas. Dessutom, nästan som ett skydd mot hårda tider - att visa för mycket känslor - det tror jag både var totalt ovant och upplevdes som onaturligt och till och med svagt. Självklart även en generationsfråga, jag har nog gjort tvärtom med mina barn som en slags kompensation, även det en generationsfråga tror jag. Och på kuppen kanske missat andra saker.

Nu, så här i efterhand kan jag se att det ändå vecklades ut ibland och kärleken kom fram. I det goda humöret som alltid fanns, hoppet och förtröstan på att livet alltid är värt att leva, i deras synsätt och förmedlande av vad som är rätt och fel. Även i kärleken till naturen och viljan att visa allt som finns där. Men, som barn förstod man inte alltid det. Som barn behöver man bli sedd och bekräftad för just den man är. En en sak vet jag, och det är att de gjorde sitt allra, allra bästa för oss. Precis som jag gör mitt allra, allra bästa för mina barn, med mina fel och brister inberäknade. Man kan aldrig skylla på sina föräldrar, eller - visst kan man det. Om man vill fastna och stagnera i sitt liv. Kanske projicera allt på dem eller sin omvärld. En del står länge och försöker hitta vägen och svaret där. Men det är en återvändsgränd som inte leder någon annanstans än tillbaka till en själv. Däremot tror jag att alla de människor man möter i livet som väcker olika känslor - dessa människor möter man av en anledning - för att få mer kunskaper - om sig själv. De är ens lärare i livet. Hur irriterande (eller smärtsamt) det än kan upplevas (men det kan förstås även vara ren hänförelse). Så när du möter en människa som lockar fram något riktigt negativt hos dig, känn på den känslan som väcks och vad den bottnar i. Då kan du få se saker och ting - inne i ditt eget hjärta. Det har ingenting med den andra människan att göra, den personen har bara hållit sin livslektion, förmodligen helt omedvetet, och du har varit en elev och kan välja att försöka lära eller inte. Den som vägrar lära sig, får förr eller senare en ny lektion i samma ämne. =)

För livet går bland annat ut på att gå och hitta svaren på sina egna livsgåtor, inne i sitt eget hjärta. Det tycker jag är en otroligt spännande insikt. Som jag inte hade vid 25-26. Så visst har jag blivit lite klokare med åren ;). Det blev visst ett luddigt inlägg som halkade iväg från ämnet ålder. Men det var så tankarna vandrade iväg när jag började fundera på åren som gått och ärligt talat, hur intressant och viktigt är med ens ålder i siffror? Kanske inte jätte. You tell me!

Sportlovsvecka - sol, snö och alper

Så här fint väder hade vi några dagar, andra dagar var det kraftigt snöfall (foto Tom)

Finfint sportlov har det varit! Här kommer lite bilder från Bad Gastein som har det mesta man kan önska sig - fina backar, mycket snö, vacker utsikt över alperna, god mat, trevlig atmosfär.

Alperna på panoramabild (Foto Tom)

Här finns många och långa backar för alla - blå, röda och svarta. På vissa ställen var det för stupande, dvs för mig. Det var oftast inte själva backen som var för brant utan stupet bredvid backen, ibland på båda sidor om backen. De icke-höjdrädda kom åkande i säkert 70-80 km/timmen rakt mot stupet för att sen avsluta med en rejäl sväng utmed kanten, och sen, ja då fortsatte de som ingenting hänt. Själv stod jag där och funderade över min existens och försökte intala mig att det fanns gott om plats att åka på innan stupet faktiskt tar vid. Som tur var fanns det även en massa backar där denna stupkänsla inte fanns.

Härlig backe och härliga alper utan stupkänsla (Foto Tom)

Sonen och kusinerna åkte snowboard, utom en som gillar skidor. Jag försökte hänga med ibland när de kom och åkte om oss, men det handlade bara om en lång sväng så var de borta. :) Men huvudsaken att alla trivs och det var det lätt att göra.

På väg in till lunchen som oftast blev Gulaschsoppa

Ja, som synes: Gulaschsoppa und kleines bier

Vi hann med de flesta backarna under veckan, Stubnerkogel i Badgastein som är riktigt fin (utom sista mittdelen som bara är en enda lång transportsträcka), SportGastein med väldigt fina backar (som sen var stängt resten av veckan), Angertal och Schlossalm med hur många backar som helst (jag åkte bara en bråkdel av dem, de yngre förmodligen alla och flera gånger om) och DorfGastein där vi hade yrsnö hela dagen. Mina favoriter var SportGastein och Stubnerkogel.

Jag och brorson E chillar i backen (Foto Tomas)

Förutom skidåkning kan man även göra en massa annat i BadGastein. Staden är större än man tror. Eftersom den är byggd i en bergssluttning är det svårt att ha lite överblick över hela, utom möjligen längst nerifrån dalen. När man vandrar omkring på gatorna känns det som en labyrint. Beroende på vilken väg man väljer kan man komma precis var som helst. Ja så är det ju även i vanliga, mer platta städer. Men här tror man sig ibland komma i en viss riktning men vips har man kommit till en höjdnivå och i en riktning dit man inte tänkt sig. Så ibland fick man gå i hårnålskurvsstil för att komma dit man egentligen tänkt sig. Förutom att äta gott på byns olika Stuberln kan man besöka FelsenThermen som är ett badhus där man simmar/badar utomhus och bara njuter av sol och alper från bassängen. Jätteskönt efter några dagar i backen. 34 grader varmt och så avkopplande. Så finns det ett Casino, där vissa var en smula tursamma, och andra inte. Maffig byggnad var det i allafall. Både inuti och utanpå. Kristallkronorna var inte så pjåkiga de heller.

Hotell Gisela

Här tillbringade vi stor del av vintern 86-87. Numera totalrenoverat. Vi var inne en kortis och tänkte ta en kleines bier, men baren var bara för boende, så det blev inget med det. Kunde iallafall konstatera att lite av den där genuina känslan av gammalt hotell var borta. Det var snyggt och fräscht men inte alls samma känsla. Men, vad hade jag förväntat mig. Det är säkert ett helt ok hotell att bo på.

Sonen D i förgrunden. Vårt hotell till vänster och Haus Trude där jag också jobbade för länge sedan.

Utsikt över dalen lite nerifrån. Den imponerande gula byggnaden är Casinot där vi gick med vinst. Jo, faktiskt ;)

En härlig vecka var det som sagt. BadGastein var ännu bättre än jag mindes det. Buss fram och tillbaka fungerade. Det var jobbigast på ditvägen med många stopp och knökfullt på alla rastplatser. Hemvägen kändes mycket smidigare och snabbare. Veckan gick snabbt den också. Så snabbt så jag hann inte skriva klart detta inlägg förrän jag kom hem =)

Indisk kultur kontra svensk

Intressant att läsa att Ericsson förlägger allt mer av verksamheten till Indien och att den svenska personalen skickas på kurs i Chennai för att lära sig kulturskillnader i värderingar, kommunikation och beteenden. Nyss hemkommen därifrån förstår jag mycket väl att när det gäller företagsamhet och effektivitet kan det blir kostsamma kulturkrockar. Och som det också står i artikeln har det inte alltid varit lätt att samarbeta över kulturgränserna. Förvisso behöver man inte åka så långt som till Indien för att det ska bli kulturkrockar. Sådana kan ske även över andra gränser som ålder, kön, mognad, stressfaktorer, värderingar och andra saker som påverkar vår kommunikation även bland oss svenskar. Men, lite roligt är det att läsa om just samarbeten och kommunikation mellan svenskar och indier.

Det kan t ex vara osäkert vad en indier menar när han säger ja. Det är långt ifrån säkert att det betyder; Ja, jag kommer att utföra uppgiften och leverera, det kan istället betyda - Ja, jag ska göra mitt bästa. Jag skulle tippa på det senare. Inte negativt utan det bara är så, och bra att veta och ta hänsyn till beroende på vad man vill ha utfört.

Peter Patmonella som är chef för Ericsson i Karlskrona säger att vi västerlänningar värderar resultat väldigt högt medan indier värderar relationer högt. Klockrena situationer där vi borde kunna lära av varann och kanske vi mest av indierna. För vad är livet i stort med bra resultat och dåliga relationer? Förmodligen något som vi ångrar när det är dags att kila vidare om inte förr.

Mariko i Guesthousets kök

Vi träffade Mariko, en japansk tjej i Indien. Hon arbetade som tolk mellan japanska och indiska IT-företag och hon berättade just om att hon ofta stod mellan japaner och indier som hade mycket svårt att kommunicera och ofta var inbegripna i, som vi förstod ganska hetsiga meningsutbyten om deadlines och förväntningar på arbetsresultat. Och vi svenskar brukar ju ibland liknas vid japaner så det var intressant att höra hennes erfarenheter som bekräftade dessa likheter. Parentes; När hon inte jobbade som tolk hjälpte hon till i Guesthousets kök eftersom hon var tillsammans med Deeva som ägde restaurangen där. Deeva var en gladlynt gammal (nånstans mellan 25 och 42 enligt egen utsago) hippie som fortfarande verkade röka på kvällstid och blev då näst intill omöjlig att förstå. Men det var nog alltså mer gräsets fel och inte hans indiska rötter och liv. Slut parentes.

Iallafall. Det är nog väldigt klokt av Ericsson att skicka sina anställda på kurs för bättre kommunikation. Det är ju faktiskt A och O för att saker och ting ska fungera mellan människor och kan nästan alltid bättras på.