Att rekrytera folk

Ny upplevelse som ger ett nytt perspektiv. Mycket intressant att se att flera inte svarar på specifik annons utan istället huvudsakligen berättar om deras ypperliga ledaregenskaper och chefskvaliteter. Får lite intrycket av att det ligger i tiden. Eller, det har väl kanske alltid varit eftersträvansvärt att vara den som bossar ;)

Men, eftersom vi för detta jobb inte söker en ledare, utan kanske snarare tvärtom, någon som tycker det är OK att följa instruktioner, och att fungera som en del av en verksamhet blir den som kan uttrycka just det, mycket intressant att se en fortsättning med. Och en stjärna har inkommit hittills. Ser fram emot en rolig höst!

Ensam hemma

Det som är bäst med att vara helt ensam hemma är att det är helt tyst, (iallafall innan jag kommer på att jag har ju också musik att spela), men den initiala tystnaden och vetskapen om att jag kan bestämma precis allt helt själv, allt ifrån val av musik och tv-program till vad jag ska äta och när och inte minst vad jag ska göra. Det är en skön känsla att gå och klura helt själv på saker och ting och inte bli avbruten av någonting, tänka alla tankar till slut och inte ta hänsyn till någon. Nu ska jag visserligen bort på födelsedagsfest imorgon kväll, men annars kan jag börja fundera ut lite projekt som jag ska göra. Känns kul!

Några av de här människorna kommer jag med stor sannolikhet att träffa på mycket snart. Det är ju goda människor. :D Och på söndag träffar jag Tomji igen. :)

Paris by air and by night

En tur runt Paris tar en stund. Eftersom man numera (efter 9/11) inte får flyga i och över stadens direkta närhet blir svängen ganska vid och eiffeltornet kan med luftföroreningar och dis med näppe urskönjas på avstånd. Men vad gör väl det. Turen gick över Paris ytterområden, industriområden, Seine i olika slingringar och oräkneliga broar, lantgårdar med sina mer eller mindre välskötta fält, Disney World med sin tillhörande stora parkering, motorvägar och avfarter och sist men inte minst alla vackra slott i olika storlekar, där Versailles tronade med sin storhet, även från luften.

Runt och i Paris finns en mängd olika flygplatser så det var ett sjå för piloten att hänga med i alla frekvensbyten och anrop, samt att se var överflygning var tillåten och var den inte var det. Lärorikt sa han glatt efter avslutad flygfärd! Respekt tänkte jag. :)

Efter adjö till medresenärerna Nathalie och Yan tillika piloter på Club Air Pilot, flygskola Lognes strax utanför Paris som också flygturen utgått ifrån, bestämde vi oss för att äta inne i Paris centrum. Vi körde därför inåt stan medan rusningstrafiken gick i motsatt riktning. Men all trafik tätnade förstås när vi började närma oss stadskärnan. Värst var dock inte bilarna, utan alla motorcyklar som körde som galningar, som bin i svärmar tråcklade de sig fram hela tiden. Rödljus och bilar var inget hinder för att hela tiden ösa på i högsta möjliga hastighet. Mina egna tankar behandlade en önskan om att vi inte skulle bli inblandade i en påkörning på en av dessa surrande bin. Noterat var även alla stilar på dessa fordon. Allt ifrån t-shirt till kostymnissarna pendlade på olika tvåhjulingar och alla i samma lite småfräcka stil. Jaja...vi lantisar vi var nöjda med att till slut hitta en parkeringsplats i allt småkaos och slängde oss därefter nöjda ner på första bästa restaurang. Inte mycket var förändrat sen jag var där sist (drygt 25 år sen), även i gatu- och cafélivet fanns alla stilar representerade och gemensamt för dem alla var ett ivrigt gestikulerande och babblande på främst franska även om servitörerna direkt började snacka engelska med oss. Konstigt va, såg vi inte franska ut? Det förstår jag inte. =) Lite småkul var också att efter vi beställt och jag nödd och tvungen klev in i innedelen av restaurangen nickade genast en av servitörerna med ett pokerfejs, mot en hörnet av restaurangen och när min hjärna började fundera om det möjligtvis var toaletten som låg i den riktningen stämde det förstås. :) Det kallar jag uppmärksamhet. Kanske inte så märkvärdigt, men ändå. Man ler lite inom sig och tänker på hur många olika människor de träffar på, bara under en enda kväll.

Efter maten, som var ganska god, även om kanske inte motsvarade priset (Tom passade på att prova Sevruga-kaviaren som var gaaanska kostsam, eller allt är relativt, men jämfört med min vanliga mat bestående av Carpaccio till normalpris), ja alltså efter denna måltid, då vandrade vi i sakta mak i kvällssolen, mot Seine och alla vackra broar där. Vi passerade över en bred bro där en massa människor satt och picknickade och gick sen förbi Louvren, Tuillerierna och fram mot Champs Elysseé. Det var en härlig kväll och fullt med människor överallt. Vi vandrade upp mot triumfbågen och fotade förstås lite. Kortet ovan blev det bästa av dem alla. Tyvärr missade jag att fota mannen som cyklade på minicykel, mitt i trafiken där som gick runt triumfbågen. Den bedriften fick oss iallafall att gapa och le lite.

Sen gick promenaden rakt ner mot Eiffeltornet. Visst är det imponerande. Upplyst mot kvällshimlen. Även där mängder med människor, mest turister förstås. Blev riktigt nöjd med mina två kort här ovan, helt oredigerade tycker jag att min kompis Canon är riktigt duktig.

Avslutar med ett GRATTIS till Tomsing, som är ett födelsedagsbarn idag! Ja må han leva och vara riktigt stolt och glad över sin tid på jorden! :)

Om man verkligen, verkligen vill någonting...

Ja då genomför man det! Förr eller senare. Ju högre mål man sätter desto tuffare utmaningar kan det bli på vägen till målet. Men om bara viljan finns, tillsammans med en stor portion självdisciplin och en hel del eget driv. Ja, då kan det bli något riktigt bra.

Kul och inspirerande är iallafall att läsa om bröderna, Tim och Tom Svensson från Trosa, som på 10 år byggt upp sin verksamhet som innebär att vara Sveriges främsta leverantör av e-handelssystem. Från scratch. Det är bra gjort! Och vill du läsa lite mer detaljer om det hela så surfa vidare till IDG:s artikel här.

Vill du ta en titt på E-butiks webbplats kan du surfa in på denna välriktade länk; När du vill starta din egen webbutik!

Roligt, konstigt, mänskligt, omänskligt

Det är roligt och häftigt att se när människor lyckas och växer. Jag kan heller inte låta bli att ge en komplimang när jag ser det hända i min närhet. Tycker att det så himla kul att se när det stämmer till 100% för någon och ett lyckligt leende tittar fram. Leendet har förmodligen inte så mycket med min uppskattning att göra, utan just för att personen just lyckats med något, vad det än är. Kanske har ett mål uppnåtts eller så har något gått överraskande bra.

Sen är det dock näst intill sjukligt avsmakligt när vuxna människor fortfarande verkar ha ett totalt omoget behov av att bli sedda speciellt av vissa människor men tar andra fullständigt för givna. Liksom rangordnar människors vänlighet. Men nu kanske jag drömmer om den perfekta världen och det är dags att vakna upp och leva i verkligheten. Men jag vill inte bli sådan iallafall. Jag vill tänka att alla är lika viktiga. Att alla ändå är värda respekt.

Det värsta jag vet är dock ännu värre än ovanstående. Det är de som går ett steg längre. Det är förvisso riktigt svaga och osäkra människor, men inte desto mindre otrevliga. För i sin desperation tar de tar ofta till maktmissbrukande beteenden och ageranden. Vad är det då för människor, jo det är de som inte vet vad respekt är. Först och främst har de inte den blekaste om vad självrespekt är. Samma människor brukar också trampa på alla som de tror att de kan trampa ostraffat på. Det är typen som slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är värsta sortens människor enligt mig. Men nu ska jag inte ta mer i detta ämne, för sådana människor träffar jag sällan nu förtiden, men jag har sett att de finns. Nu ska jag istället glädja mig åt alla bra människor som jag träffat bara idag! :)

Överhuvudtaget händer det nästan bara bra saker just nu. Kanske en mer öppet uppskattande *** skulle vara önskvärt. Men det kommer nog det också, med tiden ;) ... alla kan ju inte mogna just när jag vill det. *fniss*

Det är bara att lämna det och gå vidare. OhYäh För övrigt kan man bara ändra sig själv aldrig någon annan idiot :D

Inte en sol, så långt ögat kan nå

...och träden blåser så de står dubbelvikta. Det går åt rätt håll med jobb och kalasbestyr och andra saker i livet som pågår just nu. En sak är säker, jag längtar efter semester nu. Jag behöver det. Alla planer och strategier för ännu bättre lönsamhet behöver vila till sig några veckor. Eller, det är väl hjärnan bakom behöver det.

Morsning!

Kvinnofälla

Ramlade över en ledarartikel på Världen idag. Lite småintressant, absolut inget nytt men ändå värt att notera. Artikeln handlar om kvinnofällan. Att det i vår upplysta tid betraktas som bättre att ta hand om, vårda och känna ansvar för andras barn och sjuka eller åldrande anhöriga. Kvinnofällan innebär enligt författaren Ruben Agnarsson, att kvinnor numera vårdar inom den offentliga sektorn och utför i princip exakt samma uppgifter som de tidigare utfört i hemmet men som de, som tur är numera i denna moderna tid, "frigjorts" ifrån. Hmm, ja det finns mycket att säga i denna fråga. Jag tror att lite beroende på vilken period man befinner sig i, i livet - dvs om man t ex är ung, småbarnsförälder, helt utan barn, ensamstående, medelålders osv så kan det vara inspirerande och nödvändigt att arbeta utanför hemmet i olika antal timmar. Vissa perioder inte alls och vissa perioder mer. Verklig frigörelse, för både män och kvinnor är förstås att kunna välja helt utifrån sitt eget hjärta. Jag tror också att man kan välja lite mer än man anser sig kunna. Fler och fler bestämmer sig för att downshifta och leva sitt eget liv lite mer. Inte springa på i ekorrhjulet. När jag skriver att det är nödvändigt att arbeta utanför hemmet, tänker jag på att vi, alla männsikor, lever ju i ett samhälle och om vi vill existera där och ta del av olika förmåner blir det också nödvändigt att ge tillbaka. I form av sin egen arbetskraft och sitt engagemang.

Det finns alltid undantag och jag tror inte på att det måste se ut på bara ett sätt. Det jag tror på är att när man tänker själv och väljer själv blir det oftast bra för både en själv som individ och för samhället. Visst påverkas vi av den politik som förs i vårt land, och i detta fall, familjepolitiken. Men, jag blir ändå lite fundersam över Ruben Agnarssons åsikt att alla är förlorare på den familjepolitik som förts i Sverige under flera decennier. Det är lätt att tycka, men jag undrar lite över hur han rent praktiskt tänker sig en finansiering av ett betalt hemmaliv. Jo, jag inser att stor mängd skattepengar kan omfördelas, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till att om man vill leva i ett sammanhang, måste man göra sin del. Man väljer den del som passar bäst och utför den. Det betyder inte att man ska känna sig som en slav under ett helt liv, utan att man gör det man kan, när man är frisk och arbetsför.

Man kan välja att se det som förluster och problem eller som aktiva handlingar för det liv man själv verkligen vill leva. För vem tvingar oss, egentligen? Det största tvånget finns väl hos individen själv och det är bara varje individ som kan förändra sitt liv och sin attityd.

För övrigt, dagens tankenöt; en man som arbetar heltid som undersköterska ett helt liv - vilken fälla har han hamnat i? Eller är män mer kapabla till, och har större möjlighet att välja själva? Klurigt! Not!