Gamla människor

När jag ser en gammal människa, så har jag så länge jag kan minnas nästan alltid automatiskt börjat fundera på vem han eller hon har varit och kanske råkat ut för i livet. Lika automatiskt försöker jag se spår av hur han eller hon var när de var barn, tonåringar och unga. Det går nästan alltid jättelätt. Man tittar bara noga efter deras ansiktsuttryck och liksom tränger bortom det och ser personen i en annan slags tid. Då framträder snart bilden av en annan människa, en aktivare och yngre sort som rör sig kvickare och kanske till och med skrattar och leker. Ju mer man tittar ju yngre kan de bli =)

En del som ser extra bistra och förvärkta ut har kanske haft ett liv med motgångar och kämpat på i ständig motvind. En del utstrålar, kanske genom den klokhet som bara kan erhållas genom ett långt och innehållsrikt liv, lugn och stabilitet. De har kanske bestämt sig för att det är bättre att acceptera och hitta det ljusa i tillvaron och inte försöka förändra precis allting. Men alla är förstås inte positiva. En del ger intrycket av att nästan trivas med att ständigt beklaga och oja sig över allt som händer, eller rättare sagt - de väljer alltid ut det värsta och det sämsta. Roliga saker och myspys ja det renderar en fnysning eller en tydlig ignorering. Sådana gamlingar lusläser ofta nyheterna och skapar en slags mysko trivselotrivsel genom att fördjupa sig i eländet. Hur det än är så är det lite fascinerande. Ett slags tvångsmässigt sökande efter allt som är dåligt. :D Man måste ändå ge dem en eloge för att de inte ger upp i sin jakt på förskräckligheter. Och hittar de inga, ja då verkar de ha ett eget minneslager där vissa saker cachelagrats, så hur senila de än börjar bli så kan de snabbt hitta något att förgrymma sig över eller reta sig på.

Det finns gott om gamla människor var man än är. De rör sig nästan alltid långsamt, går över gatan sakta, sakta med käppar eller rullatorer och ibland står de still. Oftast är de tysta, det är som om all energi går åt till att röra sig. Nu ska man ju för den delen inte missta sig och tro att de är helt harmlösa. Pensionärer ska man passa sig för och visa tillbörlig respekt. ;) Ja, även de som är hungriga och knuffas och kanske beter sig illa. Ett helt liv har format dem och de kanske inte har fått så mycket mat eller kärlek i livet och behöver få lite extra av den varan nu. Vad vet vi andra om det? Inget, om vi inte pratar med dem och frågar dem. Och hur det än är, det gör man oftast inte. Det händer, men det är inte alltid andra, yngre människor har tid att lyssna och om de lyssnar så verkar de nästan räkna bort gamlingens ord, just för att det är en gamlings. Vad vet väl en sådan? Jovisst, ibland räknas det ju, vid vissa speciella tillfällen, men även då blir det nästan lite fånigt och speciellt. Fast, vi gör ju alla så gott vi kan och vi menar i alla fall väl. Men just konsten att lyssna, den behöver vi alla slipa lite på tror jag.

Ibland tänker jag på det jag fick lära mig på en utbildning för länge sen. Att det enda gamlingar har att förhandla med, det är sin smidighet. Ju tystare och smidigare en gamling är desto bättre gamling. Att det förhållnings- och synsättet faktiskt existerar och lever, ja det hade någon doktorand forskat fram. Bättre gamling - för vem undrar man ju då direkt. Jo rent generellt var det en allmän inställning hos många som arbetade på vårdhem, äldreboenden och ålderdomshem och liknande. Självklart är det inte något som uttalas i en vårdplan eller ens vid elvakaffet på ett ålderdomshem. Nej, det här kan man inte säga, det vore ju ett hemskt uttalande. Men slutsatsen som doktoranden ändå dragit var att genom sin förmåga att förhandla med sin smidighet kunde (kan?) en gamling bli bättre eller sämre behandlad. Den som är gnällig och krävande blev sämre behandlad och ibland till och med ignorerad medan den som var tyst och snäll blev ansedd som en mysig tant eller farbror. Det kan ju göra vem som helst beklämd och bekymrad. Precis som om alla utom gamlingarna inte åldras. Nu vet jag, att som tur ser ju inte verkligheten ut så överallt, det finns vårdpersonal som är helt fantastiska. Mina egna goda minnen av dem som arbetskamrater kommer jag alltid att bära med mig som förebilder av bra människor. Men jag har definitivt också sett exempel på de som vill att de gamla helst bara ska vara helt tysta. Tiga på dagen och sova på natten. Aldrig vakna till, för det är jobbigt och tidskrävande. Det existerar med största säkerhet på många ställen i Sverige fortfarande. Det är jag ganska säker på.

Såg nu i veckan, de sista fem minutrarna i en debatt om just åldringars liv och hur de behandlas. Debatten var ledd av Janne Josefsson. Vissa tyckte att Media blåste upp det hela och Bobbo Krull som var med hävdade att pensionärer i Sverige har det riktigt bra. Men, är nog benägen att hålla med tanten som satt bredvid honom om att visst, pensionärer mellan ca 62 och 75 kanske upp till och med 80 år har det säkert relativt bra. Iallafall de som fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk, men de som inte är det och de som lever längre än så. Ja där är nog andelen betydligt större som inte längre har det så roligt eller ens ett värdigt liv.

För ett par år sedan såg jag en amerikansk dokumentär om att man undersökt vad som pågår i hjärnan på riktigt gamla människor som i princip bara kan sitta och vagga fram och tillbaka i en rullstol vid ett matbord, eller är placerade framför en tv-apparat med Magnus Uggla på högsta volym. Den undersökningen slog fast att gamla människor stänger av den yttre verkligheten och går in i en inre verklighet som bygger på gamla, fina minnen. Man lever igenom sin ungdom och sitt liv igen, men nu i ett mer rosaskimrande perspektiv. Man kunde t ex göra om vissa minnen så att gamla konflikter nu fiktivt löstes och allt blev äntligen frid och fröjd. Jag minns att jag kände en blandning mellan hopp och tvivel när jag såg programmet. Det verkade seriöst och visst vore det bra om det var så. Samtidigt verkar det ju ganska märkligt och nästan som en passande sanning för att alla, fortfarande mer eller mindre unga människor inte ska dras med något dåligt samvete och skattepengarna inte överdrivet mycket ska gå till äldrevården, för ”de känner ju ändå ingenting i sin rosaskimrande tankebubbla”. Jag vet ju att den mänskliga hjärnan är grym, jag menar alltså helt fantastisk, men jag är ändå väldigt skeptisk.

Jag menar, kan verkligen någonting ersätta tid, en mänsklig kontakt, att få hålla någon i handen och känna att man finns och fortfarande betyder något. Nej jag kan inte tro det faktiskt.

Sen, för att återgå till alla människor som passerar mina ögon, tänker jag tvärtom ibland också. Ser hur riktigt unga människor förmodligen kommer att se ut och bete sig när de är bortåt 80-90. Det brukar också gå ganska lätt. Det är också lite kul för jag kan hämta bilder från ett inre sammelsuriumregister av alla gamlingar jag mött i min dag. Och det är ett antal. Det går ganska lätt att se hur ungdomar och medelålders med stor sannolikhet kommer att bli just en viss sorts pensionär. ;) Och vissa yngre ser faktiskt gamla ut när de är just unga. Kanske kommer de att se yngre ut när de blir äldre. Det händer också. =)