When we see, love and accept ourselves as we are, we will be transformed and no longer channel any dark shadows to anyone - a true new golden age will evolve.
I don't say that it's easily done, but with practise we can do it for sure.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Renée Voltaire
I förra veckan när vi skulle iväg på tomt- och huskollarrunda behövde vi lite mellanmål på vägen. Väldigt trevligt var då att upptäcka att den Ica-affär som vi stannade till vid sålde Renée Voltaires produkter. En massa spännande, goda och nyttiga saker och allt är ekologiskt. Lätt att bli lyrisk. Och det blev vi.
Vi köpte på oss alger, gojibär, goda kex, kryddor och lakritssnurror! Algerna var väl det som inte åts upp med fart. Men, man vill ju testa iallafall. De var lite speciella i smaken, och gick absolut att äta, men gav kanske inte samma mersmak som mycket av det andra. Några dagar senare såg jag samma produkter även på Coop och köpte ytterligare några fler produkter att testa. Det är verkligen jättebra när vanliga butiker erbjuder lite av varje. Vår favoritbutik här i stan är en Konsumbutik som är suveräna på att ta hem kravodlat och ekologiskt. Det är ett rent nöje att handla där.
Vi köpte på oss alger, gojibär, goda kex, kryddor och lakritssnurror! Algerna var väl det som inte åts upp med fart. Men, man vill ju testa iallafall. De var lite speciella i smaken, och gick absolut att äta, men gav kanske inte samma mersmak som mycket av det andra. Några dagar senare såg jag samma produkter även på Coop och köpte ytterligare några fler produkter att testa. Det är verkligen jättebra när vanliga butiker erbjuder lite av varje. Vår favoritbutik här i stan är en Konsumbutik som är suveräna på att ta hem kravodlat och ekologiskt. Det är ett rent nöje att handla där.
lördag 28 mars 2009
Stickning & sånt!
I veckan beställde jag garn, mönster och stickor - till en kofta! Yes! Tror att den kan bli lite småkomplicerad att få till, men desto bättre. Lite svårt ska det vara. Så mycket jag stickat förr om åren, men nästan inget de senaste. Nu ska vi se hur det tar sig.
Tänk er denna modell men i en vårgrön färg istället. Detaljerna är ett ganska enkelt flätmönster med små pluppar och virkade blommor. Virkning är ganska nytt för mig. Visst har jag virkat mormorsrutor för många år sedan, en hel pläd. Men aldrig blommor. Så ser fram emot att få sätta tänderna, händerna menar jag, i en lite ny utmaning.
För övrigt har det varit en lite stillsam vecka. Ligger lite lågt till energimässigt, om det beror på astmaliknande anfall, allergimedicin mot det eller bara vårtrötthet är svårt att säga. Var iaf på Shima i veckan och ska engagera mig lite mer där. Det känns helt rätt och väldigt roligt!
Nu i skrivandes stund stängs belysningen ner i operahuset i Sydney. 20.30 blir det stearinljus och värmeljus då, för hela slanten. Har läst ris och ros om det. Själv tycker jag att det är en fantastisk tanke som nu ska omsättas i handling över hela klotet. Mer sånt!
Tänk er denna modell men i en vårgrön färg istället. Detaljerna är ett ganska enkelt flätmönster med små pluppar och virkade blommor. Virkning är ganska nytt för mig. Visst har jag virkat mormorsrutor för många år sedan, en hel pläd. Men aldrig blommor. Så ser fram emot att få sätta tänderna, händerna menar jag, i en lite ny utmaning.
För övrigt har det varit en lite stillsam vecka. Ligger lite lågt till energimässigt, om det beror på astmaliknande anfall, allergimedicin mot det eller bara vårtrötthet är svårt att säga. Var iaf på Shima i veckan och ska engagera mig lite mer där. Det känns helt rätt och väldigt roligt!
Nu i skrivandes stund stängs belysningen ner i operahuset i Sydney. 20.30 blir det stearinljus och värmeljus då, för hela slanten. Har läst ris och ros om det. Själv tycker jag att det är en fantastisk tanke som nu ska omsättas i handling över hela klotet. Mer sånt!
lördag 14 mars 2009
Och så har det gått ett år till...
på min vandring mot döden :). För dit ska jag ju. Precis som alla andra. Även om jag inte kunde greppa det för några år sedan och fortfarande knappt kan. Funderar lite på det här med åldern och alla känslor kring det. Och var dessa känslor kommer ifrån. Och hur de påverkar, oss alla. Eller hur vi låter dem påverka oss rättare sagt.
I grunden är det väl en rädsla för att man inte ska räknas längre. Bli en nobody, bara på grund av att åren gått. Jag kan höra alla protester och tänker inte ens skriva ner alla invändningar som brukar komma upp vid diskussionen om människors ålder och allt som inträffar socialt, kroppsligt, mentalt, arbetsmässigt osv. Det är så självklart att vi inte blir en nobody när vi blir äldre (definition på äldre är här medelålders och uppåt), men varför är det då ändå så hysteriskt kring det här med ålder?
Lite konstigt nog kände jag mig äldre när jag var 25 - 26, än vad jag gör idag vid 46. Vid 26 tänkte jag...Oj, jag är _redan_ 26... ska det gå i den här takten är ju livet snart slut...jag kommer aldrig att hinna! Hinna vaddå? Ja, bli någon förstås. ;) Jag var ju redan någon, men det hade jag inte riktigt insett, då. Jag kände bara att det behövde bevisas.
Varför kände jag så starkt att det behövde bevisas då. Jo förmodligen på grund av det jag fått med mig som barn. Du måste bli något, du måste visa vad du kan, att du kan. Titta på den och den - titta vad bra de är, lite outtalat - försök att bli som dem! För då, ja då kommer du också att bli någon. En människa som räknas bland oss andra.
Absolut inget elakt. Mest en frustration hos de som sa det till mig, för de också ville bli någon och bland annat genom att föra sitt arv vidare på ett fruktsamt och ärorikt sätt så skulle de det. Självklart var tanken även god, vem vill inte att ens barn ska få ett bra liv, om möjligt bättre än ens eget.
Kärlek hade man inte riktigt tänkt på. Den fanns, men aldrig uttalad utan mer som en plikt. Den fanns i matlagningen, i tvätten, i skjutsen till olika aktiviteter - men sällan eller aldrig uttalad eller visad. För de hade aldrig fått höra det själva så de visste nog inte hur det skulle sägas. Den djupa kärleken fanns som ett litet veck i hjärtat - men detta veck, vecklade man inte upp i första taget. Det togs liksom för givet att det skulle inte behövas. Dessutom, nästan som ett skydd mot hårda tider - att visa för mycket känslor - det tror jag både var totalt ovant och upplevdes som onaturligt och till och med svagt. Självklart även en generationsfråga, jag har nog gjort tvärtom med mina barn som en slags kompensation, även det en generationsfråga tror jag. Och på kuppen kanske missat andra saker.
Nu, så här i efterhand kan jag se att det ändå vecklades ut ibland och kärleken kom fram. I det goda humöret som alltid fanns, hoppet och förtröstan på att livet alltid är värt att leva, i deras synsätt och förmedlande av vad som är rätt och fel. Även i kärleken till naturen och viljan att visa allt som finns där. Men, som barn förstod man inte alltid det. Som barn behöver man bli sedd och bekräftad för just den man är. En en sak vet jag, och det är att de gjorde sitt allra, allra bästa för oss. Precis som jag gör mitt allra, allra bästa för mina barn, med mina fel och brister inberäknade. Man kan aldrig skylla på sina föräldrar, eller - visst kan man det. Om man vill fastna och stagnera i sitt liv. Kanske projicera allt på dem eller sin omvärld. En del står länge och försöker hitta vägen och svaret där. Men det är en återvändsgränd som inte leder någon annanstans än tillbaka till en själv. Däremot tror jag att alla de människor man möter i livet som väcker olika känslor - dessa människor möter man av en anledning - för att få mer kunskaper - om sig själv. De är ens lärare i livet. Hur irriterande (eller smärtsamt) det än kan upplevas (men det kan förstås även vara ren hänförelse). Så när du möter en människa som lockar fram något riktigt negativt hos dig, känn på den känslan som väcks och vad den bottnar i. Då kan du få se saker och ting - inne i ditt eget hjärta. Det har ingenting med den andra människan att göra, den personen har bara hållit sin livslektion, förmodligen helt omedvetet, och du har varit en elev och kan välja att försöka lära eller inte. Den som vägrar lära sig, får förr eller senare en ny lektion i samma ämne. =)
För livet går bland annat ut på att gå och hitta svaren på sina egna livsgåtor, inne i sitt eget hjärta. Det tycker jag är en otroligt spännande insikt. Som jag inte hade vid 25-26. Så visst har jag blivit lite klokare med åren ;). Det blev visst ett luddigt inlägg som halkade iväg från ämnet ålder. Men det var så tankarna vandrade iväg när jag började fundera på åren som gått och ärligt talat, hur intressant och viktigt är med ens ålder i siffror? Kanske inte jätte. You tell me!
I grunden är det väl en rädsla för att man inte ska räknas längre. Bli en nobody, bara på grund av att åren gått. Jag kan höra alla protester och tänker inte ens skriva ner alla invändningar som brukar komma upp vid diskussionen om människors ålder och allt som inträffar socialt, kroppsligt, mentalt, arbetsmässigt osv. Det är så självklart att vi inte blir en nobody när vi blir äldre (definition på äldre är här medelålders och uppåt), men varför är det då ändå så hysteriskt kring det här med ålder?
Lite konstigt nog kände jag mig äldre när jag var 25 - 26, än vad jag gör idag vid 46. Vid 26 tänkte jag...Oj, jag är _redan_ 26... ska det gå i den här takten är ju livet snart slut...jag kommer aldrig att hinna! Hinna vaddå? Ja, bli någon förstås. ;) Jag var ju redan någon, men det hade jag inte riktigt insett, då. Jag kände bara att det behövde bevisas.
Varför kände jag så starkt att det behövde bevisas då. Jo förmodligen på grund av det jag fått med mig som barn. Du måste bli något, du måste visa vad du kan, att du kan. Titta på den och den - titta vad bra de är, lite outtalat - försök att bli som dem! För då, ja då kommer du också att bli någon. En människa som räknas bland oss andra.
Absolut inget elakt. Mest en frustration hos de som sa det till mig, för de också ville bli någon och bland annat genom att föra sitt arv vidare på ett fruktsamt och ärorikt sätt så skulle de det. Självklart var tanken även god, vem vill inte att ens barn ska få ett bra liv, om möjligt bättre än ens eget.
Kärlek hade man inte riktigt tänkt på. Den fanns, men aldrig uttalad utan mer som en plikt. Den fanns i matlagningen, i tvätten, i skjutsen till olika aktiviteter - men sällan eller aldrig uttalad eller visad. För de hade aldrig fått höra det själva så de visste nog inte hur det skulle sägas. Den djupa kärleken fanns som ett litet veck i hjärtat - men detta veck, vecklade man inte upp i första taget. Det togs liksom för givet att det skulle inte behövas. Dessutom, nästan som ett skydd mot hårda tider - att visa för mycket känslor - det tror jag både var totalt ovant och upplevdes som onaturligt och till och med svagt. Självklart även en generationsfråga, jag har nog gjort tvärtom med mina barn som en slags kompensation, även det en generationsfråga tror jag. Och på kuppen kanske missat andra saker.
Nu, så här i efterhand kan jag se att det ändå vecklades ut ibland och kärleken kom fram. I det goda humöret som alltid fanns, hoppet och förtröstan på att livet alltid är värt att leva, i deras synsätt och förmedlande av vad som är rätt och fel. Även i kärleken till naturen och viljan att visa allt som finns där. Men, som barn förstod man inte alltid det. Som barn behöver man bli sedd och bekräftad för just den man är. En en sak vet jag, och det är att de gjorde sitt allra, allra bästa för oss. Precis som jag gör mitt allra, allra bästa för mina barn, med mina fel och brister inberäknade. Man kan aldrig skylla på sina föräldrar, eller - visst kan man det. Om man vill fastna och stagnera i sitt liv. Kanske projicera allt på dem eller sin omvärld. En del står länge och försöker hitta vägen och svaret där. Men det är en återvändsgränd som inte leder någon annanstans än tillbaka till en själv. Däremot tror jag att alla de människor man möter i livet som väcker olika känslor - dessa människor möter man av en anledning - för att få mer kunskaper - om sig själv. De är ens lärare i livet. Hur irriterande (eller smärtsamt) det än kan upplevas (men det kan förstås även vara ren hänförelse). Så när du möter en människa som lockar fram något riktigt negativt hos dig, känn på den känslan som väcks och vad den bottnar i. Då kan du få se saker och ting - inne i ditt eget hjärta. Det har ingenting med den andra människan att göra, den personen har bara hållit sin livslektion, förmodligen helt omedvetet, och du har varit en elev och kan välja att försöka lära eller inte. Den som vägrar lära sig, får förr eller senare en ny lektion i samma ämne. =)
För livet går bland annat ut på att gå och hitta svaren på sina egna livsgåtor, inne i sitt eget hjärta. Det tycker jag är en otroligt spännande insikt. Som jag inte hade vid 25-26. Så visst har jag blivit lite klokare med åren ;). Det blev visst ett luddigt inlägg som halkade iväg från ämnet ålder. Men det var så tankarna vandrade iväg när jag började fundera på åren som gått och ärligt talat, hur intressant och viktigt är med ens ålder i siffror? Kanske inte jätte. You tell me!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
