Nya tider

Ja nu är det nya tider. Så jag kommer nog inte att skriva så mycket mer i just den här bloggen. Men, jag tycker fortfarande att man inte ska kliva på vingarna...
Ha det gott, vi ses.

Hej, va kul att träffa dig här, på Twitter ;)! Vad har du på hjärtat månntro?

Fram till förra veckan har jag bara haft några enstaka, och väldigt lösa tankar om företagsnyttan av att twittra. Och om man twittrar som företag, ska twittret se ut på något särskilt sätt då, för att det faktiskt ska ge både företaget och de som följer, något värde? Jag har tänkt, att det där måste jag nog läsa in mig på. Så att jag sen kan ge något slags råd till de företag som kanske frågar om "det där med Twitter, är det något att ha?" Och även när det kommer direkt från mig - att jag föreslår att de faktiskt skulle kunna börja med det. För hur det än är så får jag känslan av att Twitter är nästa steg för de e-handlare som nu vant sig vid att blogga och vill ha ytterligare ett verktyg för att nå ut till sina kunder (vänner och bekanta?). Twitter är också enkelt, en stor fördel för den som inte har mycket tid och varken vill eller hinner spendera den tiden framför exempelvis Facebook.

I förra veckan blev jag följd av ytterligare ett företag. Det är inte speciellt många företag som följer mig och inte speciellt många enskilda personer heller (om det ska jag nog skriva ett annat inlägg men det passar inte här). Men, i förra veckan blev jag alltså följd av ett, nämligen ett reseföretag som uppenbarligen är ett av alla företag som twittrar. Intressant tänkte jag. Jag höjde glatt mina ögonbryn och gick till deras twittersida och tittade. Det verkade trevligt och harmlöst men den största anledningen till att jag valde att följa dem tillbaka var att jag antog att de kommer att twittra om resor och resande, som ju borde vara ett slags huvudämne för dem. Ja det utgick jag ifrån. Och resor, ja det har varit ett av mina absolut största intressen ända sen jag var 3-4 år och förstod att vi hade grannar, som man kunde leka med. Då höll jag på att tjata ihjäl mamma om att vi kunde väl gå dit och uppleva deras plats i världen. Så fort jag sen blev någorlunda självgående började mitt riktiga resande, nämligen utomlands även om jag tror det "bara" blev Finland till att börja med. Jag har fortfarande många länder och platser kvar att besöka, även inrikes i vårt vackra land. Men, räknar med att det kommer.

Iaf, jag följde dem tillbaka. Lite senare fick jag ett DM från dem och jag tänkte nyfiket, ah undrar vad de skriver. Det var då jag höjde mina ögonbryn igen, fast inte lika glatt denna gång utan mer stirrade/himlande mot skärmen och meddelandet samtidigt som jag gjorde en slags konstig grimas och sa MÄH! För meddelande var: "Thanks for following Travelstart! We hope to inspire other Global Citizens with our tweets. For best offers visit www.travelstart.se".

Överallt i den bransch jag befinner mig i pratas det om sociala medier. Numera tänker många av oss, sociala medier är det fortfarande inne? Jag menar vi har hört det så länge och så mycket så nu väntar man på nästa fluga trots att de nuvarande knappt har hunnit sätta sig hos dem som faktiskt kommer att bli den stora mängden nyttjare. Nämligen alla företagare. Eller huvuddelen av dem. För fortfarande är det långt ifrån alla som finns på exvis Twitter eller Facebook. Och finns de på FB, är det förmodligen snarare som privatpersoner inte som företagare. Men, det ska jag låta vara osagt eftersom jag i skrivandes stund bara har skapat ett sådant konto och loggat in en enda gång. Det har jag också kvar kan man säga.

Men tillbaka till Travelstart. Och till deras kommentar. För hur det än är. Hur social är den? I mina ögon är den faktiskt nästan helt självfixerad. Och den som är självfixerad, nje...den brukar väl inte betraktas som så social. Och det är det intressanta. För av alla företag och amerikanare som jag mottagit DM:s ifrån, så har ett enda varit intressant som jag tyckt. Och ja, vad tror ni att det innehöll. Jo, något så enkelt som ett intresse för mig. (och jag kan avslöja att det var ett amerikanskt företag) Låt vara att det förmodligen var ett standardmeddelande, men meddelandet var; "Thanks for the follow, following you back. Please tell me about yourself. Let's collaborate..."

Hur många gånger har man inte fått höra i olika utvecklingssammanhang att det bästa sättet att verka sympatisk och intressant (ungefär) är helt enkelt att intressera sig och lyssna på, andra människor. Och ja hittills har jag inte sett så många exempel på det på Twitter. Det har till 99% varit antingen tystnad, och ja det förstår jag nästan bättre även om det inte heller är optimalt. För hur socialt är det?? Men det kan handla om tidsbrist, man hoppar hit och dit bland olika människor och fattar ett snabbt beslut om att följa någon. Eller så har det varit, tjat. Just det..Hej, tack för att du följer mig. Kolla in min sida....www..osv. Ja just det, sälj. Mer eller mindre. Och hur socialt är det. Inte ett dugg. Det är direkt avtändande faktiskt.

Varför skriver man "besök www.sidan.se"? När man har den utskriven på sin Twittersida?! Jag vet inte hur du gör. Men när någon följer mig går jag vid tillfälle in och kollar in den personens twittersida. Jag kollar in kommentarerna och om det finns en länk till en webbsida klickar jag mig dit. Sen bestämmer jag mig om det verkar tillräckligt intressant och/eller sympatiskt. Och tycker jag det, ja då klickar jag på follow.

Bla bla bla timmen börjar bli sen och jag behöver sova snart. Ska ju hinna göra matsäck först också. Hmm. Jo, helt kort: jag kan inte säga något annat än att för att du som företag ska bli intressant på twitter: Säg inte det uppenbara i ditt standarddirektmeddelande. Prata inte om bästa erbjudanden på hemsidan. Nej över huvudtaget, börja inte pracka på folk någonting alls. Utan börja med att intressera dig för den som faktiskt klickat på follow dig. Det är inte farligt att intressera sig för någon annan. Du kommer alltså inte att missa några kunder om du inte skriker om att det finns extraerbjudanden på din sajt. Visst, man kan lugnt acceptera den som skriker..Kolla på MIG! Titta på mig!! Snälla, jag är viktig. Men, någonstans kan det bli lite tröttsamt och ibland rent irriterande. Det finns till och med människor som medvetet väljer att ignorera sådana som beter sig så. Och det vill du väl inte att ditt företag ska bli? Ansett som tröttsamt, irriterande och kanske till och med bli ignorerat. Det vore inte bra. Då säljer man inget eller dåligt. Mitt förslag är; Säg hej som vettigt folk och fråga sen hur läget är med den som tydligen vill ha din bekantskap. Kanske kan du till och med klämma ur dig något annat trevligt. Och socialt. ;)

När jag frågar Jocke, en kille med koll, tycker han "att det varierar väldigt mycket. Många är kass, men andra är faktiskt riktigt ok." Det är ju bra det. Det innebär ju att antingen är en del företag genuint intresserade av sina kunder, eller så har de insett att det är den strategin som kommer att ge någonting. För det är ju också ett ord som flugit omkring länge i luften, strategier, och sådana vill man ju självklart ha. Marknadsföringsstrategier också. Bra och medvetna. Jag är faktiskt lite nyfiken på vilka företag som tänker medvetet här. I alla sammanhang. Nu ska man inte överdriva någonting i här i världen. Och ett DM är verkligen inte allt. Men varför inte använda det som ett sätt att närma sig sina kunder, när det nu finns.

Nu tycker jag att Travelstart verkar vara ett sympatiskt och intressant företag att följa. Bara det att de började följa mig säger ju en hel del ;). Det är ju klart sympatiskt. Så om de nu inte blockar mig så fortsätter jag att se vad de skriver om. När det är aktuellt kan jag mycket väl tänka mig att besöka deras sida för att kolla in och boka billiga flyg och hotell.

Spindlar, människor, spindelnät, jag och sånt :D

Jag står och ser på ett spindelnät...det glittrar i solen, i vinden

jag ser ett spindelnät bredvid det första... oj det är alldeles perfekt...

jag tänker på mitt liv, som det är nu.

Så många helt underbara människor som kommer i min väg

kan jag vara något annat än helt hänförd och lycklig..

nae...hur mycket tacksamhet kan en människa känna?

Hur mycket glädje? Kärlek? Respekt?

Hur mycket som helst...så det svämmar över och

strömmar ut...

Så det böljar fram och tillbaka, genom...spindelnätets fina trådar...

som är starkt och hållbart

Om det kommer en storm och sliter sönder nätet

då bygger jag upp det igen...för jag har ritningen i mig

känner precis hur det ska se ut..

Om jag dör, så kommer jag till spindelhimlen... *blink*

Vad som finns där...ja det vet alla spindlar ;)

// Da spider

Everybody is doing their best and it's beautyful

Fridays we all in our company work from our homes, we are fortunate to do so. It gives us possibility to sleep an extra hour, go jogging or walking in the morning, or whatever we like to do, without setting the alarm too early or stress away in the morning. It's lovely.

At lunchtime I can also chose to take a walk in our nearby situated wooded area. I did so yesterday - really nice. To just go in my own space, breath and not think. And watch ideas popping up in my head or in my body. That's freedom for me, and happiness. Also to walk exactly as fast or as slow I feel for, in that moment. Stop for a while, admiring insects, butterflies, a nice cloud or the landscape in the different views as it appears in my walk. Let it all be seen, experienced but not neccessarily expressed. It all just passes through me, and leaves me with gratitude and new growing thougths. Sometimes even insightful ones ;).

The walking area is next to a larger courtyard which has been almost abandoned for years and years. Nothing could be done until the owner would die, because that was the condition and clearance for the towns community to start restoring the whole place. So maybe she, the owner, has passed away. Because a lot of excavating machines where in the area and something was going on. Interesting. I will go there for sure, when we citizens are welcome there. Or maybe sooner, who doesn't want to se it in the change as well.

On my way back I was in an even better mood then when I left home. The sun, the fresh air and the walking really did me good. I passed and met som people. A girl slowly walked, seemingly being deep in her thoughts, two older men discussing in, a for me foreign language, an energetic teenager jogging towards me and passing, a woman on her bike, seriously looking at me and then in her horizon.

And I saw how all people, not just them, are really doing their best in their lives as it is, right now. How we all are. My sisters and brothers, my parents, my friends, my children, my fellow workers, my neighbours, everybody in this area of Sweden, in all the towns here, in Scandinavia, in Europe, yeah let's not make the list too long - the whole wide world. And how beautyful it is.

Then I started thinking, hmm - If I tell anybody these thoughts - I will sooner or later be told, what about the rapists, the murderers, the abusers - the people I sometimes puzzled, sometimes sad and scared read about in the news paper. Whatever they are doing. Are they doing their best? It's an almost overwhelming, a bit contradictive, depressing thought. Yes, hard to melt/accept. Didn't they feel that they had a choice to do something else, something better, anything, but not the worst? (I couldn't tell about that). I think they could'nt. Sad to say, in that moment it was their best. But the even more important issue about all actions that we consider as bad, really ugly and evil - what is the best WE can do about it? First, we can definiately condemn their actions. But to stay in that, where does it lead us? Really nowhere or not very far. We need to see, that we cannot condemn the persons even though we consider them as monsters. They are not monsters, even though their actions has become monstrously evil. But still, it's of great importance to see the difference between the human being and the actions.

One person can't save the whole world. But no person is separate from the rest of the world. It can seem like it, but the truth is that we all are connected. We do put criminals behind bars, or fight their crimes and violence with more violence, some solutions more accepted and neccessary than the other, today. But everybody knows, it doesn't mean they, the criminals and their crimes doesn't exist anymore. They do. For sure. Also they will exist until we realize that the life is trying to show us something. Not until we care to see what it is, it will continue to charge and nurish us in destructive ways, personally or collectively, with whatever unpleasant feelings we can get in our days. If we can't start collectively, we can always start personally. And there are a lot of collective great movements, that are growing stronger for each day. I think you feel what is right for you. It differs depending on who you are. What you will contribute with. It can be silent, it can be loud, it can be colorful or in mild nyanses. You know, when you listen inwards - what is right for you - what is the best you want to achieve for yourself and for all today 2009, almost 9 biljons of friends.

Because the best we can do for ourselves is also the best we can do for each other, everybody.

And If we feel that we some days/times are not doing our best, we still are, and we can be honest. And if we're not honest in public it's not that important, the most important is that we are honest, true with ourselves, in our hearts.

Some complementary shower-thoughts ;). We can absolutely think, NO I did NOT do my best, I know I can/should do better and also, THEY could/should do better. Maybe even a lot better. In the back of our heads we can perhaps see or hear some thinking-patterns buzz, from the Jantelaw or earlier mistakes - and they are sometimes confusing us. But did we do better this time? No. We did our best, we always do. But we can always do better than "just" our best. Just realize that it's another thing - and for us - YOU an ME to see and achieve.

I vårens tid

Den här våren är och har varit lite speciell. Så mycket vackert väder som har gett möjlighet till så många upplevelser, främst ute i naturen på olika ställen. Ganska fint! Jag bloggar ju nästan alltid lite i efterhand om saker och ting och dagens inlägg är inget undantag. Men strunt i det - kolla istället in vilken fin fårtacka på bilden här. Ser du vilka snälla fina ögon. Kloka och vänliga. Vilken glad och go min :D Allting ordnar sig, jag är trygg och nöjd med tillvaron! ;)

Mitt namn är Hitthem 4022 och jag är ett drömmande fint får

Har varit och kollat in 4022 som är ett av min systers alla får. Tillsammans med alla de andra fåren som består av ungefär 25 tackor och dubbelt så många lamm gjorde de fårhuset till en väldigt livlig plats. Lite mer info och några fler färska fårbilder finns på hitthem.se. (web 2.0 vad va det nu igen...? kan man inte se iframes som lite kult...nähä..okej da...)

Körsbärsblommor - det är vår det!

Utanför fårhuset var våren definitivt på ingång! Körsblommorna var i full blom och så även all annan växtlighet som spirade precis överallt. Från små nässlor till förodlad potatis som blommade, dvs kunde tas upp till ett kok. Jaja, vissa ligger före oss andra ;).

Dagen innan var jag hos sis och fick en hel del gjort i trädgårdsväg. Jag har nämligen härbärgerat en hel hög av mina krukor hos henne nu ett par år, då när vi bodde i lägenhet men nu var det dags att ta dem i bruk. Det blev sådd av luktärtor, krasse och små stjärntagetes mm.

Alla njuter av sol och värme - människor, blommor och huggormar

En helt underbar dag med en massa grävande, sådd och plantering. Solen strålade och en huggorm skapade lite spänning i idyllen. Fast det kändes ju inte helt kul med huggorm i en trädgård där barn leker varje dag. Vi upptäckte den när den skulle slingra sig förbi stentrappan, en halvmeter från min systerdotter (som direkt gick och satte på sig gummistövlar klok som hon är). Värmen gjorde ormen väldigt aktiv och snabb. Att få upp den på en pinne och i en hink som jag försökte med var helt omöjligt. Den slingrade sig som en galning och gömde sig snart i en plantering som var uppbyggd med stenar. När den en halvtimme senare var ute på gräsmattan igen och jag gjorde ett nytt försök gömde den sig snart vid rötterna på en stor buske. Jag försökte vänta ut den igen, men fick ge upp. Förhoppningsvis försvinner den från trädgården med hjälp av gräsklippning och lite allmän aktivitet där. Ormar vill ju egentligen inte leva ihop med människor utan vara ifred som de flesta djur. Tror jag.

Valborgsflygning

Två gånger om året i flera år har en viss Tompa pratat och planerat flygningar som av olika anledningar hittills inte blivit av. Ibland är det vädret som har bråkat och ibland är det flygtorn och flygplatser som stängt på tok för tidigt för att det ska stämma överens med vad som ska beskådas. Och vad är nu det då? Jo, valborgsmässoeldar och fyrverkerier! Och vad gäller det senare, faller ju även nyår in under mörkerflygning med specialeffekter.

Men, i år 2009 stämde det mesta. Eller ja, eftersom det var lite blåsigt var flera eldar inställda men, man kan inte ge upp för det. I lagom tid, ungefär 21.15 intog vi planet och efter en påminnelse från tornet att vi måste landa innan 22.00, så lyfte vi och styrde kosan söderut.

Sjösystemet i Kinda

Innan det mörknade helt kunde vi njuta av en vacker solnedgång. Tyvärr kunde jag inte fånga varken eldar eller fyrverkerier på bild. Men det var en fin mörkerflygning där vi kunde se oranga valborgsmässoeldar på många ställen. Ju mörkare det sen blev desto fler stora och färggranna fyrverkerier poppade upp i när och fjärran.

Här korsar vi banan, ni ser den va?

Så blev det snart dags att flyga hemåt. Linköping var så vackert i sin nattskrud av oräkneliga ljus och lampor av olika slag.

Kort final - inflygning bana 11

Ja det var en kort men fin flygning. Nu är det nyår 2009 som gäller för nästa fyrverkeriflygning.

Tiden går fort, idag är det för övrigt den 6 maj och 21 år sedan min förstfödda H såg dagens ljus. Och imorgon är det 19 år sedan min andra H föddes. Jag är så otroligt stolt över dem båda och så lilla D förstås, som blir 18 senare i år.

Tur och retur Norrköping

Vackert väder och vår i luften - man blir ju lite sugen på en flygtur efter jobbet. Iallafall efter att Tom släppt idén. Hem ska man ju i allafall och när det är möjligt så är ju fågelvägen ett mer spännande alternativ än pendeln. Patrik bor i Norrköping, en lagom sväng tur och retur lite så där på kvällskvisten efter jobbet. Vi, Patrik, Tom och jag var på.

SE-IUD - foto: Patrik

Väl uppe i luften flyger Patrik som om han aldrig gjort något annat. Vi drar direkt mot Norrköping och Östgötakontroll ger oss tillstånd att göra en sväng på runt 1500 fot över stan, vilket vi inte överstiger i allafall. Norrköping stad är vacker att skåda i kvällsljuset. Patrik fotograferar sin kära hembygd och den ser ut såhär:

Norrköping lite grann från ovan - foto: Patrik

Ännu en vy från Patriks hemtrakt - foto: Patrik

För den som vill se lite mer livliga bilder:

Lite vyer från Norrköping med avslutande landning på Norrköpings flygplats Kungsängen.

Vårkvällen var kylig så när vi lämnat av Patrik hoppade vi raskt in igen och taxade ut. Det blev en fin kvällsflygning. På hemvägen var det min tur att hänga med i spakarna och känna på ett par studsar innan fullstopp.

Mot flygmässan 1

Förra helgen drog vi oss mot Tyskland, Österrike, Schweiz och Lichtenstein. Anledningen var Europas största mässa för allmänflyg i Friedrichhafen som ligger i Tyskland vid Bodensjön. Eftersom det var strålande väder och ingen större stress när vi bilade från Karlsruhe ner till Friedrichhafen tog vi vägen över Schwartzwald och inte motorvägen (för en gångs skull). Trots att småvägarna kan vara smala och emellanåt trafikerade av galningar föredrar jag dem framför Autobahn. Därför att man ser så väldigt mycket mer av landet.

Ett ganska öde gasthaus i Schwarzwald

En torr men ändå ganska god äpplekaka intogs här, tillsammans med lite svagt kaffe. Ganska gott och framför allt trevligt att sitta ut och låta sig värmas av solens sköna strålar.

Vi kunde sitta precis var vi ville ;)

Solen strålade som sagt och humlorna och bina surrade som som besatta. De brydde sig dock varken om oss eller vår äpplekaka. Hade tyvärr helt fel objektiv för att fota insekter. För det hade varit tacksamt, de brydde sig inte om mycket närgångna människor.

De hade en massa blommande ljungnektar att mumsa på

Surrande från insekterna och brummande från alla polisbilar som åkte förbi var hela skådespelet, annars var det ganska stilla och öde i Schwartzwaldskogarna.

Den tyska polismakten samlas för Natoträff

Stor Natoträff var det denna helg. Barack Obama var ju dessutom i Strasbourg. I vanliga fall skulle man kanske funderat en extra gång på alla poliser men, i sprillans ny hyrbil och farter som gott understeg den tillåtna var det kolugnt. GPS:en visade att vägen över Schwartzwald skulle ta ca 2½ timme, den tog säkert 4½. Men, då tog vi det lugnt i kurvorna och även ett och annat stopp. Det var ju semester.

Vacker kyrka och vinodling vid Bodensjön

Vackra vyer vid Bodensjön. Många vinodlingar och en och annan äppleodling på sydsluttningarna ner mot sjön.

Njutbar utsikt

Vår första anhalt var förstås Friedrichhafen. Eftersom mässan skulle stänga inom en timme gick vi inte in utan strosade omkring och kikade lite utanför. Sen drog vi oss ner mot Bregenz i Österrike, där vi skulle sova. En riktigt mysig och vacker stad vid södra Bodensjön.

Bregenz - vy över Bodensjön

Såhär såg det ut strax nedanför vårt hotell. Ett fint promenadstråk för alla helgstrosare och inlinesåkare. Kanske även en och annan bostadslös. Det såg i allafall ut så (t vä om trädet).

Scen vid vattnet

Ett slags konserthus fanns precis nere vid vattnet. En ganska cool uppbyggnad av en utescen mot vattnet. I sommar, juli och augusti ska här spelas Aida av Verdi. Skulle jag kunna tänka mig att se.

Sjö och sky går ihop

Kvällens sista bild visar en disig men vacker kvällsvy. Tom var supersugen på Casino och roulette, vi vann ju storkovan i Badgastein (jaa...allting är relativt, så även summor benämnda som storkovan). Men, då Casinot i Bregenz var betydligt mer välbesökt än BadGasteins så hölls här stenhårt på dresskoden. Lite ojämnlikt nog endast för killarna, även om jag kanske inte hade kommit in hur som helst klädd. Men, för killarna krävdes (förstås!) kavaj, skjorta och vettiga skor. Svårsmält tyckte Tom. Han älskar inte kavaj. :) Hade vi haft energi och tid kanske ett besök på Österrikes myror varit ett alternativ. Där skulle då ha inhandlats fulast möjliga kavaj och skjorta och kanske skor. Som protest! :D

Nästa dag blev det flygmässa - för heeela slanten. Det blir väl nästa inlägg då förstås.

Acceptance

When we see, love and accept ourselves as we are, we will be transformed and no longer channel any dark shadows to anyone - a true new golden age will evolve.

I don't say that it's easily done, but with practise we can do it for sure.

Renée Voltaire

I förra veckan när vi skulle iväg på tomt- och huskollarrunda behövde vi lite mellanmål på vägen. Väldigt trevligt var då att upptäcka att den Ica-affär som vi stannade till vid sålde Renée Voltaires produkter. En massa spännande, goda och nyttiga saker och allt är ekologiskt. Lätt att bli lyrisk. Och det blev vi.
Vi köpte på oss alger, gojibär, goda kex, kryddor och lakritssnurror! Algerna var väl det som inte åts upp med fart. Men, man vill ju testa iallafall. De var lite speciella i smaken, och gick absolut att äta, men gav kanske inte samma mersmak som mycket av det andra. Några dagar senare såg jag samma produkter även på Coop och köpte ytterligare några fler produkter att testa. Det är verkligen jättebra när vanliga butiker erbjuder lite av varje. Vår favoritbutik här i stan är en Konsumbutik som är suveräna på att ta hem kravodlat och ekologiskt. Det är ett rent nöje att handla där.

Stickning & sånt!

I veckan beställde jag garn, mönster och stickor - till en kofta! Yes! Tror att den kan bli lite småkomplicerad att få till, men desto bättre. Lite svårt ska det vara. Så mycket jag stickat förr om åren, men nästan inget de senaste. Nu ska vi se hur det tar sig.


Tänk er denna modell men i en vårgrön färg istället. Detaljerna är ett ganska enkelt flätmönster med små pluppar och virkade blommor. Virkning är ganska nytt för mig. Visst har jag virkat mormorsrutor för många år sedan, en hel pläd. Men aldrig blommor. Så ser fram emot att få sätta tänderna, händerna menar jag, i en lite ny utmaning.

För övrigt har det varit en lite stillsam vecka. Ligger lite lågt till energimässigt, om det beror på astmaliknande anfall, allergimedicin mot det eller bara vårtrötthet är svårt att säga. Var iaf på Shima i veckan och ska engagera mig lite mer där. Det känns helt rätt och väldigt roligt!

Nu i skrivandes stund stängs belysningen ner i operahuset i Sydney. 20.30 blir det stearinljus och värmeljus då, för hela slanten. Har läst ris och ros om det. Själv tycker jag att det är en fantastisk tanke som nu ska omsättas i handling över hela klotet. Mer sånt!

Och så har det gått ett år till...

på min vandring mot döden :). För dit ska jag ju. Precis som alla andra. Även om jag inte kunde greppa det för några år sedan och fortfarande knappt kan. Funderar lite på det här med åldern och alla känslor kring det. Och var dessa känslor kommer ifrån. Och hur de påverkar, oss alla. Eller hur vi låter dem påverka oss rättare sagt.

I grunden är det väl en rädsla för att man inte ska räknas längre. Bli en nobody, bara på grund av att åren gått. Jag kan höra alla protester och tänker inte ens skriva ner alla invändningar som brukar komma upp vid diskussionen om människors ålder och allt som inträffar socialt, kroppsligt, mentalt, arbetsmässigt osv. Det är så självklart att vi inte blir en nobody när vi blir äldre (definition på äldre är här medelålders och uppåt), men varför är det då ändå så hysteriskt kring det här med ålder?

Lite konstigt nog kände jag mig äldre när jag var 25 - 26, än vad jag gör idag vid 46. Vid 26 tänkte jag...Oj, jag är _redan_ 26... ska det gå i den här takten är ju livet snart slut...jag kommer aldrig att hinna! Hinna vaddå? Ja, bli någon förstås. ;) Jag var ju redan någon, men det hade jag inte riktigt insett, då. Jag kände bara att det behövde bevisas.

Varför kände jag så starkt att det behövde bevisas då. Jo förmodligen på grund av det jag fått med mig som barn. Du måste bli något, du måste visa vad du kan, att du kan. Titta på den och den - titta vad bra de är, lite outtalat - försök att bli som dem! För då, ja då kommer du också att bli någon. En människa som räknas bland oss andra.

Absolut inget elakt. Mest en frustration hos de som sa det till mig, för de också ville bli någon och bland annat genom att föra sitt arv vidare på ett fruktsamt och ärorikt sätt så skulle de det. Självklart var tanken även god, vem vill inte att ens barn ska få ett bra liv, om möjligt bättre än ens eget.

Kärlek hade man inte riktigt tänkt på. Den fanns, men aldrig uttalad utan mer som en plikt. Den fanns i matlagningen, i tvätten, i skjutsen till olika aktiviteter - men sällan eller aldrig uttalad eller visad. För de hade aldrig fått höra det själva så de visste nog inte hur det skulle sägas. Den djupa kärleken fanns som ett litet veck i hjärtat - men detta veck, vecklade man inte upp i första taget. Det togs liksom för givet att det skulle inte behövas. Dessutom, nästan som ett skydd mot hårda tider - att visa för mycket känslor - det tror jag både var totalt ovant och upplevdes som onaturligt och till och med svagt. Självklart även en generationsfråga, jag har nog gjort tvärtom med mina barn som en slags kompensation, även det en generationsfråga tror jag. Och på kuppen kanske missat andra saker.

Nu, så här i efterhand kan jag se att det ändå vecklades ut ibland och kärleken kom fram. I det goda humöret som alltid fanns, hoppet och förtröstan på att livet alltid är värt att leva, i deras synsätt och förmedlande av vad som är rätt och fel. Även i kärleken till naturen och viljan att visa allt som finns där. Men, som barn förstod man inte alltid det. Som barn behöver man bli sedd och bekräftad för just den man är. En en sak vet jag, och det är att de gjorde sitt allra, allra bästa för oss. Precis som jag gör mitt allra, allra bästa för mina barn, med mina fel och brister inberäknade. Man kan aldrig skylla på sina föräldrar, eller - visst kan man det. Om man vill fastna och stagnera i sitt liv. Kanske projicera allt på dem eller sin omvärld. En del står länge och försöker hitta vägen och svaret där. Men det är en återvändsgränd som inte leder någon annanstans än tillbaka till en själv. Däremot tror jag att alla de människor man möter i livet som väcker olika känslor - dessa människor möter man av en anledning - för att få mer kunskaper - om sig själv. De är ens lärare i livet. Hur irriterande (eller smärtsamt) det än kan upplevas (men det kan förstås även vara ren hänförelse). Så när du möter en människa som lockar fram något riktigt negativt hos dig, känn på den känslan som väcks och vad den bottnar i. Då kan du få se saker och ting - inne i ditt eget hjärta. Det har ingenting med den andra människan att göra, den personen har bara hållit sin livslektion, förmodligen helt omedvetet, och du har varit en elev och kan välja att försöka lära eller inte. Den som vägrar lära sig, får förr eller senare en ny lektion i samma ämne. =)

För livet går bland annat ut på att gå och hitta svaren på sina egna livsgåtor, inne i sitt eget hjärta. Det tycker jag är en otroligt spännande insikt. Som jag inte hade vid 25-26. Så visst har jag blivit lite klokare med åren ;). Det blev visst ett luddigt inlägg som halkade iväg från ämnet ålder. Men det var så tankarna vandrade iväg när jag började fundera på åren som gått och ärligt talat, hur intressant och viktigt är med ens ålder i siffror? Kanske inte jätte. You tell me!

Sportlovsvecka - sol, snö och alper

Så här fint väder hade vi några dagar, andra dagar var det kraftigt snöfall (foto Tom)

Finfint sportlov har det varit! Här kommer lite bilder från Bad Gastein som har det mesta man kan önska sig - fina backar, mycket snö, vacker utsikt över alperna, god mat, trevlig atmosfär.

Alperna på panoramabild (Foto Tom)

Här finns många och långa backar för alla - blå, röda och svarta. På vissa ställen var det för stupande, dvs för mig. Det var oftast inte själva backen som var för brant utan stupet bredvid backen, ibland på båda sidor om backen. De icke-höjdrädda kom åkande i säkert 70-80 km/timmen rakt mot stupet för att sen avsluta med en rejäl sväng utmed kanten, och sen, ja då fortsatte de som ingenting hänt. Själv stod jag där och funderade över min existens och försökte intala mig att det fanns gott om plats att åka på innan stupet faktiskt tar vid. Som tur var fanns det även en massa backar där denna stupkänsla inte fanns.

Härlig backe och härliga alper utan stupkänsla (Foto Tom)

Sonen och kusinerna åkte snowboard, utom en som gillar skidor. Jag försökte hänga med ibland när de kom och åkte om oss, men det handlade bara om en lång sväng så var de borta. :) Men huvudsaken att alla trivs och det var det lätt att göra.

På väg in till lunchen som oftast blev Gulaschsoppa

Ja, som synes: Gulaschsoppa und kleines bier

Vi hann med de flesta backarna under veckan, Stubnerkogel i Badgastein som är riktigt fin (utom sista mittdelen som bara är en enda lång transportsträcka), SportGastein med väldigt fina backar (som sen var stängt resten av veckan), Angertal och Schlossalm med hur många backar som helst (jag åkte bara en bråkdel av dem, de yngre förmodligen alla och flera gånger om) och DorfGastein där vi hade yrsnö hela dagen. Mina favoriter var SportGastein och Stubnerkogel.

Jag och brorson E chillar i backen (Foto Tomas)

Förutom skidåkning kan man även göra en massa annat i BadGastein. Staden är större än man tror. Eftersom den är byggd i en bergssluttning är det svårt att ha lite överblick över hela, utom möjligen längst nerifrån dalen. När man vandrar omkring på gatorna känns det som en labyrint. Beroende på vilken väg man väljer kan man komma precis var som helst. Ja så är det ju även i vanliga, mer platta städer. Men här tror man sig ibland komma i en viss riktning men vips har man kommit till en höjdnivå och i en riktning dit man inte tänkt sig. Så ibland fick man gå i hårnålskurvsstil för att komma dit man egentligen tänkt sig. Förutom att äta gott på byns olika Stuberln kan man besöka FelsenThermen som är ett badhus där man simmar/badar utomhus och bara njuter av sol och alper från bassängen. Jätteskönt efter några dagar i backen. 34 grader varmt och så avkopplande. Så finns det ett Casino, där vissa var en smula tursamma, och andra inte. Maffig byggnad var det i allafall. Både inuti och utanpå. Kristallkronorna var inte så pjåkiga de heller.

Hotell Gisela

Här tillbringade vi stor del av vintern 86-87. Numera totalrenoverat. Vi var inne en kortis och tänkte ta en kleines bier, men baren var bara för boende, så det blev inget med det. Kunde iallafall konstatera att lite av den där genuina känslan av gammalt hotell var borta. Det var snyggt och fräscht men inte alls samma känsla. Men, vad hade jag förväntat mig. Det är säkert ett helt ok hotell att bo på.

Sonen D i förgrunden. Vårt hotell till vänster och Haus Trude där jag också jobbade för länge sedan.

Utsikt över dalen lite nerifrån. Den imponerande gula byggnaden är Casinot där vi gick med vinst. Jo, faktiskt ;)

En härlig vecka var det som sagt. BadGastein var ännu bättre än jag mindes det. Buss fram och tillbaka fungerade. Det var jobbigast på ditvägen med många stopp och knökfullt på alla rastplatser. Hemvägen kändes mycket smidigare och snabbare. Veckan gick snabbt den också. Så snabbt så jag hann inte skriva klart detta inlägg förrän jag kom hem =)

Indisk kultur kontra svensk

Intressant att läsa att Ericsson förlägger allt mer av verksamheten till Indien och att den svenska personalen skickas på kurs i Chennai för att lära sig kulturskillnader i värderingar, kommunikation och beteenden. Nyss hemkommen därifrån förstår jag mycket väl att när det gäller företagsamhet och effektivitet kan det blir kostsamma kulturkrockar. Och som det också står i artikeln har det inte alltid varit lätt att samarbeta över kulturgränserna. Förvisso behöver man inte åka så långt som till Indien för att det ska bli kulturkrockar. Sådana kan ske även över andra gränser som ålder, kön, mognad, stressfaktorer, värderingar och andra saker som påverkar vår kommunikation även bland oss svenskar. Men, lite roligt är det att läsa om just samarbeten och kommunikation mellan svenskar och indier.

Det kan t ex vara osäkert vad en indier menar när han säger ja. Det är långt ifrån säkert att det betyder; Ja, jag kommer att utföra uppgiften och leverera, det kan istället betyda - Ja, jag ska göra mitt bästa. Jag skulle tippa på det senare. Inte negativt utan det bara är så, och bra att veta och ta hänsyn till beroende på vad man vill ha utfört.

Peter Patmonella som är chef för Ericsson i Karlskrona säger att vi västerlänningar värderar resultat väldigt högt medan indier värderar relationer högt. Klockrena situationer där vi borde kunna lära av varann och kanske vi mest av indierna. För vad är livet i stort med bra resultat och dåliga relationer? Förmodligen något som vi ångrar när det är dags att kila vidare om inte förr.

Mariko i Guesthousets kök

Vi träffade Mariko, en japansk tjej i Indien. Hon arbetade som tolk mellan japanska och indiska IT-företag och hon berättade just om att hon ofta stod mellan japaner och indier som hade mycket svårt att kommunicera och ofta var inbegripna i, som vi förstod ganska hetsiga meningsutbyten om deadlines och förväntningar på arbetsresultat. Och vi svenskar brukar ju ibland liknas vid japaner så det var intressant att höra hennes erfarenheter som bekräftade dessa likheter. Parentes; När hon inte jobbade som tolk hjälpte hon till i Guesthousets kök eftersom hon var tillsammans med Deeva som ägde restaurangen där. Deeva var en gladlynt gammal (nånstans mellan 25 och 42 enligt egen utsago) hippie som fortfarande verkade röka på kvällstid och blev då näst intill omöjlig att förstå. Men det var nog alltså mer gräsets fel och inte hans indiska rötter och liv. Slut parentes.

Iallafall. Det är nog väldigt klokt av Ericsson att skicka sina anställda på kurs för bättre kommunikation. Det är ju faktiskt A och O för att saker och ting ska fungera mellan människor och kan nästan alltid bättras på.

Indien

Att få med alla märkliga och fantastiska upplevelser från Indien känns nästan omöjligt. Så många speciella grejer hände och så många häftiga, fina men också helgalna saker har vi sett. Indien är extremt på många sätt (iaf med svenska mått mätt). Och då var vi bara i ett par delstater (Tamil Nadu och Andra Pradesh), dvs det finns med största säkerhet mängder med helt andra intryck att få t ex i norra Indien eller nere i de södra delarna på västkusten. Väldigt spännande alltså och lite hektiskt kanske är ordet.

Kåkstaden som utgjorde utsikten från hotellrummet i Chennai

Och då var det ändå inte den riktiga slummen, den var inte riktigt där. Men, den kändes inte långt borta. För en svensk kan det nästan bli lite utmattande att befinna sig i händelsernas centrum hela tiden. Så många människor, precis överallt.

Ont om plats var det jämt gott om

Nu förstår jag som sagt att Indien skiljer sig ganska mycket, beroende på var i Indien man är. Men många indier med allt vad det innebär är det i nästan hela landet. Förutom i Himalaya, där verkar det faktiskt vara mer natur än människor. Helt klart en plats som jag skulle vilja uppleva, förhoppningsvis på nästa indienresa.

Oneness-templet i Golden City

Den här bilden på Oneness temple får symbolisera min första vecka. En helt fantastisk vecka, 7 dagar fyllda med upptäckter om egentligen helt självklara saker i livet. Men, det är en sak att förstå det med hjärnan, en helt annan att uppleva det. Verkligen uppleva det. Jag är så otroligt glad att jag fick göra det och kommer aldrig att glömma det. Det har förändrat mig en smula. Jag som tyckte att det fanns inte så mycket mer att hetsa upp sig för här i livet. Men, nu fick jag smaka på lite häftiga upplevelser. Uttrycket från klarhet till klarhet fick en verklig innebörd. För det var precis så det kändes. En mängd pusselbitar föll på plats och det är svårt att uttrycka i ord hur det känns. När det bara blir enstaka fragment av allt som hände låter det nästan lite platt. Och må så vara. Förvisso vill jag gärna förmedla det som hände och även dela med mig av det jag fått. Men det handlar ju också om mottagaren. Det är ändå ingenting som man prackar på folk. Det är helt frivilligt att vilja veta. Och låter jag lite nyfrälst så är det ok, jag står för det till 100% :).

Sista dagen, den åttonde besökte vi templet igen. Denna gång var det Tom och jag själva som åkte dit. En speciell händelse. Vi mediterade inne i templet och efter en stund gick vi ut precis utanför den stora salen. Där gav jag Tom deeksha som vi kommit överens om. Jag hörde människor hyssja försiktigt, men tänkte inte så mycket på dem. När jag öppnade ögonen satt flera människor precis vid oss, i meditationsställning och tittade bedjande på mig. Jag som velat öva mig. Nu fick jag det. 13-14 personer satt där och det kändes stort. Att de ville att jag skulle ge dem deeksha. I templet. Från småflickor och pojkar till tonåringar, mammor, pappor och morföräldrar/farföräldrar. Alla tackade efteråt och det kändes högtidligt. Jag fick ett smycke av en familj och många glada leenden.

De sista dagarna tillbringade vi i Mammalapuram, en liten stad som ligger vid havet på östkusten. Ganska mysigt och fint. Om man bortser från en och annan fruktansvärt envis försäljare, oftast barn som aldrig gav sig. Eftersom vi inte ville komma hem med resväskan fylld med smycken i olika former var total ignorering det enda medlet att få dem att motvilligt ge upp.

När man klev ut genom dörren från vårt Guesthouse såg det ut så här.

Ganska så mysigt, förutom tankarna första natten på Tsunamin för 4 år sedan. Guesthouset hade varit färdigbyggt bara två dagar innan den kom och blev väldigt förstört. Nu höll de på och byggde sakta upp det igen. I människoliv blev de dock väldigt förskonade. Endast en människa dog på denna ort, medan bara någon kilometer norrut var det väldigt många.

Kossorna gick omkring precis överallt. Och om någon händelsevis råkat missa det så är de iallafall heliga i Indien.

Kossor och kommers går alldeles utmärkt ihop

Vet inte hur tydligt det syns men det är alltså tre fyra kossor eller kvigor, för just de här var rätt små, som spankulerar omkring och kollar efter något ätbart precis överallt. De tillhörde den normala gatubilden och fick förstås vara helt ifred. Kobajset plockas upp i metallkärl och samlas ihop, torkas och används som miljövänligt bränsle. Såg hur en kvinna satt och liksom plattade ut dem till en stor fyrkant, för att sen låta den torkas.

Det blir nog ett inlägg till om Indien, för annars blir detta inlägg minst dubbelt så långt och ja, kanske blir lite mastigt att läsa. Så på återhörande i ämnet.