Golden gate

På National Geographic visas nästan alltid intressanta program. Man lär sig nya saker och påminns om sådant man lärt sig för länge sedan eller bara hört talas om. Härom natten tittade vi på ett program som beskrev bygget av Golden Gate bron och även handlade om den restaurering som idag ständigt pågår av bron. Mycket intressant. Bron har fått sitt namn efter just namnet på sundet från Stilla Havet in till San Francisco Bay. Att det hittades guld i San Fransisco i mitten på 1800-talet kan också mer ursprungligen ha påverkat namngivningen.

Huvudansvarig för brobygget som påbörjades 1933 och var färdigt 1937 var brobyggaren Johan Strauss. Till sin hjälp hade han förstås olika medhjälpare - ingenjörer, professorer och geologer. Fram till 1964 var det världens längsta hängbro, men nu finns det flera som är längre. Bland annat svenska Högakustenbron som är en 1867 meter lång hängbro över Ångermanälven. Världens längsta hängbro finns i Japan, mellan Kobe och Awaji och den är 3911 meter lång.

Men för att återgå till San Fransisco och Golden gate. Starka strömmar, tidvatten och stormar med hårda vindar och vågor var besvärliga redan för de färjor som fram till 1937 fraktade folk och fä över San Fransisco-bukten. Dessa naturens makter blev också en stor utmaning för alla de män som byggde bron. Imponerande arbetsmoment var dels varje brofäste och dels de två tornen. Ett torn vid norra sidan och ett torn i mitten som skulle hålla enormt tjocka kablar, i vilka vertikala kablar sedan hängdes och fästes i körbanan.

En intressant aspekt av brobygget var Johan Strauss på den tiden lite ovanliga omsorg om säkerheten för alla de som byggde bron. Allt ifrån nykterhetskontroller, säkerhetsselar och hjälmar till ett stort säkerhetsnät under bron som fångade upp flera byggare som råkade ramla ner. Det minimerade antalet omkomna i samband med bygget anmärkningsvärt jämfört med andra stora byggen. Tyvärr ramlade en stor balk ner på nätet som då inte höll och 12 brobyggare föll ner i det iskalla Stilla havet och omkom.

Brons oranga färg som benämns som international orange valdes både för att den smälte väl in i naturen och omgivningarna runt omkring och för att den skulle göra bron mesta möjliga synlig i den dimma som snabbt kan komma in och täcka in bron till näst intill osynlighet. Trots att färgen ska skydda mot väder och vind bryts stålet ständigt ned av saltet i dimman och vindarna från havet. Hela bron är i dag utbytt flera gånger om sedan den ursprungliga bron byggdes, utom de tjocka kablarna som ska vara lika starka idag som för snart hundra år sedan.

I programmet berättades att en större jordbävning kan inträffa vilken dag som helst och därför kan man bara lossa och byta två skruvar åt gången i brofästet. Om fler lossas och byts ut är risken för stor att bron inte kommer att ha en chans att klara en jordbävning. 1906 inträffade en mycket stor jordbävning som ödelade större delen av San Fransisko. 1989 kom ytterligare en, Loma Prieta också den vid San Fransisco-området med en kraft på 6,9 på Richterskalan. Den orsakade lättare skador på Golden Gate. En jordbävning med en kraft på 8,3 på Richterskalan anses vara det värsta som Golden Gate ska kunna klara. En jordbävning över det är enligt en geolog i filmen, inte så mycket att oroa sig för, eftersom då skulle skadorna vara så ofantligt enorma och bron isåfall bara en del av all förstörelse. Med andra ord, de flesta av oss skulle då vara döa.

Imponerande och tankeväckande är det i allafall att människor ständigt arbetar på att bemästra och övervinna naturen på olika sätt. Förvisso har miljöförstöringen bara ökat på grund av denna bro med den ökade biltrafik som den inneburit och även från den giftiga färg som flagnar ner i havet. Men, om man jämför byggen som denna bro med atombomber och missiler så känns det förstås mer naturligt, konstruktivt och livsbejakade med avancerade brokonstruktioner.

Här ser man lite snabba glimtar från Golden Gate och omgivningarna däromkring, vid Red Bull Air Race San Francisco 2006.

Remember - keep it sheep

Andra får, precis lika fina fast vita (beige-gulaktiga)!

Och kom ihåg, får får inte får, får får lamm, okej.

Min första artikel

i tryck, i papperstidning alltså! :D Å den handlade inte om bästa sättet att optimera en webbutik för en gångs skull ;), utan om en gammel, gammel flygplats, Tempelhof City Airport, som inte längre fungerar som det. Ruolit, roligt med artikeln, men tråkigt med stängningen. Det är ju historiens gång och saker förändras hela tiden men, gamla byggnader och gamla platser, det är något speciellt och värdefullt. För det ger perspektiv på ens eget liv och leverne. Och dessutom inspiration. Så jag hoppas att åtminstone byggnaderna får vara kvar. Sen om det tillkommer ett gäng andra, det är nog ofrånkomligt. Berlinarna är väl som andra stadsbor, de vill bo centralt.

Iaf, det ska straxens komma en webbversion av artikeln på pilotmagazinet. Ska bara flänga in fler bilder. Så att man bättre ser storheten i denna ärorika plats. Men, nu - efter mycket om och men ligger den här.

Gamla människor

När jag ser en gammal människa, så har jag så länge jag kan minnas nästan alltid automatiskt börjat fundera på vem han eller hon har varit och kanske råkat ut för i livet. Lika automatiskt försöker jag se spår av hur han eller hon var när de var barn, tonåringar och unga. Det går nästan alltid jättelätt. Man tittar bara noga efter deras ansiktsuttryck och liksom tränger bortom det och ser personen i en annan slags tid. Då framträder snart bilden av en annan människa, en aktivare och yngre sort som rör sig kvickare och kanske till och med skrattar och leker. Ju mer man tittar ju yngre kan de bli =)

En del som ser extra bistra och förvärkta ut har kanske haft ett liv med motgångar och kämpat på i ständig motvind. En del utstrålar, kanske genom den klokhet som bara kan erhållas genom ett långt och innehållsrikt liv, lugn och stabilitet. De har kanske bestämt sig för att det är bättre att acceptera och hitta det ljusa i tillvaron och inte försöka förändra precis allting. Men alla är förstås inte positiva. En del ger intrycket av att nästan trivas med att ständigt beklaga och oja sig över allt som händer, eller rättare sagt - de väljer alltid ut det värsta och det sämsta. Roliga saker och myspys ja det renderar en fnysning eller en tydlig ignorering. Sådana gamlingar lusläser ofta nyheterna och skapar en slags mysko trivselotrivsel genom att fördjupa sig i eländet. Hur det än är så är det lite fascinerande. Ett slags tvångsmässigt sökande efter allt som är dåligt. :D Man måste ändå ge dem en eloge för att de inte ger upp i sin jakt på förskräckligheter. Och hittar de inga, ja då verkar de ha ett eget minneslager där vissa saker cachelagrats, så hur senila de än börjar bli så kan de snabbt hitta något att förgrymma sig över eller reta sig på.

Det finns gott om gamla människor var man än är. De rör sig nästan alltid långsamt, går över gatan sakta, sakta med käppar eller rullatorer och ibland står de still. Oftast är de tysta, det är som om all energi går åt till att röra sig. Nu ska man ju för den delen inte missta sig och tro att de är helt harmlösa. Pensionärer ska man passa sig för och visa tillbörlig respekt. ;) Ja, även de som är hungriga och knuffas och kanske beter sig illa. Ett helt liv har format dem och de kanske inte har fått så mycket mat eller kärlek i livet och behöver få lite extra av den varan nu. Vad vet vi andra om det? Inget, om vi inte pratar med dem och frågar dem. Och hur det än är, det gör man oftast inte. Det händer, men det är inte alltid andra, yngre människor har tid att lyssna och om de lyssnar så verkar de nästan räkna bort gamlingens ord, just för att det är en gamlings. Vad vet väl en sådan? Jovisst, ibland räknas det ju, vid vissa speciella tillfällen, men även då blir det nästan lite fånigt och speciellt. Fast, vi gör ju alla så gott vi kan och vi menar i alla fall väl. Men just konsten att lyssna, den behöver vi alla slipa lite på tror jag.

Ibland tänker jag på det jag fick lära mig på en utbildning för länge sen. Att det enda gamlingar har att förhandla med, det är sin smidighet. Ju tystare och smidigare en gamling är desto bättre gamling. Att det förhållnings- och synsättet faktiskt existerar och lever, ja det hade någon doktorand forskat fram. Bättre gamling - för vem undrar man ju då direkt. Jo rent generellt var det en allmän inställning hos många som arbetade på vårdhem, äldreboenden och ålderdomshem och liknande. Självklart är det inte något som uttalas i en vårdplan eller ens vid elvakaffet på ett ålderdomshem. Nej, det här kan man inte säga, det vore ju ett hemskt uttalande. Men slutsatsen som doktoranden ändå dragit var att genom sin förmåga att förhandla med sin smidighet kunde (kan?) en gamling bli bättre eller sämre behandlad. Den som är gnällig och krävande blev sämre behandlad och ibland till och med ignorerad medan den som var tyst och snäll blev ansedd som en mysig tant eller farbror. Det kan ju göra vem som helst beklämd och bekymrad. Precis som om alla utom gamlingarna inte åldras. Nu vet jag, att som tur ser ju inte verkligheten ut så överallt, det finns vårdpersonal som är helt fantastiska. Mina egna goda minnen av dem som arbetskamrater kommer jag alltid att bära med mig som förebilder av bra människor. Men jag har definitivt också sett exempel på de som vill att de gamla helst bara ska vara helt tysta. Tiga på dagen och sova på natten. Aldrig vakna till, för det är jobbigt och tidskrävande. Det existerar med största säkerhet på många ställen i Sverige fortfarande. Det är jag ganska säker på.

Såg nu i veckan, de sista fem minutrarna i en debatt om just åldringars liv och hur de behandlas. Debatten var ledd av Janne Josefsson. Vissa tyckte att Media blåste upp det hela och Bobbo Krull som var med hävdade att pensionärer i Sverige har det riktigt bra. Men, är nog benägen att hålla med tanten som satt bredvid honom om att visst, pensionärer mellan ca 62 och 75 kanske upp till och med 80 år har det säkert relativt bra. Iallafall de som fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk, men de som inte är det och de som lever längre än så. Ja där är nog andelen betydligt större som inte längre har det så roligt eller ens ett värdigt liv.

För ett par år sedan såg jag en amerikansk dokumentär om att man undersökt vad som pågår i hjärnan på riktigt gamla människor som i princip bara kan sitta och vagga fram och tillbaka i en rullstol vid ett matbord, eller är placerade framför en tv-apparat med Magnus Uggla på högsta volym. Den undersökningen slog fast att gamla människor stänger av den yttre verkligheten och går in i en inre verklighet som bygger på gamla, fina minnen. Man lever igenom sin ungdom och sitt liv igen, men nu i ett mer rosaskimrande perspektiv. Man kunde t ex göra om vissa minnen så att gamla konflikter nu fiktivt löstes och allt blev äntligen frid och fröjd. Jag minns att jag kände en blandning mellan hopp och tvivel när jag såg programmet. Det verkade seriöst och visst vore det bra om det var så. Samtidigt verkar det ju ganska märkligt och nästan som en passande sanning för att alla, fortfarande mer eller mindre unga människor inte ska dras med något dåligt samvete och skattepengarna inte överdrivet mycket ska gå till äldrevården, för ”de känner ju ändå ingenting i sin rosaskimrande tankebubbla”. Jag vet ju att den mänskliga hjärnan är grym, jag menar alltså helt fantastisk, men jag är ändå väldigt skeptisk.

Jag menar, kan verkligen någonting ersätta tid, en mänsklig kontakt, att få hålla någon i handen och känna att man finns och fortfarande betyder något. Nej jag kan inte tro det faktiskt.

Sen, för att återgå till alla människor som passerar mina ögon, tänker jag tvärtom ibland också. Ser hur riktigt unga människor förmodligen kommer att se ut och bete sig när de är bortåt 80-90. Det brukar också gå ganska lätt. Det är också lite kul för jag kan hämta bilder från ett inre sammelsuriumregister av alla gamlingar jag mött i min dag. Och det är ett antal. Det går ganska lätt att se hur ungdomar och medelålders med stor sannolikhet kommer att bli just en viss sorts pensionär. ;) Och vissa yngre ser faktiskt gamla ut när de är just unga. Kanske kommer de att se yngre ut när de blir äldre. Det händer också. =)

Vinterkängor på!

Kallt och bitande har det varit idag. Riktigt bistert. Mina supervarma, om än inte så snygga vinterkängor kom fram och värmde min dag. På eftermiddagen skulle vi ut på promenad men efter tjugo meter vände vi och gick hem och satte på oss mössor. Sen gick vi ut igen en timme, och när vi väl fått upp värmen var det riktigt skönt. I helgen träffade jag annars en massa folk varav en klädde sig i underbart sköna Graninge skor! Är uppvuxen med Graninge skor, kängor och stövlar i olika varianter, alltid fanns det några tillhands när jag var frusen om fötterna och behövde något extra varmt. En del Graningeskor var lagom stora medan andra par behövde både två och tre par ullstrumpor för att fylla ut skorna.

Annars har vi mest städat och plockat denna helg. Något som också snart måste på är vinterdäcken. Just nu är det orkanvindar och storm på östkusten och snön kommer in framåt småtimmarna sa de på väderrapporten. Kyligt.

Tävling

Nu är jag med i en tävling. Det händer inte ofta men chansen finns att jag vinner! :D Tänk om jag gör det!

Ett steg närmare Indien

Efter många små turer hit och dit är nu äntligen våra visumansökningar inskickade. Det är inte så svårt, men ibland när man vet att det är gott om tid är det lätt att förhala saker och ting och så helt plötsligt insåg vi att nej, nu får vi skärpa oss om det inte ska bli stressigt sen.

Så vi har nu kommit ett steg närmare en spännande resa. Jag är så himla nyfiken på hur det ska bli!

Vad glad jag blev

Igår, när jag bad om en liten grej, en tjänst och fick jag flerdubbelt tillbaka!! Wow, det är ju stort och sånt som man blir glad av i långeliga tider framöver! Ta en titt två generous people, Jimmy och Mia, en passionerad webbdesigner och en passionerad konstnär. Hoppas de förstår vilka coolt schyssta människor och artister de är! :D Men det tror jag väl! ;)

Och vips

så var en resa till Badgastein beställd. Åter ska jag skåda denna vackra plats på jorden, gå omkring på Badgasteins gator, äta superduper goda glassrätter på specialcaféet, kanske vandra längst ner i dalen, gå på nattklubben där vi blev portförbjudna en orolig kväll, och så inte minst ta gondolliften upp till toppen och susa (susa??) ner för backarna. Nä numera susar jag inte, jag hasar mig ner, men det funkar det också. Det var iallafall inte igår jag var där, det var typ 25 år sen. På den tiden då man var ett litet sorglöst skibum. :D

Iallafall, denna gång blir det med några nära och kära. Det blir nog trevligt! =)

Chuhuh

eller hur det stavas. Den som är stor och stark måste också vara väldigt snäll! :) Om man inte är en öl, då räcker det med att vara iskall!

Fars dag

En fars betydelse för ett barn är viktigare än de flesta fäder inser. Skrämmande? Ja, lite.

När pappor kan bekräfta sin dotter/sina döttrar att de är bra och duger perfekt slipper de fundera så mycket på det. När de känner att de är bra kan de tryggt förvissade om det, gå ut i livet och ägna det åt att vara just bra. När pappor av någon anledning inte kunnat göra det, får döttrarna, och det är många i bara i det här landet, komma på det själva och också själva ta hela uppgiften med att åtgärda bristen på bekräftelse. Det går det också, det tar bara väldigt mycket längre tid. Ibland ett helt liv, ibland ett halvt, ibland kanske aldrig känslan av värde infinner sig och man dör med den falska insikten av att man aldrig dugt. För det kan aldrig stämma att man inte duger. Alla duger just fine, det är bara lättare eller svårare att känna det, beroende på vad man fått lära sig. Och, det är också knuten, att var och en måste känna det. Det hjälper inte med tusen goda råd och glada tillrop. Man måste hitta nyckeln själv och låsa upp den platsen i sitt eget hjärta. Från början har varje förälder den nyckeln, men det är när de tappar den på vägen som det blir besvärligt. Värst är det när den verkar vara spårlöst borta.

När en far är en bra och närvarande förebild för sin son/sina söner underlättar det också. Sönerna behöver inte sakna den förebilden och inte heller planlöst söka efter andra förebilder i tider när det är just en fars eller god vuxen mans förebild som är den viktigaste.

Nu kan ett dotter bli bekräftad av, och en son ha andra förebilder än, just en far. Som tur är. Men, senast i veckan, när jag pratade med en god vän, så är det ändå lite beklämmande hur många kvinnor som söker bekräftelse på sitt eget värde, långt upp i vuxen ålder. Mycket på grund av en frånvarande far.

Att inte veta sitt eget värde, att inte känna det i grunden orsakar och ökar i sin tur risken för felbedömningar av olika slag. För många kan det bli till en mer eller mindre medveten drivkraft genom nästan hela livet. Man kan med hjärnans hjälp ta sig långt och högt upp karriär- och prestigemässigt. Man hittar ett slags pseudovärde som person, som man kan luta sig emot ett tag, men som någonstans ändå inte håller fullt ut. Emellanåt kommer en tärande känsla att det inte finns någonting, inte egentligen. Sådant kan göra människor sjuka till slut, tror jag. Excellent hjärnkapacitet och excellenta handlingar kan aldrig kompensera för en förbryllande brist på självkänsla.

Lika beklämmande är det förstås, hur många tonårskillar och vuxna män som med mycket möda och besvär ska bygga upp en egen förebild av hur en bra man, och även en bra far är. Ja, vad en bra, god och fri människa innebär. Att behöva lägga många timmar i livet på ett sökande och funderande på vad som fungerar. Omedvetet eller medvetet. Risken är stor att man (eller kvinna) tröttnar och helt enkelt skiter i det. Man kör på i gamla hjulspår och enligt de förebilder man fått. Och intalar sig att man har minnsann inte tagit skada av sin tuffa uppväxt. Det har lärt en att bli tuff själv och man har fått en beredskap att att klara sig i ett hårt och orättvist liv. Så orkar man inte med en massa grubblande och genom ord och handling bekräftar man sig själv och sina närstående hur livet fungerar. För chansen eller risken är också väldigt stor att dessa män själva blir fäder och själva ska förstå eller inte förstå att bekräfta sina döttrar på ett bra sätt, och vara mer eller mindre bra förebilder för sina söner.

Det är en arvssynd. Det går förstås att vända på det som inte fungerar och göra det fungerande. Men det tar ibland sorgligt lång tid. Man kan inte ge upp, det är ju en av de saker vi människor behöver utveckla och se, det tror iallafall jag. Det viktigaste är just att se det. Inte skyffla det under mattan. Det går inte att lösa ett problem om man inte kan eller vill se det. Om man inte kan eller vill se det, ja då finns det inte så mycket hopp. Då förblir man omedveten som människa. Då lever arvssynden vidare och orsakar mer lidande.

För det vi emellanåt, kanske lite uppgivet, kallar livet och verkligheten kan förändras och se ut som vi vill och önskar, även här på jorden. Om vi vill det och om vi önskar det. Självklart är många generationers arvssynd en riktig hård nöt att knäcka men om man ser det i ett större och längre perspektiv. Visst går det framåt. Det är fler som vill se, se sitt eget värde och ansvar både som far och mor. Det hoppas jag iallafall. För oavsett om man inser sitt beteende eller inte, bra eller dåligt, så vill de allra flesta föräldrar sina barns bästa. Man förmår bara så mycket mer om man själv vet om sitt värde och sin betydelse. Man slipper lägga energi på att fundera på det och kan istället lägga energin på att leva.

Ge och ta

Livet handlar om att ge och ta, på olika sätt. Ibland får man ta emot mycket och ibland får man ge mycket. Inte nödvändighetsvis från och till en och samma person. Ibland får man ge, fast man inte upplever sig ha så mycket, men det kan kännas viktigt och vara något man tror på. Ibland är det man får tillbaka en erfarenhet. :) Och i ett större sammanhang, nog så viktigt. Ibland är det svårt att se vad någonting gett. Men när tiden går kan det komma en plötslig insikt om hur någonting utvecklat sig, tack vare någonting annat.

Det som är lite bekymmersamt att se, det är när människor som både har och får mycket, inte själva ser det. När de konstant uppmärksammar allt de inte har och får. De ser mest begränsningar och brister och påtalar dem ofta och gärna. Det kan bli som en dålig vana och nästan som en trygghet att vara konstant missnöjd med något. Då vet man ju iallafall det, att livet suger ;). Man håller iallafall inte på och förhäver sig eller riskerar att misslyckas när man redan vet att allt är ganska dåligt. ;)

Visst, det kan till synes vara lätt att vara glad och positiv när man verkar ha sitt på det torra. Men, egentligen, vad vet vi om den där ständigt glada människan? Har han det så bra egentligen om man skulle jämföra plågor och bekymmer. Kanske bär han på sorger och jobbiga upplevelser i mängd. Så kan det faktiskt vara, och just därför har han bestämt sig för att det blir inte ett dugg bättre eller enklare om man ständigt klagar över sina begränsningar och de besvärliga saker som trots allt inträffat och kanske kommer att inträffa även framöver.

Jag tänker inte på ett påtvingat positivt synsätt, att man inte vågar se det svarta och svåra utan mer ett förhållningssätt och en attityd till sig själv, sin omvärld och vad som händer i livet.

Jag tror, att de flesta människor är så otroligt mycket starkare än de själva tror. Att vi tankemässigt nästan skrämmande mycket kan begränsa oss och "bestämma" vad vi klarar och inte klarar. Nu tänker jag inte på en jargong-mässig machostil där man kaxigt slår sig på bröstet och ständigt högt och ljudligt uttalar sig om hur saker och ting ligger till. Verklig styrka är nog oftare lite mer lågmäld och visar sig i form av äkta empati och modiga, självständiga åsikter och handlingar. Åsikter och handlingar som kanske inte syns och märks förrän långt efteråt.

Det är lite beklämmande att vi i generationer har fått "lära" oss att det finns minnsann gränser för saker och ting. Och än mer beklämmande är det när man upp i vuxen ålder upptäcker hur många människor som vill föra över sina egna begränsande tankesätt och förhållningssätt även på andra. Med andra ord, det är alltid läge att fundera på: Varför då? I allafall när magkänslan gör sig påmind och vill säga något. Då kan det vara, antingen man själv eller någon annan som vill begränsa något som mycket väl skulle kunna fungera, kanske direkt eller med lite justeringar och stöttning i någon form.

Så, kan nog vara viktigt och lärorikt att uppmärksamma sig själv på hur man ger och tar i livet. När man dömer någon på något sätt, positivt eller negativt, dömer man ju egentligen på samma gång även sig själv.

Med risk för att låta klämkäck - det är alltid läge att känna tacksamhet och säga tack, om inte högt och tydligt så tyst inne i sitt hjärta. För man får alltid någonting - det kan man vara helt säker på.

Nu är Tempelhof slutgiltigt stängd

Tempelhof, Berlins centrala flygplats är nu, from den 31 oktober slutgiltigt stängd.

Det här örnhuvudet är vad som återstår av den örn som inklusive kropp fanns på terminalbyggnaden från 1940 - 1962. 1962 flyttades den för att ge plats åt radarutrustning. Örnhuvudet gavs därefter till Museum of United States Military Academy. Men återlämnades av USA:s flygvapen 1985 till Berlins innevånare.

Fortfarande in i sista stund hoppades flygintresserade Berlinare och andra engagerade att Tempelhof ändå inte skulle stängas. Stängningsbeslutet har skjutits upp under flera år och det är förmodligen det som hoppet fortfarande ställts till. Snälla, bara ett år till i allafall. Det var faktiskt en folkomröstning om flygplatsens vardande eller icke, i april i år. Men det var för få röstande så även om majoriteten av de som röstade ville ha flygplatsen kvar blev den ogiltigförklarad.

När vi besöker flygplatsen bara några dagar innan den planerade stängningen är stämningen förtätad med ett stråk av vemod blandat med aktning och respekt. Respekt för byggnaden, tiden och historien kring allt som Tempelhof har stått för. Fortfarande lever också de generationer som själva minns vad flygplatsen har betytt genom åren. Överallt går människor omkring och fotar och när man möter blicken hos någon - anställda som turister - finns det som en slags gemensam känsla av "att vi är här och vi inser storheten" i Tempelhof och dess historia.

Vi flyger in över Berlin från en mindre flygplats strax utanför, Schönhagen. Tom flyger i vänstersits och jag filmar den stora händelsen :). Vädret är precis på minima för en lokalflygning och det känns ganska speciellt att den faktiskt blir av.

Tempelhof är en mäktig byggnad. Eller byggnader, för det är ovanligt mycket bebyggelse för att vara en flygplats. Flygplatsbyggnaderna uppfördes från 1920-talet och tio år framåt och rymmer 49 byggnader, 7 hangarer och 9000 kontor. Stilen är klassiscistisk och vacker på ett lite stelt men pampigt sätt. Flygelbyggnaderna vid båda sidorna om entrén är formade som i två bågar och från luften sett har den formen av den då överallt förekommande naziörnen.

Det har varit en Internationell flygplats även om det mestadels varit inrikesflyg det sista årtiondet. Det tyska flygbolaget Lufthansa grundades där 1926. Här ett gäng små privatplan och man kan skönja den vingformade arkitekturen i bakgrunden.

Den officiella anledningen till att Tempelhof stängs är för att den inte varit i lika flitig användning som de två andra flygplatserna och för att flygplatsen ses som en säkerhetsrisk på grund av sitt läge mitt i staden. Wolfgang som är boende i Berlin, säger dock att Tempelhof anses av Berlins stad behövas för nya bostäder till välsuttna berlinare. Han har stannat oss med en fråga om vi ska flyga från Tempelhof, vilket ju stämmer. Han vill gärna följa med oss, bara för att få vara med om en start så här i elfte timmen. Gripna som vi är av stundens andäktighet ;) säger vi självklart ja, och Thomas ser direkt chansen till några extra euro. När Wolfgang blir stannad i säkerhetskontrollen och röntgenbilden visar något märkligt blir vi dock lite frågande till vad det är för en kille. Ur ryggsäckan drar han upp en präktig trädgårdssax och eftersom vi då inte vet om att han faktiskt arbetar som trädgårdsmästare tänker vi hmmm. Men, han verkar ändå OK, ivrigt fotande och pratande. Vi går mot planet och han hänger med. Det har hunnit bli skymning när vi taxar ut och startar. Vi flyger över ett vackert Berlin där ljus i alla regnbågens färger ger en häftig stadsbild. Det var första och sista gången vi landade och startade på Tempelhof och lite av den andäktiga stämningen finns fortfarande kvar.

Tillbaka i Schönhagen tog vi adjö av Thomas och knappade in Wolfgangs hemadress i GPS:en. På färden in till Berlin fick vi veta att han arbetade som trädgårdsmästare tillika alternativhälsovårdare, bugginstruktör och även var segelflygare sen flera år tillbaka. På torsdag den 30 oktober, dagen innan den planerade stängningen tänkte han vara på Tempelhof igen för att demonstrera mot nedläggningen.

Zentral Flughafen Berlin Tempelhof även kallad City Airport

Hela Tempelhof är kulturmärkesskyddat och får inte rivas, så självklart ska det bli intressant att se vad som händer med denna plats i framtiden. Berlin är en cool stad och vi har bara sett en bråkdel än så länge. Självklart kommer vi att återvända.

Känsla

Tom! Det var den här jag menade :)

Fast äsch, det gick inte att bädda in den, klicka här istället.
(Radio announcer's voice)
Was die Attentäter betrifft, die in Berlin den Anschlag auf die Deutsch-Arabische Gesellschaft verübt haben, ist die Polizei einen Schritt weiter gekommen. Die jetzt nach dem Anschlag...

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within
I'm coming now, I'm coming to reward them
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'm guided by a signal in the heavens
I'm guided by this birthmark on my skin
I'm guided by the beauty of our weapons
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby
I love your body and your spirit and your clothes
But you see that line there moving through the station?
I told you, I told you, told you, I was one of those

Ah you loved me as a loser, but now you're worried that I just might win
You know the way to stop me, but you don't have the discipline
How many nights I prayed for this, to let my work begin
First we take Manhattan, then we take Berlin

I don't like your fashion business mister
And I don't like these drugs that keep you thin
I don't like what happened to my sister
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby ...

And I thank you for those items that you sent me
The monkey and the plywood violin
I practiced every night, now I'm ready
First we take Manhattan, then we take Berlin

I am guided

Ah remember me, I used to live for music
Remember me, I brought your groceries in
Well it's Father's Day and everybody's wounded
First we take Manhattan, then we take Berlin

Vi tar en till...

inte den där heller funkade att köra direkt. Här fungerar den iaf.

När jag ändå är på gång och hittar grejer på jutub, ett annat geni:


Puss!

Mera mänskligt och två rim på raken

Som vi pratade om idag på jobbet. Tänk om man skulle ha alla misstag man redan gjort framför sig... fortfarande. Det skulle vara jobbigt. Nu gällde pratet förvisso alla timmar man lagt ner på program som Word, Excel, programmering, olika bild- och fotoredigeringsprogram och för övrigt olika kunskaper som man tvingats lära sig den hårda vägen i datorns värld. Genom att först göra fel och till slut, efter ibland mycket klurande, lära sig tekniken och behärska ytterligare en liten knapp eller funktion. Nu har man en hel del bakom sig och har lärt sig en massa på kuppen, vilket även kan gälla för det mer verkliga livet. Det är ju svinbra och precis som det ska vara. Lite roligt dock att verkligen tänka i det perspektivet, för man brukar ju emellanåt hurtig säga att det är genom sina misstag man lär sig och samtidigt tänker åtminstone jag; hoppas att jag aldrig gör några större riktigt fatala, utan är smart nog att i tid se vart det barkar hän. Iallafall, idag lärde jag mig en sak till eller två, ganska smärtfritt ändå.

Täck och hej leverpastej.

Seo- och arbetstankar i just mitt huvud

I min bransch, seo-branschen finns det en ständigt pågående diskussion om vad som är whitehat, greyhat och fortfarande, tro det eller ej, riktig blackhat-optimering. Jag menar, man skulle ju kunna tro att så gör man inte längre. Det var förr, innan man förstod bättre, innan man förstod att branschen måste bli seriös. Men, naj så länge det finns människor som vill ta genvägar så kommer nog alltid blackhat att existera. Och speciellt så länge det inte ens är olagligt utan bara oetiskt. Den som är smart, har kunskapen om hur man faktiskt kan lura sökmotorerna och är totalt ointresserad av seriösa kundrelationer ser det förmodligen bara som en enda stor lönsam möjlighet.

Det är intressant att följa diskussioner i forum som seo-forum.se om vad som dyker upp och resoneras kring. Plus alla otaliga seo-bloggar som finns. Allt ifrån Matt Cutts till Nikke Lindqvist. I början, och fortfarande kan jag inte alltid ta allting på 100% seriöst allvar. Jo, jo seriösa inlägg som man direkt kan ta till sig och lära sig något av, självklart är det intressant. Men emellanåt blir det lite av en ankdamm eller platser för inbördes beundran där man aldrig kan sluta klappa varandras ryggar. Men, visst - så är det ju överallt. Man måste ge sig in i leken för att vara med. Inte stå utanför och bedöma bara. ;) För det blir ju liksom lite för lätt.

Emellanåt kan man ju börja fundera på vad det finns mer att göra i livet, jag menar jobbmässigt och mer än att jobba med seo ;) För ett tag sen visste jag inte riktigt om det var dags att byta och förändra men det jag kom fram till då var att jag ville ha ett roligt jobb, ett utmanade jobb och, kanske lite klichéartat uttryckt, se att bra idéer faktiskt kunde förverkligas. När man har en glöd och det enda man vill, är att börja brinna för det man tror på - då är det viktigt att man själv lägger på några kol så att det kommer igång. Men när man finns i ett företag är det också viktigt att andra ger lite bränsle, till varandra. (ja men visst är det väl bra metaforer ;). Men allra viktigast är att fundera på sin egen inställning, sitt eget ansvar. Varför finns man på den plats man finns. Till syvende och sist är det aldrig någon som tvingar en att vara där. Och som väl alla vet, när man verkligen vill något, ja då blir det nästan alltid så. Den som verkligen vill ha det roligt och utmanade, ja den får också det. =)

Det som är lite knivigt och som jag har full respekt för, det är att bedöma vilka idéer som passar och när de ska förverkligas. Det är spännande att ta del av och få vara med när ett företag växer. Att se vilka idéer som tar fart och leder till ännu fler bra idéer. På varje bra idé går det förstås en mängd både bra och dåliga, som inte förverkligas. Det är en slags ständigt pågående utveckling.

För att återkomma till just det jag jobbar med, SEO, search engine optimization, på svenska sökmotoroptimering, det vill säga, att optimera webbplatser för sökmotorerna (inte optimera sökmotorerna :). Ju mer kunskap jag fått genom åren, både den hårda vägen genom egen erfarenhet och genom olika forum och bra diskussioner med andra, som också arbetar seriöst med sökmotoroptimering - ju mer har jag kommit fram till att det arbetssätt som är 100% tillfredställande att jobba efter är att alltid vara 100% transparent i det jag gör. Dvs, alla mina arbetsmetoder kan jag öppet berätta om, både för andra optimerare och alla våra kunder. Självklart är inte alla intresserade och alla kommer inte heller ha tid att sätta sig in i alla detaljer som sökmotoroptimeringsarbete innebär. För det är väldigt många detaljer och vissa kan tyckas vara mer än lovligt luddiga och ogripbara. Men det är inte några konstigheter eller trollformler heller. Bara hårt arbete som jag brukar säga och många optimerare med mig.

Nu kanske någon undrar, vad menar du med 100% seriös och kanske somliga också börjar hetsa upp sig och tror att jag klappar mig själv på bröstet och kanske tycker att jag inbillar mig vara felfri pch därmed äckligt självgod osv. Det är faktiskt inte så att jag tror att jag är felfri ;). Nej 100% seriös för mig handlar mer om att kunna arbeta på det sätt jag själv tror på. Att ibland välja att arbeta lite mer, att inte ta genvägar, men även att bra nog också får duga. Att vara ärlig och ödmjuk. Ingen kan allt och ofta måste man ta reda på något nytt som hänt och som påverkar ens arbete. Att vara generös med mina erfarenheter och ge tips till både kunder och andra intresserade. Att vara reko helt enkelt. Lite själviskt är det också att jobba så eftersom det gör arbetet mycket roligare och jag har det kul på jobbet! Jag menar, vem vill inte ha det kul på jobbet ;)

Vartefter sökmotorerna ändrar algoritmer och riktlinjer kan metoder som använts i flera år förändras. Ibland över en natt och ibland sker förändringarna mer smygande och ger upphov till många funderingar om vad som är på gång nu. Men, det är nästan alltid en logisk utveckling. Många, däribland jag, blir ibland förbryllade över vissa sökmotorers beteende. Den största sökmotorn för tillfället, är dock nästan, alltid fullständigt logisk. Jag säger inte att det är bra med total, absolut monarki, men ibland är det bara att gilla läget och utgå ifrån det. Bättre än att klaga och förbittra sig, det leder inte till någonting. Eller rättare sagt, de flesta behöver emellanåt klaga lite och lufta frustration och stress. Det ger nästan alltid lite nytt perspektiv på tillvaron så att man sen kan fortsätta med ny energi. Men att gång på gång bara gnälla, det är tröttsamt att lyssna till och säkert jättetrist även för den som gnäller.

Oj, ser nu att det blev lite långt det här. Vilken tur att det är min egen blogg, där jag skriver vilka romaner jag vill. =) Nu ska jag äntligen försöka knyta ihop inlägget på något sätt. Jo, det jag vill komma fram till, är att ärlighet varar faktiskt längst och ger bäst känsla i magen. Om jag alltid gör mitt bästa och med ett gott uppsåt blir det nästan alltid bra. När det inte blir så, ja då är det bara att göra som Ingvar Kamprad säger "gör om, gör rätt". Nästan inget är värre än att det inte går att rätta till. Vi lever i den bästa av världar ;)

Tom flyger L39

På landsbygden, strax utanför Plzen i Tjeckien ligger en gammal militärflygplats, modell ruffig och skruffig. Trasiga byggnader, sönderslagna fönster och lite allmänt slitet.

När man tagit sig ända fram till flygplatsen fortsätter man över taxibanan och in på en liten väg, även den kantad med murkiga gamla hus och hangarer. Nästan längst in på vägen finns där en helt gräsöverväxt hangar, säkert från andra världkriget om inte första.

Lite extra speciellt är, att när man stiger in i byggnaden är det fräscht. Fräschare än på någon svensk flygklubb och minst lika fräscht som på en storflygplats. Men i mindre skala förstås. Att notera är den nybyggda swimmingpoolen samt nya fina toaletter, en för damerna och en för herrarna. Jag undrar vart jag har hamnat, i en slags speciell flygheaven? Har inte stött på något sådant i flygsammanhang någonsin förut. Är det månne maffiafinansierat. Vad vet jag. Inget.

Planet gick i stil med hangarsköteln, det var skinande putsat och flygturen gick enligt piloterna bra och gav mersmak! Det är ju ett sådant otroligt billigt gammalt stridsflygplan, L39. Billigare än exempelvis radhuset hemma, men något dyrare i drift. Coolt är det i vilket fall, coolare än ett gammalt radhus från 70-talet förstås.

Oneness day

6 september 2008 En oförglömlig dag i Hannover. En dag som påminde mig om hur enkelt allting faktiskt är och hur otroligt mänskliga vi människor är. Människan har genom tiderna ihärdigt och systematiskt införlivat ett synsätt som komplicerar livet något alldeles fruktansvärt mycket. :) Men livet är egentligen enkelt. Jag säger inte att det är lätt, men det är heller inte komplicerat. Det är bara vi människor som tror att det ska vara det. Vad skönt att det inte är så ;)

Att rekrytera folk

Ny upplevelse som ger ett nytt perspektiv. Mycket intressant att se att flera inte svarar på specifik annons utan istället huvudsakligen berättar om deras ypperliga ledaregenskaper och chefskvaliteter. Får lite intrycket av att det ligger i tiden. Eller, det har väl kanske alltid varit eftersträvansvärt att vara den som bossar ;)

Men, eftersom vi för detta jobb inte söker en ledare, utan kanske snarare tvärtom, någon som tycker det är OK att följa instruktioner, och att fungera som en del av en verksamhet blir den som kan uttrycka just det, mycket intressant att se en fortsättning med. Och en stjärna har inkommit hittills. Ser fram emot en rolig höst!

Ensam hemma

Det som är bäst med att vara helt ensam hemma är att det är helt tyst, (iallafall innan jag kommer på att jag har ju också musik att spela), men den initiala tystnaden och vetskapen om att jag kan bestämma precis allt helt själv, allt ifrån val av musik och tv-program till vad jag ska äta och när och inte minst vad jag ska göra. Det är en skön känsla att gå och klura helt själv på saker och ting och inte bli avbruten av någonting, tänka alla tankar till slut och inte ta hänsyn till någon. Nu ska jag visserligen bort på födelsedagsfest imorgon kväll, men annars kan jag börja fundera ut lite projekt som jag ska göra. Känns kul!

Några av de här människorna kommer jag med stor sannolikhet att träffa på mycket snart. Det är ju goda människor. :D Och på söndag träffar jag Tomji igen. :)

Paris by air and by night

En tur runt Paris tar en stund. Eftersom man numera (efter 9/11) inte får flyga i och över stadens direkta närhet blir svängen ganska vid och eiffeltornet kan med luftföroreningar och dis med näppe urskönjas på avstånd. Men vad gör väl det. Turen gick över Paris ytterområden, industriområden, Seine i olika slingringar och oräkneliga broar, lantgårdar med sina mer eller mindre välskötta fält, Disney World med sin tillhörande stora parkering, motorvägar och avfarter och sist men inte minst alla vackra slott i olika storlekar, där Versailles tronade med sin storhet, även från luften.

Runt och i Paris finns en mängd olika flygplatser så det var ett sjå för piloten att hänga med i alla frekvensbyten och anrop, samt att se var överflygning var tillåten och var den inte var det. Lärorikt sa han glatt efter avslutad flygfärd! Respekt tänkte jag. :)

Efter adjö till medresenärerna Nathalie och Yan tillika piloter på Club Air Pilot, flygskola Lognes strax utanför Paris som också flygturen utgått ifrån, bestämde vi oss för att äta inne i Paris centrum. Vi körde därför inåt stan medan rusningstrafiken gick i motsatt riktning. Men all trafik tätnade förstås när vi började närma oss stadskärnan. Värst var dock inte bilarna, utan alla motorcyklar som körde som galningar, som bin i svärmar tråcklade de sig fram hela tiden. Rödljus och bilar var inget hinder för att hela tiden ösa på i högsta möjliga hastighet. Mina egna tankar behandlade en önskan om att vi inte skulle bli inblandade i en påkörning på en av dessa surrande bin. Noterat var även alla stilar på dessa fordon. Allt ifrån t-shirt till kostymnissarna pendlade på olika tvåhjulingar och alla i samma lite småfräcka stil. Jaja...vi lantisar vi var nöjda med att till slut hitta en parkeringsplats i allt småkaos och slängde oss därefter nöjda ner på första bästa restaurang. Inte mycket var förändrat sen jag var där sist (drygt 25 år sen), även i gatu- och cafélivet fanns alla stilar representerade och gemensamt för dem alla var ett ivrigt gestikulerande och babblande på främst franska även om servitörerna direkt började snacka engelska med oss. Konstigt va, såg vi inte franska ut? Det förstår jag inte. =) Lite småkul var också att efter vi beställt och jag nödd och tvungen klev in i innedelen av restaurangen nickade genast en av servitörerna med ett pokerfejs, mot en hörnet av restaurangen och när min hjärna började fundera om det möjligtvis var toaletten som låg i den riktningen stämde det förstås. :) Det kallar jag uppmärksamhet. Kanske inte så märkvärdigt, men ändå. Man ler lite inom sig och tänker på hur många olika människor de träffar på, bara under en enda kväll.

Efter maten, som var ganska god, även om kanske inte motsvarade priset (Tom passade på att prova Sevruga-kaviaren som var gaaanska kostsam, eller allt är relativt, men jämfört med min vanliga mat bestående av Carpaccio till normalpris), ja alltså efter denna måltid, då vandrade vi i sakta mak i kvällssolen, mot Seine och alla vackra broar där. Vi passerade över en bred bro där en massa människor satt och picknickade och gick sen förbi Louvren, Tuillerierna och fram mot Champs Elysseé. Det var en härlig kväll och fullt med människor överallt. Vi vandrade upp mot triumfbågen och fotade förstås lite. Kortet ovan blev det bästa av dem alla. Tyvärr missade jag att fota mannen som cyklade på minicykel, mitt i trafiken där som gick runt triumfbågen. Den bedriften fick oss iallafall att gapa och le lite.

Sen gick promenaden rakt ner mot Eiffeltornet. Visst är det imponerande. Upplyst mot kvällshimlen. Även där mängder med människor, mest turister förstås. Blev riktigt nöjd med mina två kort här ovan, helt oredigerade tycker jag att min kompis Canon är riktigt duktig.

Avslutar med ett GRATTIS till Tomsing, som är ett födelsedagsbarn idag! Ja må han leva och vara riktigt stolt och glad över sin tid på jorden! :)

Om man verkligen, verkligen vill någonting...

Ja då genomför man det! Förr eller senare. Ju högre mål man sätter desto tuffare utmaningar kan det bli på vägen till målet. Men om bara viljan finns, tillsammans med en stor portion självdisciplin och en hel del eget driv. Ja, då kan det bli något riktigt bra.

Kul och inspirerande är iallafall att läsa om bröderna, Tim och Tom Svensson från Trosa, som på 10 år byggt upp sin verksamhet som innebär att vara Sveriges främsta leverantör av e-handelssystem. Från scratch. Det är bra gjort! Och vill du läsa lite mer detaljer om det hela så surfa vidare till IDG:s artikel här.

Vill du ta en titt på E-butiks webbplats kan du surfa in på denna välriktade länk; När du vill starta din egen webbutik!

Roligt, konstigt, mänskligt, omänskligt

Det är roligt och häftigt att se när människor lyckas och växer. Jag kan heller inte låta bli att ge en komplimang när jag ser det hända i min närhet. Tycker att det så himla kul att se när det stämmer till 100% för någon och ett lyckligt leende tittar fram. Leendet har förmodligen inte så mycket med min uppskattning att göra, utan just för att personen just lyckats med något, vad det än är. Kanske har ett mål uppnåtts eller så har något gått överraskande bra.

Sen är det dock näst intill sjukligt avsmakligt när vuxna människor fortfarande verkar ha ett totalt omoget behov av att bli sedda speciellt av vissa människor men tar andra fullständigt för givna. Liksom rangordnar människors vänlighet. Men nu kanske jag drömmer om den perfekta världen och det är dags att vakna upp och leva i verkligheten. Men jag vill inte bli sådan iallafall. Jag vill tänka att alla är lika viktiga. Att alla ändå är värda respekt.

Det värsta jag vet är dock ännu värre än ovanstående. Det är de som går ett steg längre. Det är förvisso riktigt svaga och osäkra människor, men inte desto mindre otrevliga. För i sin desperation tar de tar ofta till maktmissbrukande beteenden och ageranden. Vad är det då för människor, jo det är de som inte vet vad respekt är. Först och främst har de inte den blekaste om vad självrespekt är. Samma människor brukar också trampa på alla som de tror att de kan trampa ostraffat på. Det är typen som slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är värsta sortens människor enligt mig. Men nu ska jag inte ta mer i detta ämne, för sådana människor träffar jag sällan nu förtiden, men jag har sett att de finns. Nu ska jag istället glädja mig åt alla bra människor som jag träffat bara idag! :)

Överhuvudtaget händer det nästan bara bra saker just nu. Kanske en mer öppet uppskattande *** skulle vara önskvärt. Men det kommer nog det också, med tiden ;) ... alla kan ju inte mogna just när jag vill det. *fniss*

Det är bara att lämna det och gå vidare. OhYäh För övrigt kan man bara ändra sig själv aldrig någon annan idiot :D

Inte en sol, så långt ögat kan nå

...och träden blåser så de står dubbelvikta. Det går åt rätt håll med jobb och kalasbestyr och andra saker i livet som pågår just nu. En sak är säker, jag längtar efter semester nu. Jag behöver det. Alla planer och strategier för ännu bättre lönsamhet behöver vila till sig några veckor. Eller, det är väl hjärnan bakom behöver det.

Morsning!

Kvinnofälla

Ramlade över en ledarartikel på Världen idag. Lite småintressant, absolut inget nytt men ändå värt att notera. Artikeln handlar om kvinnofällan. Att det i vår upplysta tid betraktas som bättre att ta hand om, vårda och känna ansvar för andras barn och sjuka eller åldrande anhöriga. Kvinnofällan innebär enligt författaren Ruben Agnarsson, att kvinnor numera vårdar inom den offentliga sektorn och utför i princip exakt samma uppgifter som de tidigare utfört i hemmet men som de, som tur är numera i denna moderna tid, "frigjorts" ifrån. Hmm, ja det finns mycket att säga i denna fråga. Jag tror att lite beroende på vilken period man befinner sig i, i livet - dvs om man t ex är ung, småbarnsförälder, helt utan barn, ensamstående, medelålders osv så kan det vara inspirerande och nödvändigt att arbeta utanför hemmet i olika antal timmar. Vissa perioder inte alls och vissa perioder mer. Verklig frigörelse, för både män och kvinnor är förstås att kunna välja helt utifrån sitt eget hjärta. Jag tror också att man kan välja lite mer än man anser sig kunna. Fler och fler bestämmer sig för att downshifta och leva sitt eget liv lite mer. Inte springa på i ekorrhjulet. När jag skriver att det är nödvändigt att arbeta utanför hemmet, tänker jag på att vi, alla männsikor, lever ju i ett samhälle och om vi vill existera där och ta del av olika förmåner blir det också nödvändigt att ge tillbaka. I form av sin egen arbetskraft och sitt engagemang.

Det finns alltid undantag och jag tror inte på att det måste se ut på bara ett sätt. Det jag tror på är att när man tänker själv och väljer själv blir det oftast bra för både en själv som individ och för samhället. Visst påverkas vi av den politik som förs i vårt land, och i detta fall, familjepolitiken. Men, jag blir ändå lite fundersam över Ruben Agnarssons åsikt att alla är förlorare på den familjepolitik som förts i Sverige under flera decennier. Det är lätt att tycka, men jag undrar lite över hur han rent praktiskt tänker sig en finansiering av ett betalt hemmaliv. Jo, jag inser att stor mängd skattepengar kan omfördelas, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till att om man vill leva i ett sammanhang, måste man göra sin del. Man väljer den del som passar bäst och utför den. Det betyder inte att man ska känna sig som en slav under ett helt liv, utan att man gör det man kan, när man är frisk och arbetsför.

Man kan välja att se det som förluster och problem eller som aktiva handlingar för det liv man själv verkligen vill leva. För vem tvingar oss, egentligen? Det största tvånget finns väl hos individen själv och det är bara varje individ som kan förändra sitt liv och sin attityd.

För övrigt, dagens tankenöt; en man som arbetar heltid som undersköterska ett helt liv - vilken fälla har han hamnat i? Eller är män mer kapabla till, och har större möjlighet att välja själva? Klurigt! Not!

EAAs årliga fly-in på Barkarby - för sista gången?

Upp tidigt vid 7, tidigt för att vara mig, en lördag. Dusch och frukost och sen ett ombeslut som innebär bil istället för flyg. Det är nog inte helt fel. Ingen stress utan allt i vår egen takt. Plus att mormor fyller ju år också. Ja, Toms mormor alltså.
Barkarby here vi kommer. Eftersom Barkarby ska stängas i höst, blir det kanske sista gången som detta årliga fly-in hålls, iallafall på Barkarby. Nu kan man ju undra varför man ska stänga denna gamla och centrala flygplats. Jo, den ska bli plats för bostäder för stockholmare.

Uppdatering vid hemkomst; Strålande sommarväder - flygplan i mängder - inga flygfän men mycket flygfolk! En riktig flygdag med andra ord! :) Lite roligt var det med alla gamla (och säkert en hög med unga också för den delen) flygspottare. Gamla farbröder med käpp och anteckningsblock, och så kamera förstås. Riktiga entusiaster.

Räkmacka på Åda Golfklubb utanför Trosa och så besök hos Toms mormor som pratade gamla minnen och på det hela taget var ganska pigg. Det var trevligt att få höra om hennes liv. Hon har nog inte alltid haft det så lätt, men är ändå en ljus och lite plirig person som man inte kan låta bli att tycka om. =) Det är nog svårt att bli gammal på många sätt, men vissa saker förändras inte. Tid och omtanke är lika viktigt att få, om man sen är ung eller gammal, frisk eller lite svag och sjuk. Icke självvald ensamhet, förvirrande glömska och allmän skröpplighet är väl aldrig en höjdare.

Nationaldagen

Skönt med en ledig dag

Trevligt med en ledig dag

Fira nationaldagen? Vi får se. Dagen är ju inte slut än. Vädret är strålande och inbjuder ju till något trevligt. Förra året var vi i Vadstena. Det var också en vädermässigt helt strålande dag. Vi lyssnade till ett par tal och såg folkdansare dansa. Sen vandrade vi sakta utmed Vätterns strand i härlig försommargrönska bland alla lediga avslappnade människor. Vi tog en fika vid café precis vid vattnet och sen gick vi och satte oss på en liten brygga och bara slappade. Fotade fiskmåsar och änder. Tröttnar aldrig på att fota fåglar. Att fotografera fåglar är helt speciellt. Jag vet inte om fotona sen uppfattas som speciella av någon annan, men det är kul att fånga flygande objekt på bild.


Mer än sekundsnabb