Kallt och bitande har det varit idag. Riktigt bistert. Mina supervarma, om än inte så snygga vinterkängor kom fram och värmde min dag. På eftermiddagen skulle vi ut på promenad men efter tjugo meter vände vi och gick hem och satte på oss mössor. Sen gick vi ut igen en timme, och när vi väl fått upp värmen var det riktigt skönt. I helgen träffade jag annars en massa folk varav en klädde sig i underbart sköna Graninge skor! Är uppvuxen med Graninge skor, kängor och stövlar i olika varianter, alltid fanns det några tillhands när jag var frusen om fötterna och behövde något extra varmt. En del Graningeskor var lagom stora medan andra par behövde både två och tre par ullstrumpor för att fylla ut skorna.
Annars har vi mest städat och plockat denna helg. Något som också snart måste på är vinterdäcken. Just nu är det orkanvindar och storm på östkusten och snön kommer in framåt småtimmarna sa de på väderrapporten. Kyligt.
söndag 23 november 2008
torsdag 20 november 2008
måndag 17 november 2008
Ett steg närmare Indien
Efter många små turer hit och dit är nu äntligen våra visumansökningar inskickade. Det är inte så svårt, men ibland när man vet att det är gott om tid är det lätt att förhala saker och ting och så helt plötsligt insåg vi att nej, nu får vi skärpa oss om det inte ska bli stressigt sen.
Så vi har nu kommit ett steg närmare en spännande resa. Jag är så himla nyfiken på hur det ska bli!
Så vi har nu kommit ett steg närmare en spännande resa. Jag är så himla nyfiken på hur det ska bli!
torsdag 13 november 2008
Vad glad jag blev
Igår, när jag bad om en liten grej, en tjänst och fick jag flerdubbelt tillbaka!! Wow, det är ju stort och sånt som man blir glad av i långeliga tider framöver! Ta en titt två generous people, Jimmy och Mia, en passionerad webbdesigner och en passionerad konstnär. Hoppas de förstår vilka coolt schyssta människor och artister de är! :D Men det tror jag väl! ;)
onsdag 12 november 2008
Och vips
så var en resa till Badgastein beställd. Åter ska jag skåda denna vackra plats på jorden, gå omkring på Badgasteins gator, äta superduper goda glassrätter på specialcaféet, kanske vandra längst ner i dalen, gå på nattklubben där vi blev portförbjudna en orolig kväll, och så inte minst ta gondolliften upp till toppen och susa (susa??) ner för backarna. Nä numera susar jag inte, jag hasar mig ner, men det funkar det också. Det var iallafall inte igår jag var där, det var typ 25 år sen. På den tiden då man var ett litet sorglöst skibum. :D
Iallafall, denna gång blir det med några nära och kära. Det blir nog trevligt! =)
Iallafall, denna gång blir det med några nära och kära. Det blir nog trevligt! =)
tisdag 11 november 2008
Chuhuh
eller hur det stavas. Den som är stor och stark måste också vara väldigt snäll! :) Om man inte är en öl, då räcker det med att vara iskall!
söndag 9 november 2008
Fars dag
En fars betydelse för ett barn är viktigare än de flesta fäder inser. Skrämmande? Ja, lite.
När pappor kan bekräfta sin dotter/sina döttrar att de är bra och duger perfekt slipper de fundera så mycket på det. När de känner att de är bra kan de tryggt förvissade om det, gå ut i livet och ägna det åt att vara just bra. När pappor av någon anledning inte kunnat göra det, får döttrarna, och det är många i bara i det här landet, komma på det själva och också själva ta hela uppgiften med att åtgärda bristen på bekräftelse. Det går det också, det tar bara väldigt mycket längre tid. Ibland ett helt liv, ibland ett halvt, ibland kanske aldrig känslan av värde infinner sig och man dör med den falska insikten av att man aldrig dugt. För det kan aldrig stämma att man inte duger. Alla duger just fine, det är bara lättare eller svårare att känna det, beroende på vad man fått lära sig. Och, det är också knuten, att var och en måste känna det. Det hjälper inte med tusen goda råd och glada tillrop. Man måste hitta nyckeln själv och låsa upp den platsen i sitt eget hjärta. Från början har varje förälder den nyckeln, men det är när de tappar den på vägen som det blir besvärligt. Värst är det när den verkar vara spårlöst borta.
När en far är en bra och närvarande förebild för sin son/sina söner underlättar det också. Sönerna behöver inte sakna den förebilden och inte heller planlöst söka efter andra förebilder i tider när det är just en fars eller god vuxen mans förebild som är den viktigaste.
Nu kan ett dotter bli bekräftad av, och en son ha andra förebilder än, just en far. Som tur är. Men, senast i veckan, när jag pratade med en god vän, så är det ändå lite beklämmande hur många kvinnor som söker bekräftelse på sitt eget värde, långt upp i vuxen ålder. Mycket på grund av en frånvarande far.
Att inte veta sitt eget värde, att inte känna det i grunden orsakar och ökar i sin tur risken för felbedömningar av olika slag. För många kan det bli till en mer eller mindre medveten drivkraft genom nästan hela livet. Man kan med hjärnans hjälp ta sig långt och högt upp karriär- och prestigemässigt. Man hittar ett slags pseudovärde som person, som man kan luta sig emot ett tag, men som någonstans ändå inte håller fullt ut. Emellanåt kommer en tärande känsla att det inte finns någonting, inte egentligen. Sådant kan göra människor sjuka till slut, tror jag. Excellent hjärnkapacitet och excellenta handlingar kan aldrig kompensera för en förbryllande brist på självkänsla.
Lika beklämmande är det förstås, hur många tonårskillar och vuxna män som med mycket möda och besvär ska bygga upp en egen förebild av hur en bra man, och även en bra far är. Ja, vad en bra, god och fri människa innebär. Att behöva lägga många timmar i livet på ett sökande och funderande på vad som fungerar. Omedvetet eller medvetet. Risken är stor att man (eller kvinna) tröttnar och helt enkelt skiter i det. Man kör på i gamla hjulspår och enligt de förebilder man fått. Och intalar sig att man har minnsann inte tagit skada av sin tuffa uppväxt. Det har lärt en att bli tuff själv och man har fått en beredskap att att klara sig i ett hårt och orättvist liv. Så orkar man inte med en massa grubblande och genom ord och handling bekräftar man sig själv och sina närstående hur livet fungerar. För chansen eller risken är också väldigt stor att dessa män själva blir fäder och själva ska förstå eller inte förstå att bekräfta sina döttrar på ett bra sätt, och vara mer eller mindre bra förebilder för sina söner.
Det är en arvssynd. Det går förstås att vända på det som inte fungerar och göra det fungerande. Men det tar ibland sorgligt lång tid. Man kan inte ge upp, det är ju en av de saker vi människor behöver utveckla och se, det tror iallafall jag. Det viktigaste är just att se det. Inte skyffla det under mattan. Det går inte att lösa ett problem om man inte kan eller vill se det. Om man inte kan eller vill se det, ja då finns det inte så mycket hopp. Då förblir man omedveten som människa. Då lever arvssynden vidare och orsakar mer lidande.
För det vi emellanåt, kanske lite uppgivet, kallar livet och verkligheten kan förändras och se ut som vi vill och önskar, även här på jorden. Om vi vill det och om vi önskar det. Självklart är många generationers arvssynd en riktig hård nöt att knäcka men om man ser det i ett större och längre perspektiv. Visst går det framåt. Det är fler som vill se, se sitt eget värde och ansvar både som far och mor. Det hoppas jag iallafall. För oavsett om man inser sitt beteende eller inte, bra eller dåligt, så vill de allra flesta föräldrar sina barns bästa. Man förmår bara så mycket mer om man själv vet om sitt värde och sin betydelse. Man slipper lägga energi på att fundera på det och kan istället lägga energin på att leva.
När pappor kan bekräfta sin dotter/sina döttrar att de är bra och duger perfekt slipper de fundera så mycket på det. När de känner att de är bra kan de tryggt förvissade om det, gå ut i livet och ägna det åt att vara just bra. När pappor av någon anledning inte kunnat göra det, får döttrarna, och det är många i bara i det här landet, komma på det själva och också själva ta hela uppgiften med att åtgärda bristen på bekräftelse. Det går det också, det tar bara väldigt mycket längre tid. Ibland ett helt liv, ibland ett halvt, ibland kanske aldrig känslan av värde infinner sig och man dör med den falska insikten av att man aldrig dugt. För det kan aldrig stämma att man inte duger. Alla duger just fine, det är bara lättare eller svårare att känna det, beroende på vad man fått lära sig. Och, det är också knuten, att var och en måste känna det. Det hjälper inte med tusen goda råd och glada tillrop. Man måste hitta nyckeln själv och låsa upp den platsen i sitt eget hjärta. Från början har varje förälder den nyckeln, men det är när de tappar den på vägen som det blir besvärligt. Värst är det när den verkar vara spårlöst borta.
När en far är en bra och närvarande förebild för sin son/sina söner underlättar det också. Sönerna behöver inte sakna den förebilden och inte heller planlöst söka efter andra förebilder i tider när det är just en fars eller god vuxen mans förebild som är den viktigaste.
Nu kan ett dotter bli bekräftad av, och en son ha andra förebilder än, just en far. Som tur är. Men, senast i veckan, när jag pratade med en god vän, så är det ändå lite beklämmande hur många kvinnor som söker bekräftelse på sitt eget värde, långt upp i vuxen ålder. Mycket på grund av en frånvarande far.
Att inte veta sitt eget värde, att inte känna det i grunden orsakar och ökar i sin tur risken för felbedömningar av olika slag. För många kan det bli till en mer eller mindre medveten drivkraft genom nästan hela livet. Man kan med hjärnans hjälp ta sig långt och högt upp karriär- och prestigemässigt. Man hittar ett slags pseudovärde som person, som man kan luta sig emot ett tag, men som någonstans ändå inte håller fullt ut. Emellanåt kommer en tärande känsla att det inte finns någonting, inte egentligen. Sådant kan göra människor sjuka till slut, tror jag. Excellent hjärnkapacitet och excellenta handlingar kan aldrig kompensera för en förbryllande brist på självkänsla.
Lika beklämmande är det förstås, hur många tonårskillar och vuxna män som med mycket möda och besvär ska bygga upp en egen förebild av hur en bra man, och även en bra far är. Ja, vad en bra, god och fri människa innebär. Att behöva lägga många timmar i livet på ett sökande och funderande på vad som fungerar. Omedvetet eller medvetet. Risken är stor att man (eller kvinna) tröttnar och helt enkelt skiter i det. Man kör på i gamla hjulspår och enligt de förebilder man fått. Och intalar sig att man har minnsann inte tagit skada av sin tuffa uppväxt. Det har lärt en att bli tuff själv och man har fått en beredskap att att klara sig i ett hårt och orättvist liv. Så orkar man inte med en massa grubblande och genom ord och handling bekräftar man sig själv och sina närstående hur livet fungerar. För chansen eller risken är också väldigt stor att dessa män själva blir fäder och själva ska förstå eller inte förstå att bekräfta sina döttrar på ett bra sätt, och vara mer eller mindre bra förebilder för sina söner.
Det är en arvssynd. Det går förstås att vända på det som inte fungerar och göra det fungerande. Men det tar ibland sorgligt lång tid. Man kan inte ge upp, det är ju en av de saker vi människor behöver utveckla och se, det tror iallafall jag. Det viktigaste är just att se det. Inte skyffla det under mattan. Det går inte att lösa ett problem om man inte kan eller vill se det. Om man inte kan eller vill se det, ja då finns det inte så mycket hopp. Då förblir man omedveten som människa. Då lever arvssynden vidare och orsakar mer lidande.
För det vi emellanåt, kanske lite uppgivet, kallar livet och verkligheten kan förändras och se ut som vi vill och önskar, även här på jorden. Om vi vill det och om vi önskar det. Självklart är många generationers arvssynd en riktig hård nöt att knäcka men om man ser det i ett större och längre perspektiv. Visst går det framåt. Det är fler som vill se, se sitt eget värde och ansvar både som far och mor. Det hoppas jag iallafall. För oavsett om man inser sitt beteende eller inte, bra eller dåligt, så vill de allra flesta föräldrar sina barns bästa. Man förmår bara så mycket mer om man själv vet om sitt värde och sin betydelse. Man slipper lägga energi på att fundera på det och kan istället lägga energin på att leva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
