Indisk kultur kontra svensk

Intressant att läsa att Ericsson förlägger allt mer av verksamheten till Indien och att den svenska personalen skickas på kurs i Chennai för att lära sig kulturskillnader i värderingar, kommunikation och beteenden. Nyss hemkommen därifrån förstår jag mycket väl att när det gäller företagsamhet och effektivitet kan det blir kostsamma kulturkrockar. Och som det också står i artikeln har det inte alltid varit lätt att samarbeta över kulturgränserna. Förvisso behöver man inte åka så långt som till Indien för att det ska bli kulturkrockar. Sådana kan ske även över andra gränser som ålder, kön, mognad, stressfaktorer, värderingar och andra saker som påverkar vår kommunikation även bland oss svenskar. Men, lite roligt är det att läsa om just samarbeten och kommunikation mellan svenskar och indier.

Det kan t ex vara osäkert vad en indier menar när han säger ja. Det är långt ifrån säkert att det betyder; Ja, jag kommer att utföra uppgiften och leverera, det kan istället betyda - Ja, jag ska göra mitt bästa. Jag skulle tippa på det senare. Inte negativt utan det bara är så, och bra att veta och ta hänsyn till beroende på vad man vill ha utfört.

Peter Patmonella som är chef för Ericsson i Karlskrona säger att vi västerlänningar värderar resultat väldigt högt medan indier värderar relationer högt. Klockrena situationer där vi borde kunna lära av varann och kanske vi mest av indierna. För vad är livet i stort med bra resultat och dåliga relationer? Förmodligen något som vi ångrar när det är dags att kila vidare om inte förr.

Mariko i Guesthousets kök

Vi träffade Mariko, en japansk tjej i Indien. Hon arbetade som tolk mellan japanska och indiska IT-företag och hon berättade just om att hon ofta stod mellan japaner och indier som hade mycket svårt att kommunicera och ofta var inbegripna i, som vi förstod ganska hetsiga meningsutbyten om deadlines och förväntningar på arbetsresultat. Och vi svenskar brukar ju ibland liknas vid japaner så det var intressant att höra hennes erfarenheter som bekräftade dessa likheter. Parentes; När hon inte jobbade som tolk hjälpte hon till i Guesthousets kök eftersom hon var tillsammans med Deeva som ägde restaurangen där. Deeva var en gladlynt gammal (nånstans mellan 25 och 42 enligt egen utsago) hippie som fortfarande verkade röka på kvällstid och blev då näst intill omöjlig att förstå. Men det var nog alltså mer gräsets fel och inte hans indiska rötter och liv. Slut parentes.

Iallafall. Det är nog väldigt klokt av Ericsson att skicka sina anställda på kurs för bättre kommunikation. Det är ju faktiskt A och O för att saker och ting ska fungera mellan människor och kan nästan alltid bättras på.

Indien

Att få med alla märkliga och fantastiska upplevelser från Indien känns nästan omöjligt. Så många speciella grejer hände och så många häftiga, fina men också helgalna saker har vi sett. Indien är extremt på många sätt (iaf med svenska mått mätt). Och då var vi bara i ett par delstater (Tamil Nadu och Andra Pradesh), dvs det finns med största säkerhet mängder med helt andra intryck att få t ex i norra Indien eller nere i de södra delarna på västkusten. Väldigt spännande alltså och lite hektiskt kanske är ordet.

Kåkstaden som utgjorde utsikten från hotellrummet i Chennai

Och då var det ändå inte den riktiga slummen, den var inte riktigt där. Men, den kändes inte långt borta. För en svensk kan det nästan bli lite utmattande att befinna sig i händelsernas centrum hela tiden. Så många människor, precis överallt.

Ont om plats var det jämt gott om

Nu förstår jag som sagt att Indien skiljer sig ganska mycket, beroende på var i Indien man är. Men många indier med allt vad det innebär är det i nästan hela landet. Förutom i Himalaya, där verkar det faktiskt vara mer natur än människor. Helt klart en plats som jag skulle vilja uppleva, förhoppningsvis på nästa indienresa.

Oneness-templet i Golden City

Den här bilden på Oneness temple får symbolisera min första vecka. En helt fantastisk vecka, 7 dagar fyllda med upptäckter om egentligen helt självklara saker i livet. Men, det är en sak att förstå det med hjärnan, en helt annan att uppleva det. Verkligen uppleva det. Jag är så otroligt glad att jag fick göra det och kommer aldrig att glömma det. Det har förändrat mig en smula. Jag som tyckte att det fanns inte så mycket mer att hetsa upp sig för här i livet. Men, nu fick jag smaka på lite häftiga upplevelser. Uttrycket från klarhet till klarhet fick en verklig innebörd. För det var precis så det kändes. En mängd pusselbitar föll på plats och det är svårt att uttrycka i ord hur det känns. När det bara blir enstaka fragment av allt som hände låter det nästan lite platt. Och må så vara. Förvisso vill jag gärna förmedla det som hände och även dela med mig av det jag fått. Men det handlar ju också om mottagaren. Det är ändå ingenting som man prackar på folk. Det är helt frivilligt att vilja veta. Och låter jag lite nyfrälst så är det ok, jag står för det till 100% :).

Sista dagen, den åttonde besökte vi templet igen. Denna gång var det Tom och jag själva som åkte dit. En speciell händelse. Vi mediterade inne i templet och efter en stund gick vi ut precis utanför den stora salen. Där gav jag Tom deeksha som vi kommit överens om. Jag hörde människor hyssja försiktigt, men tänkte inte så mycket på dem. När jag öppnade ögonen satt flera människor precis vid oss, i meditationsställning och tittade bedjande på mig. Jag som velat öva mig. Nu fick jag det. 13-14 personer satt där och det kändes stort. Att de ville att jag skulle ge dem deeksha. I templet. Från småflickor och pojkar till tonåringar, mammor, pappor och morföräldrar/farföräldrar. Alla tackade efteråt och det kändes högtidligt. Jag fick ett smycke av en familj och många glada leenden.

De sista dagarna tillbringade vi i Mammalapuram, en liten stad som ligger vid havet på östkusten. Ganska mysigt och fint. Om man bortser från en och annan fruktansvärt envis försäljare, oftast barn som aldrig gav sig. Eftersom vi inte ville komma hem med resväskan fylld med smycken i olika former var total ignorering det enda medlet att få dem att motvilligt ge upp.

När man klev ut genom dörren från vårt Guesthouse såg det ut så här.

Ganska så mysigt, förutom tankarna första natten på Tsunamin för 4 år sedan. Guesthouset hade varit färdigbyggt bara två dagar innan den kom och blev väldigt förstört. Nu höll de på och byggde sakta upp det igen. I människoliv blev de dock väldigt förskonade. Endast en människa dog på denna ort, medan bara någon kilometer norrut var det väldigt många.

Kossorna gick omkring precis överallt. Och om någon händelsevis råkat missa det så är de iallafall heliga i Indien.

Kossor och kommers går alldeles utmärkt ihop

Vet inte hur tydligt det syns men det är alltså tre fyra kossor eller kvigor, för just de här var rätt små, som spankulerar omkring och kollar efter något ätbart precis överallt. De tillhörde den normala gatubilden och fick förstås vara helt ifred. Kobajset plockas upp i metallkärl och samlas ihop, torkas och används som miljövänligt bränsle. Såg hur en kvinna satt och liksom plattade ut dem till en stor fyrkant, för att sen låta den torkas.

Det blir nog ett inlägg till om Indien, för annars blir detta inlägg minst dubbelt så långt och ja, kanske blir lite mastigt att läsa. Så på återhörande i ämnet.