Kvinnofälla

Ramlade över en ledarartikel på Världen idag. Lite småintressant, absolut inget nytt men ändå värt att notera. Artikeln handlar om kvinnofällan. Att det i vår upplysta tid betraktas som bättre att ta hand om, vårda och känna ansvar för andras barn och sjuka eller åldrande anhöriga. Kvinnofällan innebär enligt författaren Ruben Agnarsson, att kvinnor numera vårdar inom den offentliga sektorn och utför i princip exakt samma uppgifter som de tidigare utfört i hemmet men som de, som tur är numera i denna moderna tid, "frigjorts" ifrån. Hmm, ja det finns mycket att säga i denna fråga. Jag tror att lite beroende på vilken period man befinner sig i, i livet - dvs om man t ex är ung, småbarnsförälder, helt utan barn, ensamstående, medelålders osv så kan det vara inspirerande och nödvändigt att arbeta utanför hemmet i olika antal timmar. Vissa perioder inte alls och vissa perioder mer. Verklig frigörelse, för både män och kvinnor är förstås att kunna välja helt utifrån sitt eget hjärta. Jag tror också att man kan välja lite mer än man anser sig kunna. Fler och fler bestämmer sig för att downshifta och leva sitt eget liv lite mer. Inte springa på i ekorrhjulet. När jag skriver att det är nödvändigt att arbeta utanför hemmet, tänker jag på att vi, alla männsikor, lever ju i ett samhälle och om vi vill existera där och ta del av olika förmåner blir det också nödvändigt att ge tillbaka. I form av sin egen arbetskraft och sitt engagemang.

Det finns alltid undantag och jag tror inte på att det måste se ut på bara ett sätt. Det jag tror på är att när man tänker själv och väljer själv blir det oftast bra för både en själv som individ och för samhället. Visst påverkas vi av den politik som förs i vårt land, och i detta fall, familjepolitiken. Men, jag blir ändå lite fundersam över Ruben Agnarssons åsikt att alla är förlorare på den familjepolitik som förts i Sverige under flera decennier. Det är lätt att tycka, men jag undrar lite över hur han rent praktiskt tänker sig en finansiering av ett betalt hemmaliv. Jo, jag inser att stor mängd skattepengar kan omfördelas, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till att om man vill leva i ett sammanhang, måste man göra sin del. Man väljer den del som passar bäst och utför den. Det betyder inte att man ska känna sig som en slav under ett helt liv, utan att man gör det man kan, när man är frisk och arbetsför.

Man kan välja att se det som förluster och problem eller som aktiva handlingar för det liv man själv verkligen vill leva. För vem tvingar oss, egentligen? Det största tvånget finns väl hos individen själv och det är bara varje individ som kan förändra sitt liv och sin attityd.

För övrigt, dagens tankenöt; en man som arbetar heltid som undersköterska ett helt liv - vilken fälla har han hamnat i? Eller är män mer kapabla till, och har större möjlighet att välja själva? Klurigt! Not!