Gamla människor

När jag ser en gammal människa, så har jag så länge jag kan minnas nästan alltid automatiskt börjat fundera på vem han eller hon har varit och kanske råkat ut för i livet. Lika automatiskt försöker jag se spår av hur han eller hon var när de var barn, tonåringar och unga. Det går nästan alltid jättelätt. Man tittar bara noga efter deras ansiktsuttryck och liksom tränger bortom det och ser personen i en annan slags tid. Då framträder snart bilden av en annan människa, en aktivare och yngre sort som rör sig kvickare och kanske till och med skrattar och leker. Ju mer man tittar ju yngre kan de bli =)

En del som ser extra bistra och förvärkta ut har kanske haft ett liv med motgångar och kämpat på i ständig motvind. En del utstrålar, kanske genom den klokhet som bara kan erhållas genom ett långt och innehållsrikt liv, lugn och stabilitet. De har kanske bestämt sig för att det är bättre att acceptera och hitta det ljusa i tillvaron och inte försöka förändra precis allting. Men alla är förstås inte positiva. En del ger intrycket av att nästan trivas med att ständigt beklaga och oja sig över allt som händer, eller rättare sagt - de väljer alltid ut det värsta och det sämsta. Roliga saker och myspys ja det renderar en fnysning eller en tydlig ignorering. Sådana gamlingar lusläser ofta nyheterna och skapar en slags mysko trivselotrivsel genom att fördjupa sig i eländet. Hur det än är så är det lite fascinerande. Ett slags tvångsmässigt sökande efter allt som är dåligt. :D Man måste ändå ge dem en eloge för att de inte ger upp i sin jakt på förskräckligheter. Och hittar de inga, ja då verkar de ha ett eget minneslager där vissa saker cachelagrats, så hur senila de än börjar bli så kan de snabbt hitta något att förgrymma sig över eller reta sig på.

Det finns gott om gamla människor var man än är. De rör sig nästan alltid långsamt, går över gatan sakta, sakta med käppar eller rullatorer och ibland står de still. Oftast är de tysta, det är som om all energi går åt till att röra sig. Nu ska man ju för den delen inte missta sig och tro att de är helt harmlösa. Pensionärer ska man passa sig för och visa tillbörlig respekt. ;) Ja, även de som är hungriga och knuffas och kanske beter sig illa. Ett helt liv har format dem och de kanske inte har fått så mycket mat eller kärlek i livet och behöver få lite extra av den varan nu. Vad vet vi andra om det? Inget, om vi inte pratar med dem och frågar dem. Och hur det än är, det gör man oftast inte. Det händer, men det är inte alltid andra, yngre människor har tid att lyssna och om de lyssnar så verkar de nästan räkna bort gamlingens ord, just för att det är en gamlings. Vad vet väl en sådan? Jovisst, ibland räknas det ju, vid vissa speciella tillfällen, men även då blir det nästan lite fånigt och speciellt. Fast, vi gör ju alla så gott vi kan och vi menar i alla fall väl. Men just konsten att lyssna, den behöver vi alla slipa lite på tror jag.

Ibland tänker jag på det jag fick lära mig på en utbildning för länge sen. Att det enda gamlingar har att förhandla med, det är sin smidighet. Ju tystare och smidigare en gamling är desto bättre gamling. Att det förhållnings- och synsättet faktiskt existerar och lever, ja det hade någon doktorand forskat fram. Bättre gamling - för vem undrar man ju då direkt. Jo rent generellt var det en allmän inställning hos många som arbetade på vårdhem, äldreboenden och ålderdomshem och liknande. Självklart är det inte något som uttalas i en vårdplan eller ens vid elvakaffet på ett ålderdomshem. Nej, det här kan man inte säga, det vore ju ett hemskt uttalande. Men slutsatsen som doktoranden ändå dragit var att genom sin förmåga att förhandla med sin smidighet kunde (kan?) en gamling bli bättre eller sämre behandlad. Den som är gnällig och krävande blev sämre behandlad och ibland till och med ignorerad medan den som var tyst och snäll blev ansedd som en mysig tant eller farbror. Det kan ju göra vem som helst beklämd och bekymrad. Precis som om alla utom gamlingarna inte åldras. Nu vet jag, att som tur ser ju inte verkligheten ut så överallt, det finns vårdpersonal som är helt fantastiska. Mina egna goda minnen av dem som arbetskamrater kommer jag alltid att bära med mig som förebilder av bra människor. Men jag har definitivt också sett exempel på de som vill att de gamla helst bara ska vara helt tysta. Tiga på dagen och sova på natten. Aldrig vakna till, för det är jobbigt och tidskrävande. Det existerar med största säkerhet på många ställen i Sverige fortfarande. Det är jag ganska säker på.

Såg nu i veckan, de sista fem minutrarna i en debatt om just åldringars liv och hur de behandlas. Debatten var ledd av Janne Josefsson. Vissa tyckte att Media blåste upp det hela och Bobbo Krull som var med hävdade att pensionärer i Sverige har det riktigt bra. Men, är nog benägen att hålla med tanten som satt bredvid honom om att visst, pensionärer mellan ca 62 och 75 kanske upp till och med 80 år har det säkert relativt bra. Iallafall de som fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk, men de som inte är det och de som lever längre än så. Ja där är nog andelen betydligt större som inte längre har det så roligt eller ens ett värdigt liv.

För ett par år sedan såg jag en amerikansk dokumentär om att man undersökt vad som pågår i hjärnan på riktigt gamla människor som i princip bara kan sitta och vagga fram och tillbaka i en rullstol vid ett matbord, eller är placerade framför en tv-apparat med Magnus Uggla på högsta volym. Den undersökningen slog fast att gamla människor stänger av den yttre verkligheten och går in i en inre verklighet som bygger på gamla, fina minnen. Man lever igenom sin ungdom och sitt liv igen, men nu i ett mer rosaskimrande perspektiv. Man kunde t ex göra om vissa minnen så att gamla konflikter nu fiktivt löstes och allt blev äntligen frid och fröjd. Jag minns att jag kände en blandning mellan hopp och tvivel när jag såg programmet. Det verkade seriöst och visst vore det bra om det var så. Samtidigt verkar det ju ganska märkligt och nästan som en passande sanning för att alla, fortfarande mer eller mindre unga människor inte ska dras med något dåligt samvete och skattepengarna inte överdrivet mycket ska gå till äldrevården, för ”de känner ju ändå ingenting i sin rosaskimrande tankebubbla”. Jag vet ju att den mänskliga hjärnan är grym, jag menar alltså helt fantastisk, men jag är ändå väldigt skeptisk.

Jag menar, kan verkligen någonting ersätta tid, en mänsklig kontakt, att få hålla någon i handen och känna att man finns och fortfarande betyder något. Nej jag kan inte tro det faktiskt.

Sen, för att återgå till alla människor som passerar mina ögon, tänker jag tvärtom ibland också. Ser hur riktigt unga människor förmodligen kommer att se ut och bete sig när de är bortåt 80-90. Det brukar också gå ganska lätt. Det är också lite kul för jag kan hämta bilder från ett inre sammelsuriumregister av alla gamlingar jag mött i min dag. Och det är ett antal. Det går ganska lätt att se hur ungdomar och medelålders med stor sannolikhet kommer att bli just en viss sorts pensionär. ;) Och vissa yngre ser faktiskt gamla ut när de är just unga. Kanske kommer de att se yngre ut när de blir äldre. Det händer också. =)

Vinterkängor på!

Kallt och bitande har det varit idag. Riktigt bistert. Mina supervarma, om än inte så snygga vinterkängor kom fram och värmde min dag. På eftermiddagen skulle vi ut på promenad men efter tjugo meter vände vi och gick hem och satte på oss mössor. Sen gick vi ut igen en timme, och när vi väl fått upp värmen var det riktigt skönt. I helgen träffade jag annars en massa folk varav en klädde sig i underbart sköna Graninge skor! Är uppvuxen med Graninge skor, kängor och stövlar i olika varianter, alltid fanns det några tillhands när jag var frusen om fötterna och behövde något extra varmt. En del Graningeskor var lagom stora medan andra par behövde både två och tre par ullstrumpor för att fylla ut skorna.

Annars har vi mest städat och plockat denna helg. Något som också snart måste på är vinterdäcken. Just nu är det orkanvindar och storm på östkusten och snön kommer in framåt småtimmarna sa de på väderrapporten. Kyligt.

Tävling

Nu är jag med i en tävling. Det händer inte ofta men chansen finns att jag vinner! :D Tänk om jag gör det!

Ett steg närmare Indien

Efter många små turer hit och dit är nu äntligen våra visumansökningar inskickade. Det är inte så svårt, men ibland när man vet att det är gott om tid är det lätt att förhala saker och ting och så helt plötsligt insåg vi att nej, nu får vi skärpa oss om det inte ska bli stressigt sen.

Så vi har nu kommit ett steg närmare en spännande resa. Jag är så himla nyfiken på hur det ska bli!

Vad glad jag blev

Igår, när jag bad om en liten grej, en tjänst och fick jag flerdubbelt tillbaka!! Wow, det är ju stort och sånt som man blir glad av i långeliga tider framöver! Ta en titt två generous people, Jimmy och Mia, en passionerad webbdesigner och en passionerad konstnär. Hoppas de förstår vilka coolt schyssta människor och artister de är! :D Men det tror jag väl! ;)

Och vips

så var en resa till Badgastein beställd. Åter ska jag skåda denna vackra plats på jorden, gå omkring på Badgasteins gator, äta superduper goda glassrätter på specialcaféet, kanske vandra längst ner i dalen, gå på nattklubben där vi blev portförbjudna en orolig kväll, och så inte minst ta gondolliften upp till toppen och susa (susa??) ner för backarna. Nä numera susar jag inte, jag hasar mig ner, men det funkar det också. Det var iallafall inte igår jag var där, det var typ 25 år sen. På den tiden då man var ett litet sorglöst skibum. :D

Iallafall, denna gång blir det med några nära och kära. Det blir nog trevligt! =)

Chuhuh

eller hur det stavas. Den som är stor och stark måste också vara väldigt snäll! :) Om man inte är en öl, då räcker det med att vara iskall!

Fars dag

En fars betydelse för ett barn är viktigare än de flesta fäder inser. Skrämmande? Ja, lite.

När pappor kan bekräfta sin dotter/sina döttrar att de är bra och duger perfekt slipper de fundera så mycket på det. När de känner att de är bra kan de tryggt förvissade om det, gå ut i livet och ägna det åt att vara just bra. När pappor av någon anledning inte kunnat göra det, får döttrarna, och det är många i bara i det här landet, komma på det själva och också själva ta hela uppgiften med att åtgärda bristen på bekräftelse. Det går det också, det tar bara väldigt mycket längre tid. Ibland ett helt liv, ibland ett halvt, ibland kanske aldrig känslan av värde infinner sig och man dör med den falska insikten av att man aldrig dugt. För det kan aldrig stämma att man inte duger. Alla duger just fine, det är bara lättare eller svårare att känna det, beroende på vad man fått lära sig. Och, det är också knuten, att var och en måste känna det. Det hjälper inte med tusen goda råd och glada tillrop. Man måste hitta nyckeln själv och låsa upp den platsen i sitt eget hjärta. Från början har varje förälder den nyckeln, men det är när de tappar den på vägen som det blir besvärligt. Värst är det när den verkar vara spårlöst borta.

När en far är en bra och närvarande förebild för sin son/sina söner underlättar det också. Sönerna behöver inte sakna den förebilden och inte heller planlöst söka efter andra förebilder i tider när det är just en fars eller god vuxen mans förebild som är den viktigaste.

Nu kan ett dotter bli bekräftad av, och en son ha andra förebilder än, just en far. Som tur är. Men, senast i veckan, när jag pratade med en god vän, så är det ändå lite beklämmande hur många kvinnor som söker bekräftelse på sitt eget värde, långt upp i vuxen ålder. Mycket på grund av en frånvarande far.

Att inte veta sitt eget värde, att inte känna det i grunden orsakar och ökar i sin tur risken för felbedömningar av olika slag. För många kan det bli till en mer eller mindre medveten drivkraft genom nästan hela livet. Man kan med hjärnans hjälp ta sig långt och högt upp karriär- och prestigemässigt. Man hittar ett slags pseudovärde som person, som man kan luta sig emot ett tag, men som någonstans ändå inte håller fullt ut. Emellanåt kommer en tärande känsla att det inte finns någonting, inte egentligen. Sådant kan göra människor sjuka till slut, tror jag. Excellent hjärnkapacitet och excellenta handlingar kan aldrig kompensera för en förbryllande brist på självkänsla.

Lika beklämmande är det förstås, hur många tonårskillar och vuxna män som med mycket möda och besvär ska bygga upp en egen förebild av hur en bra man, och även en bra far är. Ja, vad en bra, god och fri människa innebär. Att behöva lägga många timmar i livet på ett sökande och funderande på vad som fungerar. Omedvetet eller medvetet. Risken är stor att man (eller kvinna) tröttnar och helt enkelt skiter i det. Man kör på i gamla hjulspår och enligt de förebilder man fått. Och intalar sig att man har minnsann inte tagit skada av sin tuffa uppväxt. Det har lärt en att bli tuff själv och man har fått en beredskap att att klara sig i ett hårt och orättvist liv. Så orkar man inte med en massa grubblande och genom ord och handling bekräftar man sig själv och sina närstående hur livet fungerar. För chansen eller risken är också väldigt stor att dessa män själva blir fäder och själva ska förstå eller inte förstå att bekräfta sina döttrar på ett bra sätt, och vara mer eller mindre bra förebilder för sina söner.

Det är en arvssynd. Det går förstås att vända på det som inte fungerar och göra det fungerande. Men det tar ibland sorgligt lång tid. Man kan inte ge upp, det är ju en av de saker vi människor behöver utveckla och se, det tror iallafall jag. Det viktigaste är just att se det. Inte skyffla det under mattan. Det går inte att lösa ett problem om man inte kan eller vill se det. Om man inte kan eller vill se det, ja då finns det inte så mycket hopp. Då förblir man omedveten som människa. Då lever arvssynden vidare och orsakar mer lidande.

För det vi emellanåt, kanske lite uppgivet, kallar livet och verkligheten kan förändras och se ut som vi vill och önskar, även här på jorden. Om vi vill det och om vi önskar det. Självklart är många generationers arvssynd en riktig hård nöt att knäcka men om man ser det i ett större och längre perspektiv. Visst går det framåt. Det är fler som vill se, se sitt eget värde och ansvar både som far och mor. Det hoppas jag iallafall. För oavsett om man inser sitt beteende eller inte, bra eller dåligt, så vill de allra flesta föräldrar sina barns bästa. Man förmår bara så mycket mer om man själv vet om sitt värde och sin betydelse. Man slipper lägga energi på att fundera på det och kan istället lägga energin på att leva.

Ge och ta

Livet handlar om att ge och ta, på olika sätt. Ibland får man ta emot mycket och ibland får man ge mycket. Inte nödvändighetsvis från och till en och samma person. Ibland får man ge, fast man inte upplever sig ha så mycket, men det kan kännas viktigt och vara något man tror på. Ibland är det man får tillbaka en erfarenhet. :) Och i ett större sammanhang, nog så viktigt. Ibland är det svårt att se vad någonting gett. Men när tiden går kan det komma en plötslig insikt om hur någonting utvecklat sig, tack vare någonting annat.

Det som är lite bekymmersamt att se, det är när människor som både har och får mycket, inte själva ser det. När de konstant uppmärksammar allt de inte har och får. De ser mest begränsningar och brister och påtalar dem ofta och gärna. Det kan bli som en dålig vana och nästan som en trygghet att vara konstant missnöjd med något. Då vet man ju iallafall det, att livet suger ;). Man håller iallafall inte på och förhäver sig eller riskerar att misslyckas när man redan vet att allt är ganska dåligt. ;)

Visst, det kan till synes vara lätt att vara glad och positiv när man verkar ha sitt på det torra. Men, egentligen, vad vet vi om den där ständigt glada människan? Har han det så bra egentligen om man skulle jämföra plågor och bekymmer. Kanske bär han på sorger och jobbiga upplevelser i mängd. Så kan det faktiskt vara, och just därför har han bestämt sig för att det blir inte ett dugg bättre eller enklare om man ständigt klagar över sina begränsningar och de besvärliga saker som trots allt inträffat och kanske kommer att inträffa även framöver.

Jag tänker inte på ett påtvingat positivt synsätt, att man inte vågar se det svarta och svåra utan mer ett förhållningssätt och en attityd till sig själv, sin omvärld och vad som händer i livet.

Jag tror, att de flesta människor är så otroligt mycket starkare än de själva tror. Att vi tankemässigt nästan skrämmande mycket kan begränsa oss och "bestämma" vad vi klarar och inte klarar. Nu tänker jag inte på en jargong-mässig machostil där man kaxigt slår sig på bröstet och ständigt högt och ljudligt uttalar sig om hur saker och ting ligger till. Verklig styrka är nog oftare lite mer lågmäld och visar sig i form av äkta empati och modiga, självständiga åsikter och handlingar. Åsikter och handlingar som kanske inte syns och märks förrän långt efteråt.

Det är lite beklämmande att vi i generationer har fått "lära" oss att det finns minnsann gränser för saker och ting. Och än mer beklämmande är det när man upp i vuxen ålder upptäcker hur många människor som vill föra över sina egna begränsande tankesätt och förhållningssätt även på andra. Med andra ord, det är alltid läge att fundera på: Varför då? I allafall när magkänslan gör sig påmind och vill säga något. Då kan det vara, antingen man själv eller någon annan som vill begränsa något som mycket väl skulle kunna fungera, kanske direkt eller med lite justeringar och stöttning i någon form.

Så, kan nog vara viktigt och lärorikt att uppmärksamma sig själv på hur man ger och tar i livet. När man dömer någon på något sätt, positivt eller negativt, dömer man ju egentligen på samma gång även sig själv.

Med risk för att låta klämkäck - det är alltid läge att känna tacksamhet och säga tack, om inte högt och tydligt så tyst inne i sitt hjärta. För man får alltid någonting - det kan man vara helt säker på.

Nu är Tempelhof slutgiltigt stängd

Tempelhof, Berlins centrala flygplats är nu, from den 31 oktober slutgiltigt stängd.

Det här örnhuvudet är vad som återstår av den örn som inklusive kropp fanns på terminalbyggnaden från 1940 - 1962. 1962 flyttades den för att ge plats åt radarutrustning. Örnhuvudet gavs därefter till Museum of United States Military Academy. Men återlämnades av USA:s flygvapen 1985 till Berlins innevånare.

Fortfarande in i sista stund hoppades flygintresserade Berlinare och andra engagerade att Tempelhof ändå inte skulle stängas. Stängningsbeslutet har skjutits upp under flera år och det är förmodligen det som hoppet fortfarande ställts till. Snälla, bara ett år till i allafall. Det var faktiskt en folkomröstning om flygplatsens vardande eller icke, i april i år. Men det var för få röstande så även om majoriteten av de som röstade ville ha flygplatsen kvar blev den ogiltigförklarad.

När vi besöker flygplatsen bara några dagar innan den planerade stängningen är stämningen förtätad med ett stråk av vemod blandat med aktning och respekt. Respekt för byggnaden, tiden och historien kring allt som Tempelhof har stått för. Fortfarande lever också de generationer som själva minns vad flygplatsen har betytt genom åren. Överallt går människor omkring och fotar och när man möter blicken hos någon - anställda som turister - finns det som en slags gemensam känsla av "att vi är här och vi inser storheten" i Tempelhof och dess historia.

Vi flyger in över Berlin från en mindre flygplats strax utanför, Schönhagen. Tom flyger i vänstersits och jag filmar den stora händelsen :). Vädret är precis på minima för en lokalflygning och det känns ganska speciellt att den faktiskt blir av.

Tempelhof är en mäktig byggnad. Eller byggnader, för det är ovanligt mycket bebyggelse för att vara en flygplats. Flygplatsbyggnaderna uppfördes från 1920-talet och tio år framåt och rymmer 49 byggnader, 7 hangarer och 9000 kontor. Stilen är klassiscistisk och vacker på ett lite stelt men pampigt sätt. Flygelbyggnaderna vid båda sidorna om entrén är formade som i två bågar och från luften sett har den formen av den då överallt förekommande naziörnen.

Det har varit en Internationell flygplats även om det mestadels varit inrikesflyg det sista årtiondet. Det tyska flygbolaget Lufthansa grundades där 1926. Här ett gäng små privatplan och man kan skönja den vingformade arkitekturen i bakgrunden.

Den officiella anledningen till att Tempelhof stängs är för att den inte varit i lika flitig användning som de två andra flygplatserna och för att flygplatsen ses som en säkerhetsrisk på grund av sitt läge mitt i staden. Wolfgang som är boende i Berlin, säger dock att Tempelhof anses av Berlins stad behövas för nya bostäder till välsuttna berlinare. Han har stannat oss med en fråga om vi ska flyga från Tempelhof, vilket ju stämmer. Han vill gärna följa med oss, bara för att få vara med om en start så här i elfte timmen. Gripna som vi är av stundens andäktighet ;) säger vi självklart ja, och Thomas ser direkt chansen till några extra euro. När Wolfgang blir stannad i säkerhetskontrollen och röntgenbilden visar något märkligt blir vi dock lite frågande till vad det är för en kille. Ur ryggsäckan drar han upp en präktig trädgårdssax och eftersom vi då inte vet om att han faktiskt arbetar som trädgårdsmästare tänker vi hmmm. Men, han verkar ändå OK, ivrigt fotande och pratande. Vi går mot planet och han hänger med. Det har hunnit bli skymning när vi taxar ut och startar. Vi flyger över ett vackert Berlin där ljus i alla regnbågens färger ger en häftig stadsbild. Det var första och sista gången vi landade och startade på Tempelhof och lite av den andäktiga stämningen finns fortfarande kvar.

Tillbaka i Schönhagen tog vi adjö av Thomas och knappade in Wolfgangs hemadress i GPS:en. På färden in till Berlin fick vi veta att han arbetade som trädgårdsmästare tillika alternativhälsovårdare, bugginstruktör och även var segelflygare sen flera år tillbaka. På torsdag den 30 oktober, dagen innan den planerade stängningen tänkte han vara på Tempelhof igen för att demonstrera mot nedläggningen.

Zentral Flughafen Berlin Tempelhof även kallad City Airport

Hela Tempelhof är kulturmärkesskyddat och får inte rivas, så självklart ska det bli intressant att se vad som händer med denna plats i framtiden. Berlin är en cool stad och vi har bara sett en bråkdel än så länge. Självklart kommer vi att återvända.

Känsla

Tom! Det var den här jag menade :)

Fast äsch, det gick inte att bädda in den, klicka här istället.
(Radio announcer's voice)
Was die Attentäter betrifft, die in Berlin den Anschlag auf die Deutsch-Arabische Gesellschaft verübt haben, ist die Polizei einen Schritt weiter gekommen. Die jetzt nach dem Anschlag...

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within
I'm coming now, I'm coming to reward them
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'm guided by a signal in the heavens
I'm guided by this birthmark on my skin
I'm guided by the beauty of our weapons
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby
I love your body and your spirit and your clothes
But you see that line there moving through the station?
I told you, I told you, told you, I was one of those

Ah you loved me as a loser, but now you're worried that I just might win
You know the way to stop me, but you don't have the discipline
How many nights I prayed for this, to let my work begin
First we take Manhattan, then we take Berlin

I don't like your fashion business mister
And I don't like these drugs that keep you thin
I don't like what happened to my sister
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby ...

And I thank you for those items that you sent me
The monkey and the plywood violin
I practiced every night, now I'm ready
First we take Manhattan, then we take Berlin

I am guided

Ah remember me, I used to live for music
Remember me, I brought your groceries in
Well it's Father's Day and everybody's wounded
First we take Manhattan, then we take Berlin

Vi tar en till...

inte den där heller funkade att köra direkt. Här fungerar den iaf.

När jag ändå är på gång och hittar grejer på jutub, ett annat geni:


Puss!